Omkring 1970 började avdelningskontoret till exempel få in rapporter över tjänst från en person i en okänd by vid den avlägsna floden Sepik, där det inte fanns någon församling. Avdelningskontoret bad Mike Fisher, en kretstillsyningsman, att undersöka saken.

”För att komma till den här byn färdades jag tio timmar med en motordriven kanot längs smala vattenvägar genom en djungel full av moskiter”, berättar Mike. ”När jag slutligen sent på dagen kom fram, träffade jag den okände mannen som hade skickat rapporterna. Han hade blivit utesluten flera år tidigare i en annan trakt. Han hade återvänt till sin by, ångrat sina synder och börjat predika för andra. Över 30 vuxna i den byn sade att de var Jehovas vittnen, och några av dem var kvalificerade för att bli döpta. Kort därefter blev den ångerfulle mannen återupptagen, och avdelningskontoret godkände officiellt gruppen.”

År 1992 fick Daryl Bryon, en annan kretstillsyningsman, höra talas om en avlägsen by i det inre av landet där människor sades vara intresserade av sanningen. ”För att komma till byn körde jag bil åtta mil inåt landet, vandrade genom tät djungel i en och en halv timme och paddlade sedan kanot uppströms i ytterligare en timme”, förklarar Daryl. ”Till min överraskning fick jag vid flodstranden –och med höga berg i bakgrunden – se en helt ny byggnad med skylten ’Jehovas vittnen Rikets sal’.

Omkring 25 intresserade personer träffades i den salen varje söndag för att studera boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. Eftersom de sade att de var Jehovas vittnen, frågade jag dem om de tuggade betelnöt. ’O, nej’, svarade de. ’Det slutade vi upp med för ett år sedan när vi kom med i sanningen!’ Jag behöver väl inte säga att jag blev mycket glad när avdelningskontoret fogade den här gruppen till min krets.”

[Bild på sidan 115]

Mike Fisher på floden Sepik.