Att finna den rätta armén
DET var år 1944, under andra världskriget. Som tysk fånge hos de allierade blev min önskan att fly så stark att den blev en tvångstanke för mig. Det var det enda jag tänkte på. Det förklarar varför jag och 13 av mina medfångar hoppade av ett tåg i full fart nära gränsen till Spanska Marocko.
Det märkliga var att vi alla överlevde — även om vi fick en mängd kraftiga blåmärken. Men vår frihet blev kortlivad. Fyra dagar senare tillfångatogs vi av ridande arabiska ökenpoliser. Men vår längtan efter frihet brann fortfarande stark. Det krävdes mer än en skadad, mörbultad kropp, förödmjukelsen att åter bli tillfångatagen och ett hårt straff för att kväva den.
Månaderna gick, och vi satt fängslade i Casablanca. Nya flyktplaner gjordes upp. Den här gången grävde vi omsorgsfullt en 20 meter lång tunnel. Det tog tre månader av hårt arbete, men till sist kom den natt då vi skulle fly. Vi lyckades fly allesammans — ännu en gång!
Det blev återigen en retfullt kort tid av frihet, eftersom vi tillfångatogs några dagar senare. Den här gången blev straffet isolering i ett specialfängelse med ännu hårdare arbete under en månad. Därefter släpptes vi och fördes till det vanliga fängelselägret.
Jag var bara 19 år, och dessa händelser efterlämnade varaktiga spår inom mig. Då var jag övertygad om att jag tillhörde rätt armé, vilket gjorde att alla ansträngningar verkade vara mödan värda.
Tidig träning
Jag föddes i september 1925 nära Bremen i norra Tyskland. Eftersom min far var en mycket duktig fotbollsspelare, simmare och skridskoåkare, var jag mycket sportintresserad när jag växte upp. Men jag älskade också att läsa. Mina föräldrar gick i kyrkan endast i samband med jul, någon begravning eller andra speciella tillfällen. De gånger jag följde med till kyrkan blev jag förvånad när jag såg hur många människor som satt och sov under större delen av prästens predikan.
När jag blev lite äldre, läste jag äventyrsböcker och fascinerades av det jag lärde om andra länder. Jag kommer ihåg att jag läste en bok som handlade om Torres’ sund — ett stort havsområde mellan Papua Nya Guinea och Australien. Denna avlägsna, spännande del av jorden lockade mig, men jag hyste föga hopp om att en dag kunna besöka denna avlägsna trakt.
Vi hade ett uppslagsverk, och jag läste i det om världens många religioner och alla deras olika gudar. Jag funderade ibland på om det verkligen fanns någon sann Gud bland alla dessa. Min far fick per post regelbundet en tidning som hette Der Stürmer. Det ovanliga namnet Jehova som ofta förekom i tidningens citat från bibeln väckte mitt intresse. Far förklarade att det var namnet på judarnas Gud. Jag hade läst om många forntida gudar, sådana som Oden, Tor och Frigga, såväl som de hinduiska gudarna Siva, Vishnu och Brahma, men jag hade aldrig råkat på namnet Jehova tidigare.
Ett första smakprov på soldatlivet
Eftersom jag växte upp under nazisttiden, kom jag att gå med i Hitlerjugend. Andra världskriget började år 1939, och fastän jag var bara 14 år, tränades jag för krigstjänstgöring. Med tiden kom flygraider att bli en del av vardagen. En gång vaknade jag tvärt, då en brandbomb gick genom taket och föll ner strax intill min säng. Jag släckte den med hjälp av sandsäckar och räddade på så sätt vårt hus.
År 1943 skulle jag bli fallskärmsjägare och sändes till Frankrike för att få övning. Efter grundutbildningen sändes jag till fronten vid Nettuno och Anzio i Italien. Jag fick en kula i benet och fördes till sjukhus i Bologna, där jag fick ligga kvar i sex veckor. Jag återvände till fronten, men inte lång tid därefter tillfångatogs jag i närheten av Siena i Italien.
Det var då jag fördes med tåg till Franska Marocko som jag och mina 13 kamrater gjorde vårt första flyktförsök. När vi sedan blev tillfångatagna igen, fördes vi till ett läger för krigsfångar i Höga Atlas nära Saharaöknen. Där fick jag lära mig hur man gör tegel av lera och strå blandat med vatten. Längre fram överfördes vi till ett fängelse i Casablanca. Det var därifrån vi gjorde vårt andra flyktförsök genom att gräva tunneln.
