John och jag gifte oss i juni 1955. Vi köpte en buss som vi tänkte göra om till husbil. Vi planerade att ha den som vår bas när vi predikade i de avlägsna delarna av Australien. Men året därpå fick vi höra att det behövdes vittnen som kunde flytta till den nordöstra delen av Nya Guinea, en stor ö norr om Australien.a Budskapet om Riket hade ännu inte blivit predikat i den här delen av världen. Vi anmälde oss genast som frivilliga.

Den enda möjligheten att komma in i Nya Guinea på den tiden var om man hade fått ett heltidsarbete där, så John satte i gång att söka arbete. Han hade snart ordnat ett arbete på ett sågverk på New Britain, en ö som tillhör Nya Guinea. Några veckor senare gav vi oss i väg till vårt nya distrikt och anlände till Rabaul på New Britain i juli 1956. Där fick vi vänta i sex dagar tills vi kunde ta en båt till Waterfall Bay.

Vårt distrikt i Waterfall Bay

Det tog flera dagar med båt i hårt väder innan vi kom till Waterfall Bay, en stor havsvik drygt 20 mil söder om Rabaul. Mitt i ett avverkat område i djungeln låg ett stort sågverk. På kvällen när alla arbetare satt samlade runt middagsbordet sade chefen: ”Förresten, herr och fru Davison, vårt företag har som policy att de anställda berättar vilken religion de tillhör.”

Vi var ganska säkra på att det inte fanns någon sådan policy, men eftersom vi hade tackat nej när vi hade blivit bjudna på cigaretter var de tydligen misstänksamma. Hur som helst svarade John: ”Vi är Jehovas vittnen.” Det blev alldeles tyst. Männen hade varit med och stridit under andra världskriget, och de hade fördomar mot oss Jehovas vittnen eftersom vittnena förhöll sig neutrala under kriget. Från den dagen försökte de utnyttja varje tillfälle att göra livet surt för oss.

Det började med att chefen vägrade att ge oss ett kylskåp och en spis, trots att vi hade rätt till det. Våra färska livsmedel blev förstörda, och vi var tvungna att laga mat på en trasig spis som vi hittade i djungeln. Sedan förbjöds lokalbefolkningen att sälja färska matvaror till oss, så vi fick leva på grönsaker som vi kunde komma över på annat sätt. Vi stämplades som spioner, och dessutom höll man oss under noggrann uppsikt för att vi inte skulle kunna undervisa någon i Bibeln. Sedan fick jag malaria.

Men trots detta var vi ändå helt inställda på att fullgöra vår tjänst. Det fanns två unga män ur lokalbefolkningen som arbetade på sågverket. De talade engelska, och vi frågade dem om de ville undervisa oss i melanesisk pidgin, som var det officiella språket.b Som gentjänst undervisade vi dem i Bibeln. På helgerna gav vi oss i väg på långa ”utflykter”. Utmed vägen vittnade vi diskret för alla bybor som vi träffade. De två männen som vi studerade Bibeln tillsammans med översatte åt oss. Vi fick ta oss över strida floder, och på flodbankarna låg enorma krokodiler och solade. Vi kände oss inte hotade av dessa respektingivande rovdjur, utom vid ett enda tillfälle då vi kom undan med knapp nöd.

Metoder för undervisning

När vi fick mer att göra i tjänsten, kom vi på att vi skulle skriva ner korta bibliska framställningar som vi kunde dela ut till de intresserade. Männen från sågverket som vi studerade med hjälpte oss med översättningen. Vi skrev ut hundratals vikblad på maskin som vi sedan delade ut till bybor och till besättningsmän på båtar som gick förbi.

År 1957 fick vi ett uppmuntrande besök av John Cutforth, en erfaren resande tillsyningsman.c Han föreslog att vi skulle använda bilder för att förmedla Bibelns sanningar till människor som inte kunde läsa. John och min man ritade enkla bilder med streckgubbar, för att förklara grundläggande bibliska sanningar. Vi lade ner många timmar på att föra in de här bilderna i anteckningsböcker. Alla som studerade Bibeln tillsammans med oss fick en sådan anteckningsbok som de sedan använde för att i sin tur undervisa andra. Den här undervisningsmetoden började till sist användas i hela landet.

Efter två och ett halvt år i Waterfall Bay hade vi fullgjort vårt avtal med sågverket, och vi fick tillstånd att stanna i landet. Därför tackade vi ja till en inbjudan att börja som pionjärer med särskilt uppdrag.

Tillbaka i Rabaul

Vi tog båten norrut till Rabaul, och vi stannade över natten på en kopra- och kakaoplantage i Wide Bay. Den ägdes av ett äldre par som ville slå sig till ro i Australien, och de erbjöd John att ta hand om plantagen. Det var ett mycket frestande erbjudande, men vi diskuterade igenom det hela under kvällen, och vi var överens om att vi inte hade kommit till Nya Guinea för att försöka bli rika. Vi ville fullgöra vår tjänst som pionjärer. Så nästa dag berättade vi för paret vad vi hade kommit fram till och gick ombord på båten igen.

I Rabaul började vi samarbeta med en liten grupp vittnen som hade kommit från andra länder och slagit sig ner där. Vi fick många studier eftersom människorna på distriktet var mycket intresserade av budskapet om Guds kungarike. Vi hade möten i en hyrd lokal, och närmare 150 var närvarande. Många av dem tog emot sanningen och hjälpte till att sprida de goda nyheterna om Guds kungarike till andra delar av landet. (Matteus 24:14)

Vi besökte också Vunabal, en by omkring fem mil från Rabaul, där flera människor visade uppriktigt intresse för Bibelns sanningar. Detta uppmärksammades snart av en inflytelserik katolsk man. Med hjälp av några av sina katolska gelikar avbröt han mötet vi hade anordnat och körde i väg oss från byn. När vi förstod att det skulle bli mer bråk veckan därpå bad vi polisen följa med.

