Vår kärlek till trädgårdar

ÄLSKAR du stillheten i en vacker trädgård som erbjuder en tillflykt undan bullret och det hektiska tempot i dagens värld? Är rofyllda parker, med sina gräsmattor, blommor, dammar och skuggande träd, den miljö som du helst väljer för en picknick med familjen eller en promenad tillsammans med en vän? Ja, hur rogivande, upplivande och välgörande är inte en trädgård för oss människor!

Även om somliga av oss inte har någon större lust att sköta en trädgård, kanske på grund av bristande tid, uppskattar vi allesammans dess färger, dofter, ljud och frukter. Den amerikanske presidenten Thomas Jefferson — som också var arkitekt, naturvetenskapsman, advokat och uppfinnare — älskade trädgårdar. Han skrev: ”Ingen sysselsättning skänker mig större glädje än att odla jorden. ... Jag är fortfarande mycket road av trädgårdsskötsel. Men även om jag nu är en gammal man, är jag ung som trädgårdsmästare.”

Många delar hans uppfattning. Varje år strömmar miljontals besökare till berömda trädgårdar i olika delar av världen — Kew Gardens i England, de berömda landskapsträdgårdarna i Kyoto i Japan, slottsträdgården i Versailles i Frankrike och Longwood Gardens i Pennsylvania i USA, för att nämna några exempel. I många av världens städer finns det också områden där gatorna är kantade av stora träd och där bostadshusen är omgivna av buskar, träd och färgsprakande blommor — ett paradis i miniatyr.

Trädgårdar kan befrämja hälsan

Man har konstaterat att människor mår bättre om de har kontakt med naturen, även om kontakten är begränsad till att titta på blommor, träd, buskar och fåglar genom ett fönster. Detta föranledde ett sjukhus i New York att anlägga en trädgård uppe på taket. Trädgården fick ”ett fantastiskt mottagande”, säger en representant för sjukhuset. ”Den har stärkt moralen hos både patienter och personal. ... Vi har märkt att den har stora terapeutiska möjligheter.” Undersökningar visar faktiskt att människors hälsa förbättras både fysiskt, mentalt och känslomässigt, om de får uppleva naturens växlingar.

Människor som är andligt sinnade kan dessutom känna att de kommer närmare Gud när de betraktar hans skaparverk. Denna känsla kan spåras tillbaka till den första trädgård som anlades på jorden, Edens trädgård, där Gud för första gången kommunicerade med människan. — 1 Moseboken 2:15–17; 3:8.

Kärleken till trädgårdar är universell. Och detta är, som vi kommer att se, ett betydelsefullt faktum. Men innan vi närmare går in på det ämnet, skall vi titta in i några av de trädgårdar som funnits under historiens lopp och se hur djupt rotad längtan efter ett paradis är i människors hjärtan.

En titt på några berömda trädgårdar

MÄNNISKANS första erfarenhet av ett paradis var en trädgård som låg i ett område kallat Eden, möjligen beläget i närheten av Vansjön i våra dagars Turkiet. En flod som delade sig i fyra floder vattnade trädgården åt Adam och Eva, som skulle ”odla den och ta vård om den”. Vilken glädje det måste ha varit att sköta en trädgård där ”varje träd ... var åtråvärt för ens syn och gott till mat”! — 1 Moseboken 2:8–15.

Eden var ett idealiskt hem. Adam och Eva och deras avkomlingar skulle utvidga trädgårdens gränser, utan tvivel med Guds utsökta originalritning som sin förebild. Med tiden skulle hela jorden bli ett paradis, behagligt fyllt av människor. Våra första föräldrars uppsåtliga olydnad gjorde dock att de blev utdrivna ur sitt hem. Tragiskt nog kom alla andra medlemmar av den mänskliga familjen att födas utanför Eden.

Gud hade emellertid skapat människan för att hon skulle leva i ett paradis. Det var därför helt naturligt att kommande generationer skulle försöka omge sig med en liknande miljö.

Forntida trädgårdar

Babylons hängande trädgårdar har hyllats som ett av den antika världens sju underverk. De byggdes av kung Nebukadnessar för mer än 2.500 år sedan för att trösta hans mediska hustru, som längtade hem till Mediens berg och skogar. Denna 22 meter höga, terrasserade anläggning med trappor och valvbågar var rikt dekorerad med växter och innehöll så mycket jord att stora träd kunde växa där. Drottningens hemlängtan kändes förmodligen mindre svår när hon strövade omkring i denna paradisliknande miljö.

