Ett förlorat får och ett borttappat mynt

5, 6. a) Vilka två korta liknelser framställde Jesus? b) Vad visar dessa liknelser om Jehova?

⁵ För att lära sina åhörare Jehovas syn på dem som har gått vilse framställde Jesus två korta liknelser. Den ena handlade om en herde. Jesus sade: ”Vilken människa bland er, som har hundra får och som förlorar ett av dem, lämnar inte kvar de nittionio i vildmarken och ger sig av efter det förlorade, tills han finner det? Och när han har funnit det, lägger han det på sina axlar och gläder sig. Och när han kommer hem, kallar han samman sina vänner och sina grannar och säger till dem: ’Gläd er med mig, för jag har funnit mitt får som var förlorat.’ Jag säger er att på samma sätt skall det vara mer glädje i himlen över en enda syndare som ändrar sinne än över nittionio rättfärdiga som inte har behov av sinnesändring.” (Lukas 15:4–7)

7. Vilka två lärdomar finner vi i liknelserna om det förlorade fåret och det borttappade myntet?

⁷ Vad kan vi lära av de här korta liknelserna? De visar oss 1) hur vi bör känna det i fråga om dem som har blivit svaga och 2) vad vi bör göra för att hjälpa dem. Låt oss begrunda de här punkterna.

Förlorat men högt värderat

8. a) Hur reagerade herden och kvinnan på sin förlust? b) Vad säger oss deras reaktion om hur de betraktade den saknade ägodelen?

⁸ I båda liknelserna hade någonting gått förlorat, men lägg märke till ägarnas reaktion. Herden sade inte: ”Vad är ett enda får, när jag fortfarande har 99? Jag kan klara mig utan det.” Kvinnan sade inte: ”Varför bekymra sig om detta enda mynt? Jag är nöjd med de nio jag fortfarande har.” Nej, herden sökte i stället efter sitt förlorade får som om det var det enda han ägde.

Vad belyser detta?

9. Vad blir belyst genom den omsorg som visades av herden och kvinnan?

⁹ Lägg märke till Jesu slutsats i båda fallen: ”På samma sätt skall det vara mer glädje i himlen över en enda syndare som ändrar sinne”, och ”på samma sätt, säger jag er, uppstår glädje bland Guds änglar över en enda syndare som ändrar sinne”. Herdens och kvinnans omsorg återspeglar alltså i viss utsträckning Jehovas och hans himmelska skapelsers känslor. Alldeles som det som gått förlorat förblev dyrbart i herdens och kvinnans ögon, förblir de som har glidit bort och förlorat kontakten med Guds folk dyrbara i Jehovas ögon. (Jeremia 31:3) Sådana personer kan vara andligen svaga, men de är inte nödvändigtvis upproriska. Trots sitt försvagade tillstånd kan de fortfarande i viss utsträckning fylla Jehovas krav. (Psalm 119:176; Apostlagärningarna 15:29) Alldeles som i forna tider är Jehova därför inte snabb med att ”kasta bort dem från sitt ansikte”. (2 Kungaboken 13:23)

10, 11. a) Hur vill vi betrakta dem som glidit bort från församlingen? b) Hur kan vi enligt Jesu två liknelser ge uttryck åt vår omsorg om dem?

¹⁰ I likhet med Jehova och Jesus hyser vi också djup omsorg om dem som är svaga och inte kommer till den kristna församlingen. (Hesekiel 34:16; Lukas 19:10) Vi betraktar en andligt svag person som ett förlorat får – inte som ett hopplöst fall. Vi resonerar inte så här: ”Varför bekymra sig om en som är svag? Församlingen klarar sig bra utan honom.” I likhet med Jehova betraktar vi i stället dem som har glidit bort men som vill komma tillbaka som värdefulla.

¹¹ Men hur kan vi ge uttryck åt våra känslor av omsorg? Jesu två liknelser visar att vi kan göra det 1) genom att ta initiativet, 2) genom att vara milda och vänliga och 3) genom att vara ivriga och allvarliga. Låt oss se på dessa aspekter en i taget.

