”FÖRBJUD JEHOVAS VITTNEN”

Våra motståndare tyckte inte om att vi hade sådan framgång. Från och med 1960 bedrev kristenhetens kyrkosamfund tillsammans med veteranorganisationen RSL och den lokala pressen en förtalskampanj för att få Jehovas vittnens verksamhet förbjuden.

Det hela kulminerade när en broschyr, som förklarade vår ståndpunkt när det gällde blodtransfusioner, spreds till utvalda läkare, präster och regeringstjänstemän. Som väntat var kristenhetens präster de första som reagerade. Den 30 augusti 1960 hade tidningen South Pacific Post rubriken ”Kyrkorna rasar över blodfrågan”. I den åtföljande artikeln fördömde kyrkliga ledare Jehovas vittnen som ”antikrist [och] fiender till kyrkan”.

Andra artiklar följde som lögnaktigt påstod att Jehovas vittnen bedrev omstörtande verksamhet och att deras läror främjade skolk från skolan, skattesmitning, cargokulter och till och med dålig hygien. Andra rapporter anklagade dem falskeligen för att använda en nära förestående solförmörkelse för att skapa fruktan och ”få kontroll över primitiva urinvånares sinnen”. En ledarartikel anmärkte till och med på att vittnena ”bodde, åt och arbetade tillsammans med bybor”. South Pacific Post kritiserade dem för att de lärde att ”alla människor är jämlika”, och man påstod att vittnena utgjorde ”ett större hot än kommunismen”.

Den 25 mars 1962 vände sig slutligen RSL till kolonialmyndigheterna för att få Jehovas vittnen förbjudna. Men den australiensiska regeringen avslog deras begäran, och avslaget offentliggjordes. ”Det här meddelandet hade en god verkan över hela landet”, säger Don Fielder. ”Ärliga människor kunde se att våra motståndares påståenden helt enkelt inte var sanna.”

Jag minns ett tillfälle då jag predikade i närheten av Rabaul. En man av tolaistammen frågade om han kunde få hålla min bibel så att han själv kunde läsa ett bibelställe. När jag gav honom min bibel rev han sönder den och kastade bitarna på marken. Jag blev inte arg men rapporterade saken till polischefen, som omedelbart skickade en polis för att anhålla mannen. Polischefen sade till mannen: ”Du är en ond man. Du har brutit mot Guds lag och regeringens lag. Du måste köpa en ny bibel åt mannen i morgon, och om du inte gör det sätter vi dig i fängelse.” Polischefen sade sedan till mig att jag skulle komma till polisstationen klockan 10 följande dag för att hämta pengarna för Bibeln. När jag kom låg pengarna där och väntade på mig. Sedan dess har många av tolaistammen kommit med i sanningen.

Vid ett annat tillfälle spred jag tillsammans med en grupp andra vittnen Nyheter om Guds rike i ett område väster om Wewak. De andra arbetade framför mig. Men en byledare fick reda på vad bröderna höll på med och samlade ihop de exemplar som de hade delat ut. Han måste ha vetat att jag skulle komma, för han stod och väntade på mig mitt på vägen med händerna i sidan och med exemplar av Nyheter om Guds rike i ena handen. Jag frågade om det var något problem. Han höll fram dem för mig och sade: ”Det är jag som bestämmer här, och jag vill inte att ni sprider det här.”

Jag tog dem ifrån honom. Under tiden hade bybor samlats runt oss. Jag tittade på dem och frågade: ”Om ni vill arbeta i er trädgård eller gå och fiska, måste ni då be om tillstånd först?”

”Nej!” sade en kvinna.

Sedan frågade jag byborna: ”Vill ni läsa det här?”

”Ja”, sade de. Jag delade därför ut exemplaren av Nyheter om Guds rike igen, utan att möta invändningar. Men senare måste jag försvara mig vid ett möte med omkring 20 byledare. Lyckligtvis röstade alla utom två till förmån för vårt predikoarbete.