Trädgårdskonsten var högt utvecklad i den bördiga Nildalen. The Oxford Companion to Gardens förklarar: ”Egypten är ursprunget till världens äldsta bilder av trädgårdar och sätet för en exceptionellt lång ... tradition av trädgårdskonst.” En karta över en trädgård som tillhörde en egyptisk ämbetsman i Tebe och som förmodligen daterar sig från 1300-talet f.v.t. visar att där fanns dammar, alléer och paviljonger. Näst efter de kungliga trädgårdarna var tempelträdgårdarna de mest prunkande med sina träd, blommor och kryddväxter, bevattnade av kanaler från dammar och sjöar som vimlade av fåglar, fiskar och lotusblommor. — Jämför 2 Moseboken 7:19.

Även perserna var framstående inom trädgårdskonstens område. De persiska och egyptiska trädgårdarna var så betagande att Alexander den stores segerrika härar förde med sig massor av frön, växter och idéer när de återvände till Grekland på 300-talet f.v.t. I Athen samlade Aristoteles och hans lärjunge Theofrastos in exemplar av den på så sätt utökade floran och anlade en botanisk trädgård för att studera och klassificera växter. Många rika greker hade överdådiga trädgårdar, precis som egyptier och perser hade haft före dem.

Romerska stadsbor skapade en syntes av hus och trädgård på det begränsade utrymme som stod dem till buds. De rika anlade utsökta lustgårdar i anslutning till sina villor eller palats ute på landet. Även den grymme kejsar Nero ville ha sitt Eden. Han körde skoningslöst i väg hundratals familjer, rev deras hus och anlade en privat park på över 50 hektar omkring sitt palats. Längre fram, omkring år 138 v.t., nådde den romerska trädgårdskonsten sin höjdpunkt i och med kejsar Hadrianus’ villa vid Tivoli. Villan hade en parkanläggning på närmare 250 hektar med dammar, sjöar och springbrunnar.

De forntida israeliterna hade också trädgårdar och parker. Den judiske historieskrivaren Josephus beskriver en vacker trädgårdsanläggning med åar och bäckar vid Etam, omkring 15 kilometer från Jerusalem. Etams trädgårdar kan ha hört till de ”trädgårdar och parker” som Bibeln visar att kung Salomo lät göra åt sig. (Predikaren 2:5, 6) På Olivberget strax utanför Jerusalem låg Getsemane trädgård, som blivit berömd genom Jesus Kristus. Här fann Jesus en fristad, där han kunde undervisa sina lärjungar i lugn och ro. — Matteus 26:36; Johannes 18:1, 2.

Från arabiska trädgårdar till engelska parker

När arabiska trupper trängde österut och västerut på 600-talet v.t., kom de, precis som Alexander, i kontakt med persiska trädgårdar. (Jämför Ester 1:5.) Howard Loxton skriver: ”Araberna fann att de persiska trädgårdarna påminde om det paradis som de trogna utlovades i Koranen.” I likhet med sin persiska förebild var den arabiska trädgården, antingen den låg i det moriska Spanien eller i Kashmir, indelad i fyra sektioner, avskilda från varandra genom fyra kanaler som utgick från en damm eller en springbrunn mitt i trädgården — en påminnelse om de fyra floderna i Edens trädgård.

I norra Indien, vid Dalsjön i den vackra Kashmirdalen, anlade muslimska härskare, stormoguler, på 1600-talet över 700 paradisiska trädgårdar. De bildade en palett av sprakande färger, interfolierade med hundratals springbrunnar, terrasser och vattenfall. Den svarta marmorpaviljong som Shah Jahan (Taj Mahals skapare) lät bygga vid Dalsjöns stränder bär än i dag inskriptionen: ”Om det finns ett paradis på jorden, så är det här.”

Några hundra år tidigare, på 1300-talet, hade en del av Europas länder lämnat medeltiden bakom sig och kommit in i den epok som kallas renässansen. Den romerska trädgårdskonsten, som nära nog dog ut när medeltiden började på 400-talet v.t., började nu blomma upp igen — den här gången i kyrkans hägn. Kristenheten betraktade trädgården som ett ”provisoriskt paradis”. På en planritning över ett kloster från 800-talet kan man se att det hade två trädgårdar som kallades ”paradis”. Kyrkans trädgårdar blev snart allt större och mer påkostade, men i stället för att återspegla andliga ideal kom de i många fall att bli en sinnebild för makt och rikedom.