Franska främlingslegionen
Fastän kriget slutade år 1945, hölls vi kvar som fångar i Marocko. År 1947 fördes vi till Frankrike, där jag blev kvar som fånge till år 1948. Mitt första arbete efter frigivningen var att hugga timmer i Pyrenéerna. Men sedan, år 1950, gick jag med i franska främlingslegionen för att bekämpa kommunismen. Först sändes jag till Sidi-Bel-Abbès i Algeriet och senare till Phillipy för att tjäna som fallskärmsjägare i franska armén.
Därefter sändes jag till Indokina för att strida. Där blev jag sårad i ett bakhåll, från vilket endast två av oss klarade sig med livet i behåll. Den här gången fick jag ligga sex veckor på sjukhus i Hanoi. När jag blev friskskriven, sändes jag tillbaka för att strida i djungeln och på risfälten. Allt som allt gjorde jag 20 hopp som fallskärmsjägare.
Till sist blev jag så sjuk i gulsot att militärläkaren tvivlade på att jag skulle överleva. Jag tillfrisknade, men förklarades vara olämplig som aktiv soldat. Men ändå kunde jag inte få avsked med goda vitsord. Lyckligtvis hade jag rätt till en längre permission, och därför bad jag att få återvända till Nordafrika.
När jag kom dit, planerade jag att fly igen, men den här gången ensam. Jag visste att 99 av 100 som försökte fly blev tillfångatagna igen. Därför gjorde jag upp ytterst noggranna planer. Jag lyckades komma till Port Lyautey och gå ombord på en tysk passagerarbåt. När vi väl var ute på öppna havet och på väg mot Tyskland, var jag i säkerhet.
När jag kom till Tyskland blev jag lyckligt förenad med min familj — efter tio års bortovaro. En gammal skolkamrat ordnade så att jag kunde gå med i den tyska enheten av den brittiska armén — den tredje armén för min del. Jag tjänade bra med pengar, men tröttnade mer och mer på soldatlivet.
Ett nytt liv i ett nytt land
Möjligheten att flytta till Canada eller Australien öppnades för mig. Jag valde Australien, och i juni 1955 kom jag till Sydney. Jag fick reda på att det fanns möjlighet att få arbeta på ett stort projekt för vattenkraft och konstbevattning i Snowy Mountains, omkring 480 kilometer sydväst om Sydney. Jag visste att detta arbete skulle vara hårt, men betalningen var bra, och jag hörde att det var många tyskar och andra européer som arbetade på projektet.
Jag hade inte tänkt mycket på religion sedan kriget. Jag var mycket besviken på den efter det som jag hade sett under kriget. Jag hade aldrig hört talas om Jehovas vittnen, men en arbetskamrat som sade sig vara ett vittne talade ofta med mig om botemedlet mot förhållandena i världen, och det han sade lät mycket vettigt. Men inte lång tid därefter återvände han till Sydney, och jag förlorade kontakten med honom.
Det var omkring den tiden som jag träffade och gifte mig med Christa. Jag berättade för min fru om det som vittnet hade berättat för mig, och hon tyckte också om det hon hörde. Vid ett besök i Sydney kontaktade jag därför honom igen. Fastän han var tysk, kunde han läsa och tala engelska flytande, och han gav oss en bok på engelska, Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset. Eftersom både Christa och jag fortfarande höll på att lära oss engelska, kunde vi inte förstå allt som stod i boken, även om vi förstod mycket av bilderna.
När vittnet talade om för oss att boken också fanns på tyska, skyndade vi oss ett regnigt veckoslut ut till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Strathfield. Där skaffade vi oss boken på tyska, och jag läste igenom den på en enda kväll. Vi for tillbaka och gick på ett möte i Rikets sal i Strathfield. Alla var så vänliga, och för oss föreföll det vara en äkta vänlighet, inte en konstlad. Vi lämnade det mötet nerlastade med travar av tidskrifterna Vakttornet och Vakna! plus några andra böcker på tyska.
Jag går försiktigt framåt
Fastän det vi lärde oss lät underbart, var jag försiktig med att engagera mig på något sätt. Det berodde till stor del på min mors erfarenhet av organiserad religion. År 1936 gick hon ur den evangelisk-lutherska kyrkan, därför att hon var besviken på det hon hade hört och sett praktiseras där. Men hon förlorade ändå inte tron på Gud och brukade ibland tala med mig om den.
På den tiden då jag gick in i armén år 1943 var alla tvungna att gå i kyrkan och lyssna till en präst som höll ett tal. Han försäkrade oss om att vi, om vi blev dödade i kriget, omedelbart skulle komma till himmelen och bli förenade med alla hjältarna från forna tider. Jag lade senare märke till i skyttegravarna och skyttevärnen att många soldater bar kors för att få beskydd. Min kamrat bar ett sådant, då han träffades och dödades precis bredvid mig. Då jag hade hämtat mig från skräcken, var min första tanke: ”Vilken nytta gjorde korset för honom?”
