År 1957 fick David Walker, en 26-årig broder från Australien som bodde i Port Moresby, höra att människor i den närliggande byn Manu Manu och i Gabadiområdet var intresserade av sanningen. David slutade sitt arbete, började som pionjär med särskilt uppdrag och predikade ett år i det här området. Han arbetade hela tiden ensam i tjänsten. Andra fortsatte där han slutade, och nu finns det en församling och en Rikets sal i Manu Manu.

Samtidigt träffade Don Fielder, som predikade i Koki Market i Port Moresby, flera fiskare som var intresserade av sanningen. Männen kom från Hula, en by vid kusten omkring tio mil österut. För att hjälpa dem och deras familjer vidare for Don tillsammans med Athol (Dap) Robson och några intresserade personer från Hula i Dons nya, åtta meter långa dubbelkanot till Hula. De stannade i Hula i tre dagar och bildade en liten studiegrupp där.

Inte lång tid därefter flyttade Don till Hula som pionjär med särskilt uppdrag tillsammans med sin hustru, Shirley, och deras tvååriga dotter, Debbie. ”Vi byggde en liten hydda och började predika i de fem byarna i området”, berättar Don. ”Det innebar att vi fick gå över en mil varje dag. Det var fysiskt ansträngande, men andligen uppmuntrande, eftersom vi fick sätta i gång många bibelstudier, och snart arbetade åtta nya förkunnare tillsammans med oss.”

Dons och Shirleys predikande retade upp prästen i United Church. Han fick mannen som ägde marken där deras hydda stod att befalla dem att ta bort sin hydda från hans mark. ”När människor i en närliggande by fick höra detta, blev de mycket arga, eftersom de inte ville att vi skulle ge oss av”, säger Don. ”Omkring 20 av dem hjälpte oss att flytta hyddan – med grund och allt – till en ny tomt som deras by ägde.”

Den ilskne prästen vägrade att ge upp. Han försökte på alla sätt påverka myndigheterna i Port Moresby att förbjuda familjen Fielder att placera sin hydda på området över huvud taget. ”I stället för att lämna vårt distrikt”, säger Don, ”bad vi Alf Green, en skicklig snickare, att ta vara på virket från hyddan och bygga ett litet rum på vår dubbelkanot. Vi förtöjde sedan kanoten i ett mangroveträsk nära mynningen av en flod i närheten. Där, bland lömska krokodiler och svärmar av moskiter, bodde vi som pionjärer under de följande två och ett halvt åren.” När makarna Fielders andra dotter, Vicki, föddes återvände de till Port Moresby.

Kort därefter skickades två unga australiensare, Jim Smith och Lionel Dingle, till Kerema som pionjärer med särskilt uppdrag. De började genast lära sig tairuma, det lokala språket. ”Vi sade orden på motu, och de som vi studerade Bibeln med sade vad motsvarande ord var på tairuma, och det skrev vi ner”, förklarar Jim. ”På så sätt byggde vi upp ett litet ordförråd och lärde oss en enkel biblisk framställning utantill. Människorna blev häpna över att få höra oss tala deras språk, eftersom inga andra vita människor i området gjorde det. Efter tre månader ledde vi möten på tairuma varje vecka på båda sidor om Kerema Bay.”

KONFRONTATION MED CARGOKULTEN

År 1960 flyttade två andra australiensiska pionjärer med särskilt uppdrag, Stephen Blundy och Allen Hosking, till Savaiviri, en by omkring fem mil öster om Kerema. Efter att ha bott i tält i tre månader flyttade de till ett litet hus på en kokosnötsplantage i ett stort sumpmarksområde.

Savaiviri var känt som ett fäste för cargokulten. Hur började den här kulten? Under andra världskriget förundrade sig lokalbefolkningen över den stora rikedom, cargo, som de utländska soldaterna förde med sig. Sedan slutade kriget, och soldaterna packade ihop och for i väg. Några bybor menade då att eftersom cargo hade kommit bortifrån horisonten, där andevärlden var, så måste deras döda förfäder ha skickat det till dem, men att soldaterna hade tagit det. För att uppmärksamma andarna på sin situation satte människor i gång med militärövningar och byggde stabila lastkajer som en förberedelse för den underbara dag då nytt cargo skulle komma.

Det dröjde inte länge förrän Stephen och Allen studerade med omkring 250 medlemmar av cargokulten, däribland ledaren och några av hans ”tolv apostlar”. ”Många av dem kom med i sanningen”, berättar Stephen. ”Ja, en av poliserna i byn berättade senare för oss att vårt predikoarbete medverkade till att cargokulten i Savaiviri upphörde.”