PREDIKANDET I ”STORA BYN”

Tolv år senare, den 22 september 1951, klev en lång australiensare ut ur ett plan i Port Moresby och möttes av den tryckande, fuktiga värmen. Tom Kitto, en förkunnare som var 47 år, hade tackat ja när förkunnare inbjöds att påbörja arbetet med att predika på öarna i Stilla havet. Han hustru, Rowena, kom sex veckor senare. De hade hela Papua Nya Guinea som sitt distrikt.

Vännerna Kitto upptäckte snart att de flesta vita människorna i Port Moresby inte var intresserade av budskapet om Guds kungarike. Men så träffade de Geoff Bucknell, en landsman från Australien, som hade kommit bort från sanningen när han var ung. Geoff ville gärna studera och blev senare ett troget vittne, precis som hans hustru, Irene.

Tom och Rowena flyttade sedan till Hanuabada, ett namn som betyder ”stor by” på motu, det lokala språket. Byn, som omfattade Port Moresby Harbour, hade hundratals hus som var byggda på pålar och var förbundna med varandra genom långa gångbanor av trä som gick ut från stranden. ”Människor flockades runt oss för att få höra de goda nyheterna”, skriver Rowena. ”Det var så mycket intresse att vi återvände varje kväll för att leda bibelstudier. Vi missade bara två kvällar på två månader.” Tom tillägger: ”Hoppet om uppståndelsen och livet på en paradisisk jord tilltalade verkligen de här människorna. När kristenhetens missionärer och en polis på platsen ville få dem att sluta studera, stod de alla fasta. Sanningen hade gjort djupt intryck på dem.”

Bland dem som tog ståndpunkt för sanningen var Raho och Konio Rakatani, Oda Sioni, Geua Nioki och hennes man, Heni Heni, som hade skaffat litteratur av besättningen på Lightbearer 16 år tidigare. Snart kom en grupp på omkring 30 intresserade personer regelbundet till Heni Henis hem för möten. ”Män och kvinnor satt på var sin sida av rummet”, berättar Oda Sioni, som var en ung pojke på den tiden. ”Kvinnorna hade bastkjolar och bar överkropp. De bar sina små barn i färgglada nätkassar. Under mötet lät de kassarna hänga ner från taket. När de ammat barnen lade de dem i kassarna och vaggade dem sakta till sömns.”

Tom Kitto ledde mötena med hjälp av en tolk. Förståeligt nog gick inte alltid allt som det skulle. ”Vid ett möte var Heni Henis bror, Badu Heni, tolk”, berättar Don Fielder, som kom 1953. ”Allt verkade gå bra till en början. Badu tolkade Toms ord och härmade till och med hans gester. Först senare bekände Badu att han inte hade förstått ett enda ord av det Tom sade. Han upprepade bara de sanningar han kände till och härmade Toms gester så att det verkade rätt.” Trots sådana utmaningar växte gruppen snabbt, och snart bildades också en grupp i Raho Rakatanis hem, som också låg i Hanuabada.

”KOM OCH UNDERVISA MITT FOLK”

I början av 1952 besökte Bobogi Naiori, en koiarihövding och framstående häxdoktor, Heni Heni – sin wantok, dvs. stamfrände – och var med vid ett möte i Heni Henis hem. Bobogi blev imponerad av det han såg och hörde och gick senare till Tom Kitto och bad: ”Kom och undervisa mitt folk om sanningen!”

En tid senare körde Tom och Rowena sin gamla skåpbil på våta och leriga vägar till Bobogis hem i Haima, en liten by omkring 25 kilometer norr om Port Moresby. Tom predikade för de församlade byborna och Bobogi tolkade. Det ledde till att omkring 30 personer började studera Bibeln.

Senare samma månad byggde gruppen i Haima en liten lokal för kristna möten. ”Lokalen hade en enkel stomme av trä, ett halmtak och flätade bambuväggar i midjehöjd”, berättar Elsie Horsburgh, som senare var med vid möten där. ”Träbänkar, en fotogenlampa och en liten svart tavla utgjorde hela inredningen.” Den här enkla byggnaden blev Papua Nya Guineas första Rikets sal.

Bobogi ville sedan att hans stamfränder i bergstrakterna i närheten också skulle få höra de goda nyheterna. Därför begav sig han och Tom till Sogeri. Vägen dit gick längs ett brant stup. Snart studerade de med över 90 personer i tre byar där.

◼ NÄR min äldre syster såg Tom och Rowena Kitto predika längs gångbanorna av trä i byn Hanuabada, bad hon mig gå till deras möten för att ta reda på vad den här ”nya religionen” gick ut på. På den tiden hölls mötena hemma hos Heni Heni Nioki, som studerade Bibeln.

Jag var 13 år och mycket blyg. Jag gick till Heni Henis hem, där omkring 40 bybor var samlade. Jag satt tyst längst bak med huvudet i händerna. Jag tyckte om det jag fick höra och fortsatte att gå dit. Snart bad Heni Heni mig att tolka det Tom Kitto sade på engelska till motu, det språk som de flesta av de närvarande talade.