Tom och Rowena flyttade sedan till Hanuabada, ett namn som betyder ”stor by” på motu, det lokala språket. Byn, som omfattade Port Moresby Harbour, hade hundratals hus som var byggda på pålar och var förbundna med varandra genom långa gångbanor av trä som gick ut från stranden. ”Människor flockades runt oss för att få höra de goda nyheterna”, skriver Rowena. ”Det var så mycket intresse att vi återvände varje kväll för att leda bibelstudier. Vi missade bara två kvällar på två månader.” Tom tillägger: ”Hoppet om uppståndelsen och livet på en paradisisk jord tilltalade verkligen de här människorna. När kristenhetens missionärer och en polis på platsen ville få dem att sluta studera, stod de alla fasta. Sanningen hade gjort djupt intryck på dem.”

Bland dem som tog ståndpunkt för sanningen var Raho och Konio Rakatani, Oda Sioni, Geua Nioki och hennes man, Heni Heni, som hade skaffat litteratur av besättningen på Lightbearer 16 år tidigare. Snart kom en grupp på omkring 30 intresserade personer regelbundet till Heni Henis hem för möten. ”Män och kvinnor satt på var sin sida av rummet”, berättar Oda Sioni, som var en ung pojke på den tiden. ”Kvinnorna hade bastkjolar och bar överkropp. De bar sina små barn i färgglada nätkassar. Under mötet lät de kassarna hänga ner från taket. När de ammat barnen lade de dem i kassarna och vaggade dem sakta till sömns.”

Tom Kitto ledde mötena med hjälp av en tolk. Förståeligt nog gick inte alltid allt som det skulle. ”Vid ett möte var Heni Henis bror, Badu Heni, tolk”, berättar Don Fielder, som kom 1953. ”Allt verkade gå bra till en början. Badu tolkade Toms ord och härmade till och med hans gester. Först senare bekände Badu att han inte hade förstått ett enda ord av det Tom sade. Han upprepade bara de sanningar han kände till och härmade Toms gester så att det verkade rätt.” Trots sådana utmaningar växte gruppen snabbt, och snart bildades också en grupp i Raho Rakatanis hem, som också låg i Hanuabada.

[Bild på sidan 79]

Byn Hanuabada med centrala Port Moresby i bakgrunden.