Längre österut, nära Kainantu, studerade Norm Sharein med över 50 bybor som kom till hans hydda varje dag. Pionjärerna Berndt och Erna Andersson tog senare hand om den här gruppen i två och ett halvt år. ”Människorna tvättade sig sällan, bar inte mycket kläder, var fullständiga analfabeter och mycket involverade i demonism”, berättar Erna. ”Men med tålmodig och kärleksfull hjälp kunde några av dem snart återge 150 bibelställen ur minnet och förklara dem.”

Berndt och Erna utvecklade ett nära förhållande till sin grupp. ”När vi skickades till Kavieng samlades kvinnorna runt omkring mig och grät, ja, de grät högljutt!” säger Erna. ”De turades om att klappa mina armar och mitt ansikte medan tårarna strömmade nerför deras kinder. Gång på gång gick jag till min hydda för att gråta medan Berndt försökte trösta dem, men de var otröstliga. När vi till slut kom i väg sprang en stor skara nerför berget bakom vår bil, och kvinnorna grät hela tiden. Jag har fortfarande svårt att beskriva hur hjärtslitande det var den där dagen. Vad vi längtar efter att få träffa de här kära vännerna i den nya världen!” Andra pionjärer fortsatte Berndts och Ernas arbete, och en fin församling bildades i Kainantu.

RIKETS SÄD BÄR FRUKT

I början av 1970-talet hade en liten grupp vittnen etablerat sig i Mount Hagen, omkring 13 mil väster om Goroka. Den här staden var känd för sin stora veckomarknad, som drog till sig tusentals besökare från byarna runt omkring. ”Vi lämnade hundratals publikationer på den här marknaden”, säger Dorothy Wright, en orädd pionjär. När människorna återvände till sina byar förde de med sig Rikets budskap, och det nådde på så sätt avlägsna områden som förkunnarna inte kunde nå på den tiden.

Längre fram skickades Dorothys son, Jim Wright, och hans pionjärkamrat, Kerry Kay-Smith, till Banz, ett område där man odlar te och kaffe i den natursköna Wahgidalen, öster om Mount Hagen. Här stötte de på hårt motstånd från olika missionssällskap, som fick barn att kasta sten på förkunnarna och köra bort dem från sina byar. När Kerry flyttade till ett annat distrikt, fortsatte Jim ensam som pionjär i Banz. Han berättar: ”Jag låg ofta vaken på natten i min lilla gräshydda och bad: ’Jehova, varför är jag här?’ Det var först många år senare som jag fick svar på den frågan.

År 2007 reste jag från Australien till Banz för att vara med vid en områdessammankomst”, fortsätter Jim. ”I närheten av platsen där min gamla gräshydda stått fanns nu en fin, ny Rikets sal som tillfälligt kunde utvidgas till att bli en sammankomsthall med plats för 1 000 personer. När jag kom in på tomten rusade en broder fram till mig, grep tag i mig och började gråta vid min axel. När brodern, Paul Tai, slutligen hade lugnat sig, berättade han att jag hade studerat med hans far för 36 år sedan. Paul hade sedan läst sin fars studieböcker och tagit emot sanningen. Han berättade att han nu var äldste i församlingen.

Under sammankomsten blev jag intervjuad på podiet, och jag beskrev då hur vi blev förföljda på den tiden”, säger Jim. ”Det fanns knappast ett torrt öga i publiken. Efter programmet kom flera bröder fram och omfamnade mig och bad om ursäkt med tårar i ögonen. De hade som unga pojkar jagat bort mig från sin by genom att kasta sten och skrika glåpord. Och en av dem, Mange Samgar som nu är äldste, var då den lutherske pastor som hade uppviglat dem! Vilken underbar återförening den sammankomsten visade sig bli!”