Det är Guds uppsåt att människan skall få njuta av livet i ett paradis

”Och Jehova Gud tog sedan människan och lät henne slå sig ner i Edens trädgård till att odla den och ta vård om den.” — 1 MOSEBOKEN 2:15, NW.

1. Vad var Skaparens ursprungliga uppsåt för lydiga människor?

DET var Skaparens ursprungliga uppsåt — och det är det fortfarande — att lydiga människor skall få åtnjuta ett liv utan att behöva åldras, ett liv då de ständigt flödar över av ungdomlig kraft, är befriade från all leda och alltid har en värdig uppgift att fullgöra, ett liv då de älskar och blir älskade på ett verkligt osjälviskt och fullkomligt sätt — i ett paradis! — 1 Moseboken 2:8; jämför Lukas 23:42, 43.

2. a) Vad måste ha hänt, då den första människan blev medveten? b) När skapades den första människan, var skapades han och vid vilken tid på året?

² Låt oss för att förstå detta se tillbaka på den nyligen skapade Adam då han först fick medvetande, då han granskade sin egen kropp och allt det han såg och hörde omkring sig och då han spratt till och insåg att han var vid liv! Detta inträffade för omkring 6.000 år sedan, år 4026 före den vanliga tideräkningen, enligt den tideräkning som finns i den heliga bibeln. Det inträffade i det land som nu är känt som Turkiet, eller i den sydvästra delen av det som nu kallas Asien, någonstans i närheten av floderna Eufrat och Tigris, och således på norra halvklotet. Tidpunkten torde ha varit omkring den 1 oktober, eftersom mänsklighetens allra äldsta kalendrar började räkna tiden nära den tidpunkten.

3. a) I vilket tillstånd fick den första människan liv? b) Vad blev den första människans namn, och vad betydde det?

³ Den första människan kom till liv fullvuxen, fullkomligt formad, fullkomligt frisk och fullkomligt moralisk. Det namn han gång på gång får i den bibliska berättelsen riktar vår uppmärksamhet på den materia som han formades av. Hans namn var ’A·dhám,a och jorden eller mullen av vilken han formades kallades ’a·dha·máh. Hans namn kan därför mycket väl sägas betyda ”Jordemänniska”. Detta kom att bli den första människans — Adams — egennamn. Vilken känsla måste det inte ha varit för Adam, när han fick liv och blev en medveten, intelligent person!

4. Vilket underligt uppvaknande till liv fick den första människan inte, och till vad var han således inte en son?

⁴ När den första människan, Adam, fick liv, vaknade upp till intelligent medvetenhet och öppnade sina ögon, fann han inte sig själv liggande på något hårigt bröst, omfamnad av någon kvinnlig apliknande varelses långa kraftiga armar, vilken han klängde sig fast vid och vars ögon han tittade upp i och som han med öm tillgivenhet kallade mamma. Den första människan, Adam, hade inte något sådant underligt uppvaknande till livet. Han kände inte någon köttslig släktskap till någon apa, inte ens senare när han för första gången fick se en. Den dag han blev skapad fanns det inget som antydde att han var en avkomling av eller en avlägsen son till någon apa eller någon annan liknande varelse. Men skulle den första människan, Adam, få fortsätta att vara förbryllad, när det gällde hur han hade blivit till? Nej.

5. Vad visste Adam definitivt om sin parkliknande trädgård och om sig själv?

⁵ Man kan mycket väl tänka sig att det kan ha förbryllat honom hur alla de vackra ting som han såg omkring sig hade kommit till. Han upptäckte att han var i en parkliknande trädgård, ett paradis som han inte själv hade formgivit, skapat eller planerat. Hur hade det då kommit till? Som en fullkomlig, intelligent och resonerande människa torde han ha velat veta det. Han hade inte någon tidigare erfarenhet, men han visste att han inte var någon självgjord eller självutvecklad människa. Han hade inte rests upp till detta tillstånd genom sin egen ansträngning. — Jämför Psalm 100:3; 139:14.

6. Hur reagerade Adam antagligen över att vara vid liv i ett fullkomligt jordiskt hem?

⁶ Den första människan, Adam, kan i början ha blivit alltför hänförd över denna första erfarenhet att med glädje få vara vid liv i ett fullkomligt jordiskt hem för att han skulle tänka på varifrån han kom och vad som var syftet med att han hade kommit till. Han skulle knappast ha kunnat låta bli att utstöta glada utrop, och han upptäckte att det kom ord ur hans mun. Han hörde sig själv tala på människans språk och yttra sig om de underbara ting som han såg och hörde. Hur skönt var det inte att vara vid liv här i denna paradisträdgård! Men när han med glädje tillfredsställde sig med upplysningar genom allt det han såg, hörde, kände doften av och berörde, så torde detta ha fått honom att tänka en del. Om vi hade befunnit oss i samma situation, skulle alltsammans — som vi ser det — ha varit en gåta, en gåta som vi inte skulle ha kunnat lösa själva.

