”KOM OCH UNDERVISA MITT FOLK”

I början av 1952 besökte Bobogi Naiori, en koiarihövding och framstående häxdoktor, Heni Heni – sin wantok, dvs. stamfrände – och var med vid ett möte i Heni Henis hem. Bobogi blev imponerad av det han såg och hörde och gick senare till Tom Kitto och bad: ”Kom och undervisa mitt folk om sanningen!”

En tid senare körde Tom och Rowena sin gamla skåpbil på våta och leriga vägar till Bobogis hem i Haima, en liten by omkring 25 kilometer norr om Port Moresby. Tom predikade för de församlade byborna och Bobogi tolkade. Det ledde till att omkring 30 personer började studera Bibeln.

Senare samma månad byggde gruppen i Haima en liten lokal för kristna möten. ”Lokalen hade en enkel stomme av trä, ett halmtak och flätade bambuväggar i midjehöjd”, berättar Elsie Horsburgh, som senare var med vid möten där. ”Träbänkar, en fotogenlampa och en liten svart tavla utgjorde hela inredningen.” Den här enkla byggnaden blev Papua Nya Guineas första Rikets sal.

Bobogi ville sedan att hans stamfränder i bergstrakterna i närheten också skulle få höra de goda nyheterna. Därför begav sig han och Tom till Sogeri. Vägen dit gick längs ett brant stup. Snart studerade de med över 90 personer i tre byar där.

Den här verksamheten undgick inte myndigheternas uppmärksamhet. I Ioadabu klev en polis in under ett möte och krävde att få veta vem som hade gett Jehovas vittnen tillåtelse att undervisa byborna. Polisen frågade också ut flera intresserade personer om vårt arbete. Några pastorer och plantageägare i byn hotade till och med att ta till våld.

Pressen blev för stor för några av de intresserade, och de slutade upp att komma till mötena. Men en liten grupp fortsatte. År 1954 blev 13 personer döpta i Lalokifloden i Haima – det första dopet vittnena anordnade i Papua Nya Guinea. En av dem var Bobogi, som förklarade: ”Även om alla i min stam ger upp, så tänker inte jag göra det, för jag vet att det här är sanningen.” Och Bobogi bevarade sin ostrafflighet precis som han hade sagt och tjänade troget som äldste i Haimaförsamlingen till sin död 1974.

Följande år planerade bröderna att hålla en andra kretssammankomst i Haima. Bobogi, byhövdingen, fick i uppdrag att bygga det som behövdes och att förbereda maten åt dem som väntades komma. John (Ted) Sewell, den nye kretstillsyningsmannen från Australien, träffade Bobogi tre dagar före sammankomsten för att resonera om förberedelserna.

”Vad har du byggt?” frågade Ted rakt på sak.

”Ingenting ännu”, svarade Bobogi.

”Men i dag är det torsdag, Bobogi, och sammankomsten ska hållas på söndag!” utropade Ted.

”Det kommer att ordna sig, broder”, svarade Bobogi. ”Vi ska göra allt på lördag.”

Ted blev förskräckt och återvände till Port Moresby övertygad om att sammankomsten skulle bli en organisatorisk katastrof.

På söndagen körde han nervöst till Haima för att se vad som hade hänt. Vilken förvandling! Under ett stort träd och vänt mot ett stort röjt område stod ett stabilt podium av trä. Längre bort fanns kokgropar, där grisar, vallabyer, hjortar, duvor, fiskar, jams och sötpotatis höll på att stekas. Tekittlar kokade över öppen eld. Skaror av människor umgicks glatt i matserveringen som byggts av material från bushen. Och där mitt bland alla stod Bobogi och såg helt obekymrad ut. Ted var mållös!

”Var har du lärt dig allt det här, Bobogi?” flämtade han.

”Jag såg det på den där filmen som John Cutforth visade oss förra året”, svarade Bobogi.

Över 400 personer ur åtta etniska grupper var med vid den sammankomsten, och 73 blev döpta. Senare kom den att kallas Bobogis sammankomst.