När mötesdagen kom stod skrikande katoliker utmed flera kilometer av vägen, och många av dem var beredda att stena oss. Dessutom hade en präst samlat hundratals stammedlemmar i byn. Polisen försäkrade oss att vi hade rätt att hålla vårt möte, så de banade väg genom folkmassan. Men så fort mötet började hetsade prästen upp människorna som hade samlats så att det blev fullständigt kaos. Polisen klarade inte av situationen, så polischefen uppmanade oss att lämna platsen och hjälpte oss så att vi snabbt kunde ta oss till vår bil.

Mobben trängdes runt oss medan de svor och spottade och hötte med knytnävarna. Prästen stod bara med armarna i kors och log. När vi hade lyckats komma därifrån sade polischefen att det var det värsta uppträde han hade varit med om. Trots att de flesta av invånarna i Vunabal blev skrämda av mobben, vågade ändå en av dem modigt ta ställning för Guds kungarike. Sedan dess har hundratals andra i New Britain valt sanningens väg.

Nya Guinea blir ett öppet fält

I november 1960 blev vi förordnade att tjäna i Madang, en stor stad på Nya Guineas norra kust. Här blev jag och John överösta med erbjudanden om heltidsarbete. Ett företag försökte övertala mig att ta hand om deras klädaffär. Ett annat företag erbjöd mig arbete som ändringssömmerska. Några kvinnor ur den utländska befolkningen ville rentav ge mig ekonomiskt stöd så att jag kunde öppna en egen syateljé. Men vi tänkte på anledningen till att vi hade kommit till ön och tackade artigt nej till dessa och andra erbjudanden. (2 Timoteus 2:4)

Distriktet i Madang var fruktbart, och det hade snart bildats en blomstrande församling. Vi gick eller åkte motorcykel för att nå ut till byarna runt omkring, och vi var borta flera dagar åt gången för att predika. Vi övernattade i övergivna hyddor utmed vägen. Som liggunderlag hade vi flera lager med gräs som vi hade slagit i bushen. Vår enkla utrustning bestod av burkmat, kex och ett moskitnät.

På en av våra turer besökte vi en grupp intresserade människor i Talidig, en by omkring fem mil norr om Madang. När de gjorde andliga framsteg förbjöd rektorn för traktens skola att de höll sina bibelstudier på allmän mark. Längre fram såg han till att polisen förstörde deras hus och körde i väg dem ut i bushen. Men en hövding där i trakten lät dem bo på sina ägor. Så småningom tog hövdingen emot Bibelns sanning, och en ny och fin Rikets sal byggdes i området.

Översättning och resetjänst

Bara två år efter det att vi hade kommit till New Britain 1956 fick John och jag förfrågan om vi ville översätta biblisk litteratur till melanesisk pidgin. Och det arbetet fortsatte vi med under åren framöver. År 1970 blev vi inbjudna till avdelningskontoret i Port Moresby, huvudstaden i Papua Nya Guinea, för att tjäna som översättare på heltid. Vi fick också leda språkkurser där.

År 1975 återvände vi till New Britain för att börja i resetjänsten. Under de följande tretton åren flög, paddlade, körde eller gick vi för att nå olika delar av landet. Flera gånger kom vi undan med blotta förskräckelsen, som den gången jag nämnde i inledningen. Vid det tillfället kollapsade piloten på grund av svår magkatarr när vi närmade oss landningsbanan i Kandrian på New Britain. Planet gick för autopilot, och vi cirklade ovanför djungeln medan John desperat försökte få liv i piloten. Till sist återfick han medvetandet och började se så pass bra att han kunde göra en skakig landning. Sedan kollapsade han igen.

Ny verksamhet

År 1988 blev vi förordnade att tjäna i Port Moresby igen och ta hand om de växande behoven av översättning vid avdelningskontoret. Då bodde och arbetade omkring 50 bröder och systrar tillsammans som en familj på avdelningskontoret, där vi också utbildade nya översättare. Vi bodde allihop i enkla enrummare. John och jag bestämde oss för att alltid ha vår dörr på glänt så att de andra i familjen och sådana som kom på besök skulle känna att de gärna fick titta in och växla några ord. På det sättet fick vi en nära relation till de övriga i familjen och kunde bidra med mycket omtanke och stöd.

Men så, 1993, dog John i en hjärtattack. Det kändes som om en del av mig dog samtidigt. Vi hade varit gifta i 38 år, och under hela den tiden hade vi varit tillsammans i tjänsten. Men jag var helt inställd på att fortsätta min tjänst med hjälp av kraften från Jehova. (2 Korinthierna 4:7) Jag höll fortfarande dörren öppen, och de yngre i familjen fortsatte att hälsa på. Den uppbyggande samvaron med dem hjälpte mig att ha en positiv inställning.

Levnadsskildring

Fast besluten att fullgöra min tjänst

Berättat av Lena Davison

”Jag tappar synen, jag ser inget”, sade vår pilot med sluddrig röst. Sedan gled händerna ner från spakarna i planet, och han sjönk ihop i stolen, helt medvetslös. Min man hade ingen flygerfarenhet, så han försökte desperat få honom att kvickna till. Men innan jag avslöjar hur vi klarade livhanken skall jag berätta varför vi över huvud taget befann oss i ett flygplan över Papua Nya Guinea, ett av världens mest otillgängliga länder.