Ingen hemlighet hur människan blev till

7. Varför behövde Adam inte vara förbryllad länge över att befinna sig vid liv i en paradisträdgård?

⁷ Den första människan, Adam, behövde inte vara förbryllad länge över den situation som han befann sig i, levande och ensam, utan att kunna se någon annan lik sig själv i paradisträdgården. Människan fick höra en röst, någon som talade, och han förstod den. Men var fanns den som talade? Människan såg ingen som talade. Rösten kom från det osynliga, den osynliga världen, och den riktade sig till honom. Det var människans Skapares röst! Och människan kunde svara honom med samma slags tal. Människan upptäckte att han talade med Gud, Skaparen, och han behövde ingen modern vetenskaplig radiomottagare för att kunna höra Guds röst. Gud talade med honom direkt som sin skapelse.

8, 9. a) Vilka frågor kunde Adam få besvarade, och vilken faderlig omvårdnad och vilket faderligt intresse visades honom? b) Vilket svar fick Adam av sin himmelske Fader?

⁸ Nu visste människan att han inte var ensam, och detta måste ha fått honom att känna sig bättre till mods. Hans sinne var fullt av frågor. Han kunde ställa dem till den osynliga person som talade till honom. Vem hade skapat honom och denna trädgård av ljuvlighet? Varför hade han blivit satt här, och vad skulle han göra med sitt liv? Fanns det någon mening med att leva? Den första människan, Adam, blev visad faderlig omvårdnad och faderligt intresse, eftersom hans frågor blev besvarade på ett sätt som tillfredsställde hans vetgiriga sinne. Vilken glädje måste det inte ha varit för människans Danare, Livgivare och himmelske Fader att få höra honom börja tala och säga sina första ord! Vilken glädje skänkte det inte den himmelske Fadern att få höra sin jordiske son tala med honom! Den naturliga första frågan torde ha varit: ”Hur blev jag till?” Den himmelske Fadern var glad över att få svara på detta och erkände därigenom att den första människan var hans son. Han var en ”son av Gud”. (Lukas 3:38) Jehova identifierade sig som Fader till den första människan, Adam. Här följer kontentan av det svar på sin fråga som Adam fick av sin himmelske Fader och som han sedan vidarebefordrade till sina avkomlingar:

⁹ ”Och Jehova Gud grep sig an med att forma människan av stoft från marken och att blåsa in livets andedräkt i hennes näsborrar, och människan blev en levande själ. Dessutom planterade Jehova Gud en trädgård i Eden, österut, och där satte han människan som han hade format. Alltså lät Jehova Gud ur marken växa upp varje träd som var åtråvärt för ens syn och gott till mat och likaså livets träd mitt i trädgården och trädet för kunskapen om gott och ont. Nu var det en flod som gick ut från Eden för att vattna trädgården, och därifrån började den dela sig, och den blev liksom fyra huvudfloder.” — 1 Moseboken 2:7—10, NW.b

10, 11. a) Vilka fakta lärde sig Adam tydligen, men vilka andra frågor behövde han få besvarade? b) Vilka svar gav den himmelske Fadern Adam?

¹⁰ Adams vakna och friska sinne söp ivrigt in dessa tillfredsställande upplysningar. Nu visste han att han inte hade kommit från den osynliga värld som hans Danare och Formare talade från. Han var i stället formad av den jord på vilken han levde och var således jordisk. Jehova Gud var hans Livgivare och Fader. Han var ”en levande själ”, och eftersom han hade fått sitt liv av Jehova Gud, var han en ”son av Gud”. Träden omkring honom i Edens trädgård bar frukter som var goda till mat och som han skulle äta av för att hålla sig vid liv som en levande själ. Och ändå, varför måste han hålla sig vid liv, och varför var han satt här på jorden, i denna Edens trädgård? Han var en fullständigt formad människa med intelligens och fysiska förmågor, och han förtjänade att få veta det. Hur skulle han annars kunna fullgöra sin uppgift i livet och därigenom behaga sin Danare och Fader genom att utföra dennes vilja? Svaren på dessa tillbörliga frågor gavs i följande upplysningar:

¹¹ ”Och Jehova Gud tog sedan människan och lät henne slå sig ner i Edens trädgård till att odla den och ta vård om den. Och Jehova Gud gav också människan den här befallningen: ’Av varje träd i trädgården får du äta dig mätt. Men vad beträffar trädet för kunskapen om gott och ont, skall du inte äta av det, för på den dag du äter av det kommer du med visshet att dö.’” — 1 Moseboken 2:15—17, NW.

