Är ditt givande en offergåva?

En balanserad syn på bidrag

EFTER det att Jesus hade undervisat folket i templet om många saker ”satte [han] sig ner med bidragsbössorna inom synhåll och började ge akt på hur folket lade pengar i bidragsbössorna”. (Markus 12:41) Det som sedan följde är den välkända berättelsen om änkans skärv. Men varför satt Jesus där och iakttog de människor som lade i sina bidrag? Hade han inte sagt till sina lärjungar att de inte ens skulle låta den vänstra handen veta vad den högra handen gjorde, när de gav sina barmhärtighetsgåvor? — Matteus 6:3.

Tidigare hade Jesus kraftigt fördömt de religiösa ledarna som sådana som genom skrupelfria metoder glupskt förtär ”änkornas hus”. Han sade att dessa religiösa ledare ”skall få en hårdare dom”. (Markus 12:40) I syfte att påvisa vilken lärdom man kan dra av detta vände han sedan sin uppmärksamhet till vad människorna företog sig där vid bidragsbössorna. Eftersom vi i våra dagar i så hög grad hör talas om stora penningsummor inom olika kyrkoorganisationer, missbruket av sådana medel och de överdådiga livsstilarna hos de ansvariga, gör vi väl i att lyssna noggrant till vad Jesus hade att säga. — Läs Markus 12:41—44.

Bidragsbössorna

Berättelsen uppger att Jesus ”satte sig ner med bidragsbössorna inom synhåll”. Detta var tydligen på kvinnornas förgård, där ett antal bidragsbössor, eller kistor, stod placerade utmed väggarna, så att folket kunde lägga i sina bidrag där. Den judiska traditionen uppger att det fanns sammanlagt 13 bidragsbössor. På hebreiska kallades de trumpeter, eftersom de hade en liten öppning på ovansidan i form av klockstycket till en trumpet. Det sägs att ”ingen gick in i templet utan att lägga i något”.

Den franske professorn Edmond Stapfer har i sin bok Palestine in the Time of Christ (Palestina på Kristi tid, 1885) gett en ganska detaljerad beskrivning av dessa bidragsbössor. Hans redogörelse ger oss en viss insyn i det religiösa livet bland folket på den tiden, i synnerhet med avseende på deras bidrag till tempelsysslorna.

”Varje kista var avsedd för ett särskilt ändamål, vilket angavs genom en inskription på det hebreiska språket. Inskriptionen på den första kistan löd: Nya siklar; det vill säga siklar som var avsedda för utgifterna under det innevarande året. Den andra: Gamla siklar; det vill säga siklar som skulle gå till utgifter under det föregående året. Den tredje: Turturduvor och ungduvor; de pengar som lades i denna kista var det pris som betalades av dem som var förpliktade att offra två turturduvor eller två ungduvor, den ena som brännoffer och den andra som syndoffer. Ovanför den fjärde kistan stod skrivet: Brännoffer; dessa pengar täckte utgifterna för de andra brännoffren. Den femte bar inskriptionen: Ved och innehöll gåvor från de troende för inköp av ved till altaret. Den sjätte: Rökelse (pengar att köpa rökelse för). Den sjunde: För det allraheligaste (pengar för nådastolen). De sex övriga kistorna bar inskriptionen: Frivilliga offergåvor.”

”Av sin fattigdom”

Allt detta ger eftertryck åt Jesu liknelse om den fattiga änkans lilla bidrag, som hon utan tvivel lade ner i en av de bidragsbössor som det stod ”Frivilliga offergåvor” på. Som änka behövde hon inte ge någon huvudskatt, och eftersom hon hade begränsade tillgångar, var hon troligen inte i stånd att uppfylla minimikraven för brännoffren eller bidragen för ved eller rökelse. Men hon ville ändå göra något för att visa sin kärlek till Jehova. Hon ville inte att man skulle lämna henne ur räkningen, och inte heller ville hon nöja sig med att bara överlåta saken åt dem som ”hade råd”. Jesus sade: ”Hon lade i av sin fattigdom allt vad hon hade, hela sin försörjning.” — Markus 12:44.

Det finns många värdefulla lärdomar vi kan hämta ur denna berättelse. Den främsta lärdomen är kanske den att samtidigt som vi alla har privilegiet att kunna skänka vårt stöd åt den sanna tillbedjan med hjälp av våra materiella ägodelar, så är det som är verkligt dyrbart i Guds ögon inte sådana gåvor som vi kan avstå ifrån, utan sådana gåvor som är värdefulla för oss. Med andra ord: Ger vi av sådant som vi i själva verket inte kommer att sakna, eller är vårt givande en verklig offergåva, en uppoffring?