Pionjärerna Berndt och Erna Andersson tog senare hand om den här gruppen i två och ett halvt år. ”Människorna tvättade sig sällan, bar inte mycket kläder, var fullständiga analfabeter och mycket involverade i demonism”, berättar Erna. ”Men med tålmodig och kärleksfull hjälp kunde några av dem snart återge 150 bibelställen ur minnet och förklara dem.”

Berndt och Erna utvecklade ett nära förhållande till sin grupp. ”När vi skickades till Kavieng samlades kvinnorna runt omkring mig och grät, ja, de grät högljutt!” säger Erna. ”De turades om att klappa mina armar och mitt ansikte medan tårarna strömmade nerför deras kinder. Gång på gång gick jag till min hydda för att gråta medan Berndt försökte trösta dem, men de var otröstliga. När vi till slut kom i väg sprang en stor skara nerför berget bakom vår bil, och kvinnorna grät hela tiden. Jag har fortfarande svårt att beskriva hur hjärtslitande det var den där dagen. Vad vi längtar efter att få träffa de här kära vännerna i den nya världen!” Andra pionjärer fortsatte Berndts och Ernas arbete, och en fin församling bildades i Kainantu.

[Bild på sidan 113]

Erna och Berndt Andersson.