”FÖRBJUD JEHOVAS VITTNEN”

Våra motståndare tyckte inte om att vi hade sådan framgång. Från och med 1960 bedrev kristenhetens kyrkosamfund tillsammans med veteranorganisationen RSL och den lokala pressen en förtalskampanj för att få Jehovas vittnens verksamhet förbjuden.

Det hela kulminerade när en broschyr, som förklarade vår ståndpunkt när det gällde blodtransfusioner, spreds till utvalda läkare, präster och regeringstjänstemän. Som väntat var kristenhetens präster de första som reagerade. Den 30 augusti 1960 hade tidningen South Pacific Post rubriken ”Kyrkorna rasar över blodfrågan”. I den åtföljande artikeln fördömde kyrkliga ledare Jehovas vittnen som ”antikrist [och] fiender till kyrkan”.

Andra artiklar följde som lögnaktigt påstod att Jehovas vittnen bedrev omstörtande verksamhet och att deras läror främjade skolk från skolan, skattesmitning, cargokulter och till och med dålig hygien. Andra rapporter anklagade dem falskeligen för att använda en nära förestående solförmörkelse för att skapa fruktan och ”få kontroll över primitiva urinvånares sinnen”. En ledarartikel anmärkte till och med på att vittnena ”bodde, åt och arbetade tillsammans med bybor”. South Pacific Post kritiserade dem för att de lärde att ”alla människor är jämlika”, och man påstod att vittnena utgjorde ”ett större hot än kommunismen”.

Den 25 mars 1962 vände sig slutligen RSL till kolonialmyndigheterna för att få Jehovas vittnen förbjudna. Men den australiensiska regeringen avslog deras begäran, och avslaget offentliggjordes. ”Det här meddelandet hade en god verkan över hela landet”, säger Don Fielder. ”Ärliga människor kunde se att våra motståndares påståenden helt enkelt inte var sanna.”

Strax efter guldgrävarna kom kristenhetens missionärer. ”När missionärerna fick höra att vi skulle komma, befallde de byborna att inte lyssna på oss”, berättar Rowena. ”Men deras varning visade sig vara god reklam. Bergsborna – nyfikna av naturen – väntade ivrigt på att vi skulle komma.”

Tom och Rowena öppnade en liten butik i Wabag, åtta mil nordväst om staden Mount Hagen. ”Prästerna befallde sina hjordar att inte köpa av oss, sälja till oss eller ens tala med oss. De utövade också påtryckningar på dem för att de skulle be att vårt arrendekontrakt skulle upphävas”, säger Tom. ”Men med tiden såg byborna att vi var annorlunda än andra vita människor de kände. De lade märke till att vi var vänliga mot dem. Ja, vår vänlighet rörde dem ofta till tårar, och de sade att de ville att vi skulle stanna!”