När Karl VIII av Frankrike hade intagit Neapel år 1495, skrev han hem: ”Ni kan inte tro vilka vackra trädgårdar jag har här i staden. ... Det tycks mig som om endast Adam och Eva saknas för att detta skall vara ett paradis på jorden.” Men om Karl hade levt fram till 1600-talets slut, skulle han ha kunnat se något lika storslaget på Frankrikes jord — den väldiga park som kung Ludvig XIV lät anlägga. Enligt boken The Garden kan slottsparken i Versailles ”fortfarande göra anspråk på att vara världens största och pampigaste”.

Renässansen hade emellertid en ny definition av begreppet paradis: naturen skall vara underordnad den upplysta människan, som skall införa ordning och system i trädgården genom att beröva den alla vilda drag. Träd och blommor arrangerades i strikt geometriska mönster. Den antika konsten att figurklippa buskar och träd fick därför ett fantastiskt uppsving.

Forskningsresorna och den ökande handelssjöfarten på 1700- och 1800-talen gjorde att västvärlden kom i kontakt med nya växter och odlingsmetoder. Nu var det Englands tur att vara tongivande inom trädgårdskonstens område. Som det uttrycks i The New Encyclopædia Britannica: ”I 1700-talets England blev människan alltmer medveten om den fysiska värld som hon var en del av. I stället för att försöka införa geometrisk ordning i naturen började hon nu sträva efter att anpassa sitt eget liv efter den.” Män som William Kent och Lancelot Brown excellerade som trädgårdsanläggare. Brown ritade över två hundra gods i England. Två män som senare blev presidenter i USA, Thomas Jefferson och John Adams, gjorde en rundresa i England år 1786 för att studera engelska parker och trädgårdar.

Österns trädgårdar

Den kinesiska trädgårdskonsten är för den österländska civilisationen vad den egyptiska, grekiska och romerska är för den västerländska. Kineserna hade ursprungligen en animistisk religion och menade att floder, klippor och berg egentligen var materialiserade andar och därför skulle vördas. Längre fram svepte taoism, konfucianism och buddhism fram över landet och påverkade trädgårdskonsten på olika sätt.

I Japan, på andra sidan Japanska havet, har trädgårdskonsten utvecklat en egen stil, där form är viktigare än färg och var sak har sin bestämda plats. I ett försök att på ett begränsat utrymme fånga naturens skönhet och variationsrikedom placerar trädgårdsmästaren ut sina stenar med stor omsorg och planterar och tuktar sin trädgård med minutiös noggrannhet. Detta är särskilt framträdande när det gäller bonsai (ett japanskt ord som betyder ”krukodling”), konsten att genom beskärning forma träd i dvärgformat så att de liknar vuxna träd.

Även om de österländska trädgårdarna kan skilja sig från de västerländska i stil, är också de en återspegling av människans paradislängtan. Under Heianperioden (794–1185), till exempel, försökte japanska trädgårdsmästare skapa en atmosfär av ett ”paradis på jorden”, förklarar en expert på japanska trädgårdar, Wybe Kuitert.

En universell företeelse

Kärleken till trädgårdar är en universell företeelse. Även jägar- och samlarfolk, som levde i ”naturliga” trädgårdar — djungler, skogar och gräsmarker — ägnade sig åt trädgårdsskötsel. Beträffande ”aztekerna i Mexico och inkafolket i Peru” sägs det i The New Encyclopædia Britannica: ”Conquistadorerna berättade om utsökta trädgårdar med terrasserade sluttningar, träddungar, springbrunnar och utsmyckade dammar ... inte olika samtida trädgårdar i Väst.”

Ja, de forntida trädgårdsanläggningarna vid Nilen, landskapsträdgårdarna i Japan, våra dagars parker och botaniska trädgårdar — vad uppenbarar de? Att människan har en längtan efter ett paradis. Efter att ha skrivit om denna sedan länge bestående ”nostalgiska längtan efter ett paradis” säger författaren Terry Comito: ”Trädgårdar är platser där människor känner att de hör hemma.” Och vilken människa skulle inte vara glad om hon kunde säga: ”Mitt hem är som en Edens trädgård”? Men är ett globalt Eden — och inte enbart för de rika — bara en dröm? Eller är det ett säkert framtidshopp?

