Längre fram skickades Dorothys son, Jim Wright, och hans pionjärkamrat, Kerry Kay-Smith, till Banz, ett område där man odlar te och kaffe i den natursköna Wahgidalen, öster om Mount Hagen. Här stötte de på hårt motstånd från olika missionssällskap, som fick barn att kasta sten på förkunnarna och köra bort dem från sina byar. När Kerry flyttade till ett annat distrikt, fortsatte Jim ensam som pionjär i Banz. Han berättar: ”Jag låg ofta vaken på natten i min lilla gräshydda och bad: ’Jehova, varför är jag här?’ Det var först många år senare som jag fick svar på den frågan.

År 2007 reste jag från Australien till Banz för att vara med vid en områdessammankomst”, fortsätter Jim. ”I närheten av platsen där min gamla gräshydda stått fanns nu en fin, ny Rikets sal som tillfälligt kunde utvidgas till att bli en sammankomsthall med plats för 1 000 personer. När jag kom in på tomten rusade en broder fram till mig, grep tag i mig och började gråta vid min axel. När brodern, Paul Tai, slutligen hade lugnat sig, berättade han att jag hade studerat med hans far för 36 år sedan. Paul hade sedan läst sin fars studieböcker och tagit emot sanningen. Han berättade att han nu var äldste i församlingen.

Under sammankomsten blev jag intervjuad på podiet, och jag beskrev då hur vi blev förföljda på den tiden”, säger Jim. ”Det fanns knappast ett torrt öga i publiken. Efter programmet kom flera bröder fram och omfamnade mig och bad om ursäkt med tårar i ögonen. De hade som unga pojkar jagat bort mig från sin by genom att kasta sten och skrika glåpord. Och en av dem, Mange Samgar som nu är äldste, var då den lutherske pastor som hade uppviglat dem! Vilken underbar återförening den sammankomsten visade sig bli!”

[Bild på sidan 114]

Kerry Kay-Smith och Jim Wright.