• Papua Nya Guinea
    Jehovas vittnens årsbok 2011

    • BARN SOM ÄRAR SIN SKAPARE

      Många barn i Papua Nya Guinea har avgett ett fint vittnesbörd genom att modigt följa sitt samvete. I början av 1966 sade en grundskolelärare till sju av Jehovas vittnens barn att de förväntades hälsa flaggan under ceremonier som skulle hållas följande vecka. Inför omkring 300 församlade elever vägrade den dagen alla sju barnen att hälsa flaggan. Det ledde till att de blev avstängda från skolan, trots att deras föräldrar skriftligt hade begärt att deras barn inte skulle behöva vara med vid ceremonierna. En äldste i församlingen överklagade ärendet till myndigheterna i både Papua Nya Guinea och Australien.

      Den 23 mars ringde den australiensiske administratören för Papua Nya Guinea till skolmyndigheterna och sade att barnen omedelbart skulle återvända till skolan. Den sanna tillbedjan hade vunnit en liten rättslig seger. Regeringen i Papua Nya Guinea fortsätter att respektera barns rätt att av samvetsskäl vägra att hälsa flaggan.

      ”Spädbarn och dibarn” kan lovprisa Jehova också på andra sätt. (Matt. 21:16) Tänk till exempel på Naomi från högländerna. Hennes föräldrar, Joe och Helen, var inte i sanningen. När Naomi var i treårsåldern bodde hon omkring ett år i Lae hos Helens syster, ett nitiskt Jehovas vittne. Mostern tog regelbundet med sig Naomi ut och predikade. Hon bar henne ofta i en kasse som hon hade hängande över axeln. Naomi fick på så sätt höra talas om Guds kungarike, särskilt som mostern flitigt använde bilderna i Min bok med bibliska berättelser.

      När Naomi kom tillbaka hem till sina föräldrar, tog hon en av våra publikationer och gick ut ur huset och knackade sedan högt på dörren. ”Kom tillbaka in”, ropade föräldrarna. Den lilla flickan kom in och sade: ”Hej! Jag är ett Jehovas vittne, och jag har kommit för att tala med er om Bibeln.” Medan Joe och Helen förvånat tittade på fortsatte Naomi: ”Bibeln säger att det här landet ska bli ett paradis och att Jesus ska vara kung över oss. Allt vi ser har Jehova gjort.”

      Joe och Helen var förstummade. ”Vad ska grannarna tänka!” utropade Joe. ”I morgon är det bäst att du håller henne inne.”

      När föräldrarna nästa dag satt utanför huset, knackade Naomi högt på väggen till sitt rum. ”Kom ut”, sade Joe. Naomi kom ut och började med en ny inledning: ”Hej! Jag är ett Jehovas vittne, och jag har kommit för att predika för er. Snälla människor ska leva för evigt på jorden. Men människor som blir arga och gör onda saker kommer inte att vara i paradiset.” Helen blev förbryllad och började gråta, medan Joe rusade in i sovrummet.

      Joe, som fått sin nyfikenhet väckt, bläddrade den kvällen igenom sin bibel och råkade få se namnet Jehova. Nästa morgon gick han inte till arbetet, utan skrev i stället ett brev till Jehovas vittnen och körde sedan de fyra milen till Mount Hagen för att lämna det vid Rikets sal.

      Bröderna gick hem till Joe och Helen och ordnade med att de fick ett bibelstudium. Helen fick också hjälp att lära sig läsa. Så småningom blev både Joe och Helen döpta, och Helen kunde hjälpa andra som studerade Bibeln att lära sig läsa – allt detta tack vare att en liten flicka lovprisade Jehova!