Vägen tillbaka till paradiset

MED tanke på människans urgamla längtan efter det förlorade paradiset och alla de försök som gjorts att återskapa det skulle man kunna tro att jorden nu skulle vara som en Edens trädgård. Men så förhåller det sig tyvärr inte.

I stället har människan satt girigheten i högsätet, ofta på bekostnad av sin egen miljö och den levande världens mångfald. Många människor är av den uppfattningen att materiell rikedom betyder mer än allt annat, och de har förlorat allt hopp om att jorden någonsin skall kunna förvandlas till ett globalt Eden. Deras enda hopp om ett paradis kretsar kring ett framtida liv i himlen. Detta skulle innebära att människans längtan efter ett jordiskt paradis aldrig kommer att uppfyllas och att Gud har övergett den här planeten och överlämnat den åt människors girighet och dårskap. Förhåller det sig så? Vad kommer framtiden egentligen att föra med sig? Och var kommer människan att uppleva denna framtid?

Paradiset — i himlen eller på jorden?

För nära 2.000 år sedan sade Jesus Kristus till en ångerfull rövare som hängde på en påle bredvid honom: ”Du skall vara med mig i paradiset.” (Lukas 23:43) Menade Jesus att rövaren skulle vara i himlen tillsammans med honom? Nej, det gjorde han inte.

Ogärningsmannen skulle aldrig ens ha kunnat tänka sig något sådant. Varför inte? Därför att han förmodligen kände till vissa textavsnitt i de hebreiska skrifterna i Bibeln, vilka människor hade tillgång till på hans tid, till exempel första delen av Psalm 37:29, där det sägs: ”Det är de rättfärdiga som kommer att besitta jorden.” Jesus framhöll samma sanning när han sade: ”Lyckliga är de som är milda till sinnes, eftersom de skall ärva jorden.” (Matteus 5:5) Detta skriftställe stämmer också överens med den bön som brukar kallas ”Fader vår”, där det sägs: ”Må din vilja ske, såsom i himlen så också på jorden.” — Matteus 6:9, 10.

Bibeln lär att Gud skapade jorden — inte himlen — som ett hem för människan. Det sägs också i hans ord att han ”inte skapade den [jorden] rätt och slätt för ingenting”, utan formade den ”till att bebos”. (Jesaja 45:18) Hur länge? ”Han har grundat jorden på dess fasta platser; den kommer inte att bringas att vackla till obestämd tid, eller för evigt.” (Psalm 104:5) Ja, ”jorden består ... till obestämd tid”. — Predikaren 1:4.

Guds uppsåt är att det stora flertalet av dem som tjänar honom skall bo här på jorden för evigt. Lägg märke till hur detta uttrycks i Guds eget ord, Bibeln. Det sägs till exempel i Psalm 37:11: ”De saktmodiga, de kommer att besitta jorden, och de kommer helt visst att finna sin rika förnöjelse i överflödet av frid.” Hur länge? Psalm 37:29 ger svaret: ”Det är de rättfärdiga som kommer att besitta jorden, och de kommer att bo för evigt på den.” Då kommer följande ord att gå i uppfyllelse: ”Du [Gud] öppnar din hand och mättar allt levandes önskan”, dvs. alla önskningar som är i överensstämmelse med Guds vilja. — Psalm 145:16.

Hur är det då med dem som inte har någon önskan att göra Guds vilja? Ordspråken 2:21, 22 förklarar: ”Det är de rättrådiga som kommer att bo på jorden, och det är de klanderfria som kommer att lämnas kvar på den. Vad de ondskefulla angår, kommer de att avskäras från själva jorden; och vad de förrädiska beträffar, kommer de att ryckas bort från den.”

Ett återupprättat paradis

Den tid är snart här då Gud skall verkställa sina domar mot den här onda världen. (Matteus 24:3–14; 2 Timoteus 3:1–5, 13) Gud kommer emellertid att bevara ”en stor skara” människor igenom den kommande tillintetgörelsen och låta dem leva i den nya värld som han har utlovat. — Uppenbarelseboken 7:9–17.

Därefter kommer Gud att låta sina mänskliga undersåtar utföra det glädjefyllda arbetet att förvandla hela jorden till ett paradisiskt hem för mänskligheten. Vi läser i Bibeln: ”Vildmarken och den vattenlösa trakten kommer att jubla, och ökenslätten kommer att fröjda sig och blomstra som saffranskrokusen. ... Ty i vildmarken kommer vatten att ha brutit fram och strömmar på ökenslätten.” — Jesaja 35:1, 6.