12. Vad måste Adam ha tackat sin Skapare för, och hur kunde människan således förhärliga Gud?

¹² Adam måste ha tackat sin Skapare för att han fått något som skulle hålla honom lämpligt sysselsatt i denna vackra Edens trädgård. Nu visste han vad som var hans Skapares vilja och att han kunde göra något på jorden för honom. Han hade nu ett ansvar vilande på sig, nämligen ansvaret att odla Edens trädgård och att ta vård om den, men det skulle vara något angenämt att få göra detta. Genom att göra detta skulle han kunna hålla Edens trädgård i ett sådant skick att den skänkte lov och pris till dess Danare, Jehova Gud. Närhelst Adam blev hungrig av att arbeta kunde han äta sig mätt av träden i trädgården. Därigenom skulle han kunna förnya sin styrka och uppehålla sitt liv och sin lycka hur länge som helst — i oändlighet. — Jämför Predikaren 3:10—13.

Utsikt till evigt liv

13. Vilken framtidsutsikt hade den första människan, och varför det?

¹³ I oändlighet? Vilken nästan otrolig tanke måste inte detta ha varit för den fullkomliga människan! Men varför inte? Hans Skapare hade inte någon tanke på eller någon avsikt att förstöra sin mästerligt planerade Edens trädgård. Varför skulle han förstöra sitt eget verk, när det var så gott och gav uttryck åt hans konstnärliga skapande förmåga? Detta skulle han helt logiskt inte ämna göra. (Jesaja 45:18) Och eftersom denna makalösa trädgård skulle fortsätta att bli odlad, skulle den behöva en odlare och vårdare lik den fullkomliga människan Adam. Och om vårdaren människan aldrig åt av frukten av det förbjudna ”trädet för kunskapen om gott och ont”, så skulle han inte heller behöva dö. Den fullkomliga människan skulle kunna leva för evigt!

14. Hur skulle Adam kunna få evigt liv i paradiset?

¹⁴ Evigt liv i Edens paradisträdgård hade ställts i utsikt för Adam! Han skulle kunna få njuta av det för evigt, under förutsättning att han förblev fullkomligt lydig mot sin Skapare och aldrig åt av den frukt som var förbjuden av hans Skapare. Det var Skaparens önskan att den fullkomliga människan förblev lydig och fortsatte att leva för evigt. Det var inte något dödsbringande att inte få äta av frukten på ”trädet för kunskapen om gott och ont”. Det prövade bara människans fullkomliga lydnad för sin Fader. Det gav människan tillfälle att få bevisa sin kärlek till Gud, sin Skapare.

15. Varför kunde Adam se fram emot en ljus framtid med goda ting från sin Skapare?

¹⁵ Den fullkomliga människan kunde se framåt mot en ljus framtid genom att han hade den tillfredsställande vetskapen i hjärtat att han inte bara var ett verk av en ofrivillig slump, utan hade en himmelsk Fader, och genom att hans sinne var upplyst med kunskapen om hans uppgift i livet och också genom att han hade evigt liv i paradiset i sikte. Han åt av de träd som var goda till mat och undvek ”trädet för kunskapen om gott och ont”. Han önskade att av sin Skapare få veta vad som var gott. Arbete, inte något fördärvbringande arbete, utan odlandet av Edens trädgård, var gott, och den fullkomliga människan arbetade.

Kände sig inte tvungen att kunna förklara saker och ting

16—18. Vilka så kallade gåtor kände sig Adam inte tvungen att lösa, och varför gjorde han inte det?

¹⁶ Dagsljuset minskade, när dagens stora ljus, som han kunde skönja i dess rörelse över himlen, gick ner. Mörkret föll och det blev natt, och månen blev skönjbar för honom. Detta fyllde honom inte med någon känsla av fruktan; det var det mindre ljuset som rådde över natten. (1 Moseboken 1:14—18) Antagligen flög eldflugor omkring i trädgården, och deras kalla ljus blinkade som små lampor.

¹⁷ När natten föll och mörkret omsvepte honom, kände han, precis som djuren runt omkring honom, behov av att sova. När han vaknade, började han känna sig hungrig, och han åt med god aptit av de tillåtna fruktträden för att få vad man kan kalla frukost.

