• Papua Nya Guinea
    Jehovas vittnens årsbok 2011

    • Vi ska följa en kretstillsyningsman och hans hustru när de besöker församlingar längs den här mäktiga vattenleden.

      Warren Reynolds skriver: ”Tidigt på morgonen beger min hustru, Leann, och jag oss i väg från staden Wewak med vår 3,5 meter långa aluminiumbåt fastsurrad på takräcket till vår bil. Efter tre timmars körning, till större delen med fyrhjulsdrift, parkerar vi bilen vid floden, där den får stå några dagar, medan vi far uppströms för att besöka de cirka 30 förkunnare som bor i fyra byar längs Sepiks bifloder.

      Med vår flatbottnade båt lastad med förnödenheter startar vi utombordsmotorn, som är på 25 hästkrafter, och far uppströms. En timme senare svänger vi in på Yuat, en biflod till Sepik, och reser i ytterligare två timmar innan vi kommer fram till byn Biwat. Där blir vi hjärtligt välkomnade av bröderna och dem som de studerar Bibeln med. Några drar upp vår båt på land och låter den ligga vid ett av sina hus. Efter att ha fått en måltid bestående av pisanger och kokosmjölk ger vi oss alla i väg på en två timmars vandring genom en sumpig djungel. Förkunnarna tar ledningen och hjälper oss att bära vår packning. Till slut kommer vi fram till en liten by som heter Dimiri, där vi släcker törsten med kokosmjölk och gör i ordning vår liggplats och sätter upp moskitnätet i ett hus på pålar, tillverkat av material från bushen. Efter en middag med kokt jams går vi till slut och lägger oss.

      Fjorton förkunnare bor i tre byar i det här området. Under de följande dagarna predikar vi i varje by och träffar många intresserade människor. Vi får också glädjen att se två som studerar Bibeln legalisera sitt äktenskap och bli godkända som förkunnare. De andra förkunnarna bjuder på en enkel bröllopsmiddag med jams, sago, några ätliga blad och två höns.

      På söndagen blir vi glada över att få se 93 bybor komma till det offentliga talet! Efter mötet återvänder vi till Biwat i middagssolen med fullpackade ryggsäckar. Där lämnar vi vår packning i en intresserads hem och börjar förkunna. Många skaffar litteratur, och några vill studera Bibeln. På kvällen äter vi hemma hos en intresserad. Vi tränger ihop oss runt elden, och röken håller moskiterna borta.

      Tidigt nästa dag återvänder vi till vår båt, drar ner den i floden och åker i väg i morgondimman, fascinerade över fågellivet och fiskarna som fångar insekter på vattenytan. Familjer på bambuflottar lastade med varor till den lokala marknaden far tyst förbi oss i motsatt riktning.

      När vi kommer tillbaka till vår bil, tankar vi båten och fyller på dricksvatten och andra förråd. Sedan ger vi oss ut på floden igen, den här gången för att besöka de 14 förkunnarna i Kambot. Vi kommer dit två timmar senare, genomvåta på grund av ett tropiskt störtregn. Från Kambot far vi uppför floden – den här gången med båten full av förkunnare – till en stor by som ligger på båda sidor av floden. Vi predikar för de här tacksamma människorna till långt fram på eftermiddagen. När vi far tillbaka predikar vi för människor som står på sina flytande bambubryggor. De såg oss fara uppför floden på morgonen och väntar nu på att vi ska komma tillbaka. Eftersom pengar är sällsynta i dessa avlägsna trakter, visar byborna sin uppskattning av vårt besök och de vikblad vi gett dem genom att ge oss mat – kokosnötter, pumpor, rökt fisk och bananer. När solen går ner är vi tillbaka i Kambot och lagar till det vi fått.

      I Kambot står möteslokalen på pålar, precis som alla andra hus i området. Under regnperioden, när hela området är översvämmat, kommer människor paddlande i sina kanoter ända fram till trappan. Vårt besök avslutas med det offentliga talet, och 72 personer är närvarande. En del har gått i fem timmar för att komma hit.

      När vi kommer tillbaka till bilen surrar vi fast båten på taket och far tillbaka hem. Resan tar tre timmar. På vägen tänker vi på våra kära bröder och systrar som bor vid Sepik. Vi tänker också på den kärlek Jehova har till dem, en kärlek som kommer till uttryck genom den ansträngning hans organisation gör för att se till att de får andlig mat. Det är verkligen en förmån att få tillhöra en sådan underbar familj!”