I detta expanderande paradis kommer det inte längre att finnas någon svält och inte heller någon fattigdom, några hemlösa människor, några slumområden och någon brottslighet. ”Det kommer att bli fullt upp med brödsäd på jorden.” (Psalm 72:16) ”Fältets träd skall ge sin frukt, och landet självt kommer att ge sin avkastning.” (Hesekiel 34:27) ”De kommer sannerligen att bygga hus och bo i dem; och de kommer sannerligen att plantera vingårdar och äta deras frukt. De kommer inte att bygga och en annan bo; de kommer inte att plantera och en annan äta.” (Jesaja 65:21, 22) ”De kommer verkligen att sitta, var och en under sin vinstock och under sitt fikonträd, och det kommer inte att finnas någon som får dem att skälva.” — Mika 4:4.

Varför somliga kommer till himlen

De flesta är förmodligen villiga att tillstå att de har en längtan efter ett jordiskt paradis. Och det är helt naturligt, för Gud har aldrig inplantat någon längtan efter ett himmelskt liv i deras hjärtan — de kan inte ens föreställa sig hur det skulle vara att leva i himlen. I ett samtal med sin präst sade Pat, en trogen medlem av engelska kyrkan: ”Jag har aldrig haft någon tanke på att komma till himlen. Jag har ingen lust att komma dit, och vad skulle jag för övrigt göra där?” — Jämför Psalm 115:16.

Det är sant att Bibeln lär att ett begränsat antal människor, 144.000, skall komma till himlen. (Uppenbarelseboken 14:1, 4) Den förklarar också varför: ”Du gjorde dem till att vara ett kungarike och präster åt vår Gud, och de skall härska som kungar över jorden.” (Uppenbarelseboken 5:9, 10) Tillsammans med sin kung, Jesus Kristus, utgör de det ”kungarike”, jordens nya regering, som de kristna i alla tider har bett om. Denna himmelska regering kommer att se till att jorden och mänskligheten återställs helt och fullt. — Daniel 2:44; 2 Petrus 3:13.

Men eftersom människan inte har någon naturlig önskan att leva i himlen, ”vittnar” Guds ande på ett unikt sätt för dessa 144.000, så att de blir medvetna om denna speciella ”kallelse uppåt”. (Romarna 8:16, 17; Filipperna 3:14) Något sådant är emellertid av naturliga skäl inte nödvändigt när det gäller människor i allmänhet, eftersom deras hopp är att få leva för evigt på en paradisisk jord.

Ett andligt paradis bereder väg för det jordiska

Hur blir man då kvalificerad för att få leva för evigt på en paradisisk jord? ”Detta betyder evigt liv”, sade Jesus, ”att de fortsätter att inhämta kunskap om dig, den ende sanne Guden, och om den som du har sänt ut, Jesus Kristus.” (Johannes 17:3) I Jesaja 11:9 förknippas kunskapen om Gud med fredliga relationer människor emellan. Vi läser där: ”De kommer inte att göra skada eller vålla fördärv någonstans på hela mitt heliga berg; ty jorden kommer sannerligen att vara full av Jehovas kunskap, liksom vattenmassorna täcker havets botten.” — Jämför Jesaja 48:18.

Den här kunskapen består naturligtvis inte bara i att man lär sig en massa fakta. Den påverkar en människas personlighet och hjälper henne att uppodla gudaktiga egenskaper, såsom ”kärlek, glädje, frid, långmodighet, omtänksamhet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning”. (Galaterna 5:22, 23) Jehovas vittnen strävar efter att lägga i dagen dessa egenskaper och blir därför redan nu välsignade med ett andligt paradis. — Jesaja 65:13, 14.

Vilken kontrast utgör inte deras andliga tillstånd till det som råder i världen, som snabbt sjunker allt djupare ner i ogudaktighet och fördärv! Snart kommer emellertid Gud att tillintetgöra den nuvarande onda världen. Jehovas vittnen inbjuder dig därför att besöka — och undersöka — det andliga paradis som de gläder sig åt och med egna ögon se hur Jesus Kristus, den osynlige himmelske kungen, lugnt leder de framtida inbyggarna i den nya världen på den smala vägen hänemot ett jordiskt paradis och evigt liv. — Matteus 7:13, 14; Uppenbarelseboken 7:17; 21:3, 4.