I grannbyn Bulolo hade Wally och Joy Busbridges ivriga predikande retat upp en religiös grupp, New Tribes Mission, som ansåg att området var deras. Som en följd av påtryckningar från den här gruppen gav Wallys arbetsgivare honom ett ultimatum: ”Sluta upp med din religion, eller skaffa dig ett annat arbete.”

Popondetta, en liten stad sydost om Lae, fick höra de goda nyheterna genom Jerome och Lavinia Hotota, som återvänt till sin hemprovins från Port Moresby. Jerome var mycket initiativrik och duktig på att använda Bibeln. Lavinia var en varmhjärtad kvinna som visade verkligt personligt intresse för andra. De började förkunna, och som man kunde vänta kom snart den anglikanske biskopen och många av hans anhängare till deras hus och krävde att de skulle sluta upp med sitt förkunnande. Men Jerome och Lavinia lät sig inte avskräckas.

År 1963 hade de goda nyheterna nått Wewak, en stad på Papua Nya Guineas norra kust. Karl Teynor och Otto Eberhardt, två tyska byggare, arbetade på sjukhuset på dagarna och studerade med över 100 intresserade personer på kvällar och under veckoslut. Deras predikande retade upp den katolske prästen, som samlade en pöbel och kastade Karls och Ottos motorcyklar i havet. En av prästens kumpaner, en framstående ledare i byn, hade en son som senare blev ett Jehovas vittne. Mannen ändrade inställning när han såg de förändringar som sonen gjorde i sitt liv, och han gav vittnena tillåtelse att predika i de byar som han kontrollerade.

”FÖRBJUD JEHOVAS VITTNEN”

Våra motståndare tyckte inte om att vi hade sådan framgång. Från och med 1960 bedrev kristenhetens kyrkosamfund tillsammans med veteranorganisationen RSL och den lokala pressen en förtalskampanj för att få Jehovas vittnens verksamhet förbjuden.

Det hela kulminerade när en broschyr, som förklarade vår ståndpunkt när det gällde blodtransfusioner, spreds till utvalda läkare, präster och regeringstjänstemän. Som väntat var kristenhetens präster de första som reagerade. Den 30 augusti 1960 hade tidningen South Pacific Post rubriken ”Kyrkorna rasar över blodfrågan”. I den åtföljande artikeln fördömde kyrkliga ledare Jehovas vittnen som ”antikrist [och] fiender till kyrkan”.

Andra artiklar följde som lögnaktigt påstod att Jehovas vittnen bedrev omstörtande verksamhet och att deras läror främjade skolk från skolan, skattesmitning, cargokulter och till och med dålig hygien. Andra rapporter anklagade dem falskeligen för att använda en nära förestående solförmörkelse för att skapa fruktan och ”få kontroll över primitiva urinvånares sinnen”. En ledarartikel anmärkte till och med på att vittnena ”bodde, åt och arbetade tillsammans med bybor”. South Pacific Post kritiserade dem för att de lärde att ”alla människor är jämlika”, och man påstod att vittnena utgjorde ”ett större hot än kommunismen”.

Den 25 mars 1962 vände sig slutligen RSL till kolonialmyndigheterna för att få Jehovas vittnen förbjudna. Men den australiensiska regeringen avslog deras begäran, och avslaget offentliggjordes. ”Det här meddelandet hade en god verkan över hela landet”, säger Don Fielder. ”Ärliga människor kunde se att våra motståndares påståenden helt enkelt inte var sanna.”