Ta initiativet

12. Vad säger oss orden ”ge sig av efter det förlorade” om herdens inställning?

¹² I den första av de två liknelserna säger Jesus att herden skall ”ge sig av efter det förlorade”. Herden tar initiativet och gör en medveten ansträngning att finna det saknade fåret. Vedermöda, faror och avstånd avskräcker honom inte. Tvärtom fortsätter herden enträget ”tills han finner det”. (Lukas 15:4)

13. Hur reagerade forntidens trogna på de svagas behov, och hur kan vi efterlikna sådana bibliska exempel?

¹³ Det är på liknande sätt när man skall hjälpa en person som behöver uppmuntran – det krävs ofta att den starkare tar initiativet. Trogna män i forna tider förstod detta. Vi kan som exempel tänka på att när Jonatan, kung Sauls son, lade märke till att hans nära vän David behövde uppmuntran, ”bröt ... [han] upp och gick till David i Hores, för att han skulle styrka hans hand med avseende på Gud”. (1 Samuelsboken 23:15, 16) Hundratals år längre fram, då ståthållaren Nehemja såg att somliga av hans judiska bröder hade blivit svaga, ”stod ... [han] omedelbart upp” och uppmuntrade dem att komma ihåg Jehova. (Nehemja 4:14) Vi vill också stå upp – ta initiativet – för att stärka dem som är svaga. Men vilka i församlingen bör göra det?

14. Vilka i den kristna församlingen bör hjälpa dem som är svaga?

¹⁴ I synnerhet kristna äldste har ansvaret att ”stärka svaga händer”, ”göra vacklande knän fasta” och ”säga till dem som är ängsliga i hjärtat: ’Var starka. Var inte rädda.’” (Jesaja 35:3, 4; 1 Petrus 5:1, 2) Men lägg märke till att Paulus förmaning – ”tala tröstande till de nedstämda själarna, stöd de svaga” – inte riktades enbart till de äldste. Nej, Paulus ord riktades till hela ”thessalonikernas församling”. (1 Thessalonikerna 1:1; 5:14) Att aktivt erbjuda hjälp åt de svaga är alltså en uppgift för alla kristna. I likhet med herden i liknelsen bör varje kristen känna sig manad att ”ge sig av efter det förlorade”. Detta görs naturligtvis effektivast i samarbete med de äldste. Skulle du kunna göra något för att bistå någon i församlingen som är svag?

Var mild och vänlig

15. Vad kan ligga bakom att herden har handlat på det sätt som han gjorde?

¹⁵ Vad gör herden när han till sist finner det förlorade fåret? Han ”lägger ... det på sina axlar”. (Lukas 15:5) Vilken gripande och talande detalj! Fåret kan ha vandrat i dagar och nätter genom ett obekant område och har kanske rentav utsatts för hot i form av smygande lejon. (Job 38:39, 40) Fåret är utan tvivel försvagat av brist på föda. Det är helt enkelt för svagt för att i egen kraft övervinna de hinder det kommer att möta på sin väg tillbaka till fållan. Därför böjer sig herden ner, lyfter varsamt upp fåret och bär det över alla hinder tillbaka till hjorden. Hur kan vi återspegla den omsorg som visas av herden?

16. Varför bör vi återspegla den ömhet som herden visade mot det vilsegångna fåret?

¹⁶ Någon som har förlorat kontakten med församlingen kan vara utmattad i andligt avseende. Likt det får som var skilt från herden kan en sådan person ha vandrat utan mål genom den här världens fientliga område. Utan det skydd som ges av fållan, dvs. den kristna församlingen, utsätts han mer än någonsin för attacker från Djävulen, som ”går omkring som ett rytande lejon och söker någon att uppsluka”. (1 Petrus 5:8) Dessutom är han försvagad av brist på andlig föda. Ensam är han alltså sannolikt för svag för att kunna övervinna de hinder han kommer att möta på sin väg tillbaka till församlingen. Därför behöver vi så att säga böja oss ner, milt och vänligt lyfta upp den svage och bära honom tillbaka. (Galaterna 6:2) Hur kan vi åstadkomma detta?

17. Hur kan vi efterlikna aposteln Paulus när vi besöker någon som är svag?

¹⁷ Aposteln Paulus sade: ”Om någon är svag, har jag då inte del i hans svaghet?” (2 Korinthierna 11:29, The New English Bible; 1 Korinthierna 9:22) Paulus hade medkänsla med människor, däribland de svaga. Vi vill visa liknande medkänsla med dem som är svaga. När du besöker en andligen svag kristen, bör du försäkra honom om att han är värdefull i Jehovas ögon och mycket saknad av sina medvittnen. (1 Thessalonikerna 2:17) Låt honom få veta att de är redo att ge honom stöd och är villiga att vara för honom ”en broder som föds för tider av trångmål”. (Ordspråken 17:17; Psalm 34:18) Våra uttryck för uppriktigt intresse kan milt och vänligt och steg för steg lyfta upp honom i sådan utsträckning att han kan komma tillbaka till hjorden.