Jag blev förvånad, då jag såg att engelska krigsfångar också bar kors. Jag tänkte: ”Om detta är kristendom, då är den kristna religionen ingenting för mig.” Tänk, människor som påstod sig vara kristna var på båda sidor — och dödade varandra!
Nästa gång jag träffade prästen, frågade jag honom om den här saken. Han sade att när det är krig måste man kämpa för sitt land, men när kriget är slut, bör alla gå tillbaka till sina kyrkor. Det var nog för mig! ”Det är fruktansvärt, det måste vara fel”, resonerade jag. Jag kunde nu förstå varför mamma gick ur kyrkan.
Därför var jag av förståeliga skäl försiktig. Men jag blev snart övertygad om att bibelns sanningsbudskap var annorlunda. Den organiserade religionens skrymteri var inte något som hade sin grund i bibeln. Nu kunde jag förstå varför det rådde en sådan förvirring och ett sådant kaos på jorden. Jag var också glad över att jag äntligen fick lära mig vem Jehova är. Han är den sanne Guden för alla, inte bara för judarna som min far hade sagt.
Jag fick också lära mig var Kristus Jesus kom in i bilden. Han är Jehovas älskade Son, och Jehova sände honom till jorden för att visa oss vad vi måste göra och för att ge sitt liv som en lösen, så att vi kan vinna evigt liv. Jag fick reda på att Guds rike skall göra jorden till ett paradis och, vad mera är, att det riket skall bestå för evigt.
Äntligen den rätta armén!
Vi insåg snart att vi måste sluta att åka ut och campa varje veckohelg, eller åtminstone inte göra det så ofta, för att kunna gå på kristna möten regelbundet. Ett annat problem som jag hade var att jag var storrökare. I 16 års tid hade jag rökt 40 till 60 cigarretter om dagen, förutom att jag någon gång emellanåt rökte cigarr och pipa. När jag fick påpekat för mig att en sådan förorening av kroppen misshagar Gud, slutade jag tvärt på en enda dag med denna smutsiga ovana.
I februari 1963 symboliserade Christa och jag genom vattendopet vårt överlämnande åt Jehova. Inte lång tid därefter började vi i heltidstjänsten som pionjärer, och i januari 1965 blev vi förordnade som pionjärer med särskilt uppdrag. Nu var jag soldat i Jehovas kristna ”armé”.
År 1967 begav vi oss till Papua Nya Guinea och tjänade först i Port Moresby och senare i Poppendetta. Vi återvände till Australien en kort tid och for sedan år 1970 tillbaka till Papua Nya Guinea, där vi tjänade fram till september 1981. På ett av våra pionjärdistrikt hjälpte vi till med att bygga två Rikets salar och kunde hjälpa många att lära känna bibelns sanningar. Vi färdades med kanot till de flesta platser — och använde då utombordsmotorer. På tre och ett halvt år blev 29 personer som vi hade hjälpt döpta.
Båda ådrog vi oss cerebral malaria, malaria i hjärnan. Jag låg medvetslös i 48 timmar, och ingen trodde att jag skulle överleva. Till sist, år 1981, beslöt vi att återvända till Australien, där vi fortsatte som pionjärer med särskilt uppdrag i Brisbane och senare i Cairns i norra Queensland. Just nu är vi förordnade att tjäna på Thursday Island i Torres’ sund, strax norr om den nordligaste spetsen på Australiens fastland. Det är just den avlägsna trakt som jag hade läst om då jag var barn men som jag aldrig trodde att jag skulle få komma till.
När vi ser tillbaka på våra 23 år i pionjärtjänsten, ångrar vi inte att vi gick in i denna ”armé”. Vi gläds i hjärtat över att vi har kunnat hjälpa omkring 60 människor att överlämna sitt liv åt Jehova Gud. Vi känner stor lycka över att få predika på heltid och uppmuntrar alltid andra att också ta del i detta välsignelsebringande arbete.
Jag tackar ständigt Jehova för att jag, efter att ha tjänat i tre världsliga arméer, med många besvikelser och många nära-döden-upplevelser, kunde få gå in i hans segerrika armé som en Kristi Jesu soldat. (2 Timoteus 2:3) Ja, jag fann till sist den rätta armén, och min bön är att jag skall kunna fortsätta att tjäna som en trogen stridsman i all evighet. — Berättat av Siegmar Soostmeyer.
[Infälld text på sidan 12]
Jag vaknade tvärt, då en brandbomb gick genom taket
[Infälld text på sidan 13]
Människor som påstod sig vara kristna var på båda sidor — och dödade varandra!
[Bild på sidan 11]
När jag tjänade i franska främlingslegionen