Bland dem som tog ståndpunkt för sanningen var Raho och Konio Rakatani, Oda Sioni, Geua Nioki och hennes man, Heni Heni, som hade skaffat litteratur av besättningen på Lightbearer 16 år tidigare. Snart kom en grupp på omkring 30 intresserade personer regelbundet till Heni Henis hem för möten. ”Män och kvinnor satt på var sin sida av rummet”, berättar Oda Sioni, som var en ung pojke på den tiden. ”Kvinnorna hade bastkjolar och bar överkropp. De bar sina små barn i färgglada nätkassar. Under mötet lät de kassarna hänga ner från taket. När de ammat barnen lade de dem i kassarna och vaggade dem sakta till sömns.”

[Ruta/Bilder på sidorna 83, 84]

Jag övervann min blyghet

ODA SIONI

FÖDD 1939

DÖPT 1956

PROFIL Den förste inhemske pionjären i Papua Nya Guinea. Han är nu pionjär med särskilt uppdrag i församlingen Hohola Motu i Port Moresby.

◼ NÄR min äldre syster såg Tom och Rowena Kitto predika längs gångbanorna av trä i byn Hanuabada, bad hon mig gå till deras möten för att ta reda på vad den här ”nya religionen” gick ut på. På den tiden hölls mötena hemma hos Heni Heni Nioki, som studerade Bibeln.

Jag var 13 år och mycket blyg. Jag gick till Heni Henis hem, där omkring 40 bybor var samlade. Jag satt tyst längst bak med huvudet i händerna. Jag tyckte om det jag fick höra och fortsatte att gå dit. Snart bad Heni Heni mig att tolka det Tom Kitto sade på engelska till motu, det språk som de flesta av de närvarande talade.

Några år senare, när jag hade börjat arbeta på ett sjukhus på orten med målet att bli läkare, tog John Cutforth mig åt sidan och resonerade vänligt med mig och sade: ”Om du blir läkare kan du hjälpa människor fysiskt, men om du blir en andlig ’läkare’ kan du hjälpa dem att få evigt liv.” Den veckan började jag som pionjär.

Mitt första distrikt var Wau. Jag hade nyligen besökt den staden och träffat flera personer som var intresserade av sanningen. En man, Jack Arifeae, inbjöd mig att predika i den lutherska kyrkan på orten. Jag valde att tala om Guds lag om blodet. De 600 i församlingen lyssnade uppmärksamt, eftersom många av dem trodde att de genom att äta en persons blod kunde få hans ande att ta över deras kropp. Prästen blev rasande och sade till åhörarna att de inte skulle ha något med mig att göra. Men många tyckte om det de fick höra och gjorde andliga framsteg.

Omkring ett år senare blev jag sänd till Manu Manu, omkring fem mil nordväst om Port Moresby. Där träffade jag Tom Surau, som var hövding i sin by, och han inbjöd mig att predika i den byn. När jag hade studerat med byborna i tre dagar, högg de sönder sin helgonbild av trä som föreställde jungfru Maria och kastade den i floden.

Människor som bodde nedströms samlade ihop spillrorna och tog med sig dem till de katolska prästerna i byn och ropade: ”De har dödat Maria!” Två präster kom för att ställa mig till svars. Den ene gick rakt fram till mig och gav mig ett knytnävsslag i ansiktet och skar upp min kind med sin ring. När byborna rusade till för att försvara mig sprang prästerna sin väg.

Jag åkte till Port Moresby för att få såret sytt och för att göra en polisanmälan. Prästerna fick senare böta och blev avsatta som präster. Jag återvände till byn och bildade en isolerad grupp. Med Jehovas hjälp hade jag övervunnit min blyghet.

[Bild]

De första mötena hölls i Heni Henis hem.