¹⁸ Med förnyad styrka och väl vederkvickt av nattens vila riktade han nu sin uppmärksamhet på dagens arbete. När han lade märke till all grönskan omkring sig, kände han inte att han måste fördjupa sig i den gåta som människor tusentals år senare skulle komma att kalla för fotosyntes, denna gåtfulla process genom vilken det gröna färgämnet i växter, deras klorofyll, utnyttjar solljusets energi till att producera födoämnen till mat åt människor och djur, samtidigt som det tar in den koldioxid som människor och djur utandas och avger syre för dem att inandas. En människa kanske kan kalla detta för en gåta, men det fanns inget behov för Adam att lösa den. Det var ett underverk av människans Skapare, som förstod det och fick det att fungera till gagn för människo- och djurliv på jorden. Därför var det tillräckligt för den första människans fullkomliga intelligens att Gud, Skaparen, fick saker och ting att växa, och det var människans gudagivna arbete att sköta om dessa slags växter, som växte i Edens trädgård. — Se 1 Moseboken 1:12.

Ensam — men han saknade inte glädje

19. Vad gjorde Adam inte, trots att han insåg att han var ensam utan någon som var lik honom på jorden?

¹⁹ Den utbildning människan fick av sin himmelske Fader var ännu inte klar. Människan måste ta vård om Edens trädgård utan att det fanns någon annan lik honom på jorden som kunde förena sig med honom eller hjälpa honom. När det gällde hans art, människosläktet, så var han ensam. Han gick inte ut och letade efter någon lik sig, som han kunde ha jordiskt sällskap av. Han bad inte Gud, sin himmelske Fader, att ge honom en bror eller en syster. Hans ensamhet som människa gjorde honom inte till slut galen och tog inte heller bort glädjen av att leva och arbeta. Han hade sällskap av Gud. — Jämför Psalm 27:4.

20. a) Vad var höjden av Adams glädje och lycka? b) Varför skulle det inte ha varit något mördande lidande för Adam att fortsätta att leva på det här sättet? c) Vad kommer följande artikel att behandla?

²⁰ Adam visste att han och hans arbete granskades av hans himmelske Fader, och höjden av lycka för honom var att kunna behaga sin Gud och Skapare, vars underbara egenskaper uppenbarades genom alla de vackra skaparverken runt omkring honom. (Jämför Uppenbarelseboken 15:3.) Det skulle inte ha varit något mördande lidande eller långtråkigt arbete för denna fullkomligt balanserade människa, som kunde samtala med sin Gud, att fortsätta att leva på det här sättet. Och Gud hade förelagt Adam ett intressant och fascinerande arbete, som skulle skänka honom stor tillfredsställelse och glädje. Följande artikel kommer att berätta mer om de paradisvälsignelser och framtidsutsikter som Adam fick av sin kärleksfulle Skapare.

[Fotnoter]

”Namnet på den första är Pison; det är den som flyter omkring hela landet Havila, där det finns guld. Och det landets guld är gott. Där finns också bdelliumharts och onyxsten. Och namnet på den andra floden är Gihon; det är den som flyter omkring hela landet Kus. Och namnet på den tredje floden är Hiddekel; det är den som går öster om Assyrien. Och den fjärde floden är Eufrat.” — 1 Moseboken 2:11—14, NW.

Storslagna framtidsutsikter för människan i ett ljuvligt paradis

”Gud [välsignade] dem, och Gud sade till dem: ’Var fruktsamma och bli många och uppfyll jorden och lägg den under er, och råd över havets fiskar och himlarnas flygande skapelser och varje levande skapelse som rör sig på jorden.’” — 1 MOSEBOKEN 1:28, NW.

1, 2. I vilket syfte arbetar Jehova kärleksfullt med tanke på människor, och vilka arbetsuppgifter gav han Adam?

”GUD är kärlek”, får vi veta i den heliga bibeln. Han är kärleksfullt och osjälviskt intresserad av människorna, och han arbetar oupphörligt för att de för evigt skall kunna åtnjuta liv i hälsa och frid i ett ljuvligt jordiskt paradis. (1 Johannes 4:16; jämför Psalm 16:11.) Den första människan, den fullkomlige Adam, hade ett fridfullt liv och ett intressant och trevligt arbete. Människans Skapare hade gett honom i uppdrag att odla den ljuvliga Edens trädgård, och nu gav människans Skapare honom en annan uppgift, en speciell och stimulerande uppgift, som berättelsen om vad som hände visar:

² ”Och Jehova Gud var i färd med att från marken forma varje vilt djur på fältet och varje flygande skapelse i himlarna, och han började föra dem till människan för att se vad han skulle kalla vart och ett av djuren; och vadhelst människan kom att kalla det, det vill säga varje levande själ, det var dess namn. Så gav då människan namn åt alla husdjuren och åt himlarnas flygande skapelser och åt varje vilt djur på fältet.” — 1 Moseboken 2:19, 20, NW.

