Men var skulle de bäst kunna tjäna? Avdelningskontoret i Australien hade svaret – Madang!

I Madang, en stad vid nordöstra kusten på huvudön, var ”fälten” mogna för skörd. (Joh. 4:35) Den lilla gruppen förkunnare där hann knappt med att hjälpa alla intresserade. När Matthew Pope, en pionjär från Kanada, och hans familj flyttade dit och köpte ett hus med flera små stugor på gården, kunde fler pionjärer skickas dit.

Åtta pionjärer kom från Rabaul och spred ut sig över Madangområdet. En av dem, Tamul Marung, skaffade sig en cykel och åkte med kustbåt till sin hemby, Basken, fem mil norr om Madang. Sedan han hade predikat i Basken cyklade han tillbaka till Madang och predikade utefter vägen. Han återvände sedan till Basken, bildade en församling där och var pionjär i ytterligare 25 år. Under den tiden gifte han sig och fick barn. Hans dotter och hans brors sondotter arbetade senare vid Betel.

Samtidigt träffade John och Lena Davison en lärare, Kalip Kanai, i Madang. Han bodde i Talidig, en liten by mellan Basken och Madang. Snart åkte John och Lena ut till Talidig för att studera med Kalip och hans släktingar. Detta väckte skolinspektörens vrede. Han var katolik och sade till polisen att vräka Kalip och hans släktingar från deras hem. Gruppen lät sig inte avskräckas utan flyttade till grannbyn Bagildig och växte till en blomstrande församling. De byggde senare en stor Rikets sal som också användes till sammankomster. Nu finns det sju församlingar och två grupper i Madangområdet.

[Ruta/Bild på sidan 101]

”Vi kommer aldrig att överge vår tro!”

KALIP KANAI

FÖDD 1922

DÖPT 1962

PROFIL En av de första som tog emot sanningen i Madangområdet. Berättat av hans son Ulpep Kalip.

◼ MIN far var en ödmjuk man som tänkte djupt. När han ställdes inför ett problem lyssnade han noga och analyserade saken innan han slutligen sade sin mening.

När jag var 15 år blev jag inlagd på sjukhuset i Madang, därför att en haj hade bitit av mitt ena ben alldeles under knät. När min far besökte mig träffade han John Davison. ”I den nya världen kan Jehova ge din son ett nytt ben”, sade John. Fars intresse hade väckts, och han började ivrigt studera Bibeln och fick snart en stark tro.

Polisen hade uppmanats att vräka min far och hans släktingar därför att de hade lämnat katolska kyrkan. Våra 12 hus, omgivna av frodig grönska och blommande trädgårdar, var inte fullt ett år gamla. Polisen kastade brinnande facklor på halmtaken, som fattade eld. Vi rusade till för att rädda våra ägodelar, men glödande aska och rök drev ut oss. Vi grät när vi såg våra hus brinna ner.

Med sorg i hjärtat gick vi till grannbyn Bagildig, där hövdingen var vänlig nog att låta oss flytta in i en liten hydda på ett rum. Där sade min far till oss alla: ”Jesus blev förföljd. Vi kan därför räkna med att människor ska förfölja oss också, men vi kommer aldrig att överge vår tro!”