3. Varför hyste varken Adam eller djurskapelsen någon fruktan?

³ Människan kallade hästen för sus, tjuren för shōr, fåret för seh, geten för ‛ez, en fågel för ‛ōf, duvan för jō·náh, påfågeln för tuk·kí, lejonet för ’ar·jéh eller ’arí, björnen för dov, apan för qōf, hunden för ké·lev och ormen för na·chásh osv.a När han gick bort till den flod som flöt ut från Edens trädgård, såg han fisk, och åt fisken gav han namnet da·gháh. Den obeväpnade mannen kände ingen fruktan för dessa djur, husdjur och vilda djur, eller för fåglarna, och de kände inte heller någon fruktan för honom, som de instinktivt erkände som sin överordnade, en som var av ett högre slag av liv. De var Guds skapelser, och de hade fått liv av honom, och människan hade varken önskan eller lust att skada dem eller ta livet av dem.

4. Vad kan vi förmoda när det gäller Adams namngivande av alla djuren och fåglarna, och vad slags erfarenhet måste detta ha varit?

⁴ Exakt hur länge människan blev visad husdjuren, de vilda djuren och himlarnas flygande skapelser säger inte berättelsen någonting om. Allt var väglett och ordnat av Gud. Adam tog sig antagligen tid till att studera varje särskilt djur och lade märke till dess karakteristiska vanor och läggning, och därefter valde han ut ett namn som skulle vara särskilt passande för det. Detta kunde innebära att det gick en avsevärd tid. Det måste ha varit en mycket intressant erfarenhet för Adam att på så sätt få bli bekant med djurlivet här på jorden med alla dess arter, och det krävde stor mental skicklighet och språkbegåvning att kunna karakterisera var och en av dessa arter av levande skapelser med ett passande namn.

5—7. a) Vilka frågor uppstod antagligen? b) Vad slags svar gavs i skapelseberättelsen i 1 Moseboken 1:1—25?

⁵ Men i vilken ordning hade alla dessa levande skapelser då blivit skapade? Hade landdjuren skapats före fåglarna, och var i tid och ordning stod människan i förhållande till alla dessa levande skapelser av ett lägre slag? Hur hade Gud förberett jordens yta för en så stor variation av djurliv, tillhandahållit luften i vilken fåglarna kunde flyga så högt, tillhandahållit vatten att dricka och växtliv till att tjäna som föda, gjort ett stort ljus till att lysa upp dagen och göra det möjligt för människan att kunna se och gjort ett mindre ljus för att försköna natten? Varför var vädret så milt och varmt att människan kunde ströva omkring, arbeta och sova oskyddad och naken?

⁶ Människan behövde inte gissa sig till svaren. Hans vetgiriga sinne förtjänade intelligenta svar från en auktoritativ källa, som visste exakt. Han övergavs inte som en okunnig son av Gud, utan på grund av sin höga intelligensnivå hedrades han antagligen med den underbara skapelseberättelsen så som den återges i 1 Moseboken 1:1—25.

⁷ Adam måste ha känt sig mycket tacksam för denna spännande skapelseberättelse. Den förklarade så mycket. Av det sätt varpå den var avfattad förstod han att det var tre långa tidsperioder, som Gud enligt sitt sätt att mäta tiden kallade dagar, före den fjärde skapelseperioden under vilken Gud lät de två stora ljusen bli synliga på himlarnas fäste för att markera människans mycket kortare dag eller dygn på 24 timmar. Den kortare dagen för människan på jorden var tiden från det att det större ljuset gick ner och tills det gick ner nästa gång. Adam blev också medveten om att det skulle vara år av tid för honom, och han började utan tvivel omedelbart att räkna sina levnadsår. Det större ljuset på himlarnas fäste gjorde det möjligt för honom att göra detta. Men när det gällde Guds längre skapelsedagar, så insåg den första människan att han då levde på den sjätte dagen av Guds jordiska skapararbete. Han hade ännu inte fått höra att den sjätte dagen, då först alla landdjuren och sedan människan skapades, hade tagit slut. Nu kunde han förstå i vilken ordning växtliv, marint liv, fågelliv och landdjur hade skapats. Men ensam där i Edens trädgård var Adam inte det fullständiga uttrycket för Guds kärleksfulla uppsåt med människan i det jordiska paradiset.

Skapandet av den första kvinnan

8, 9. a) Vad lade den fullkomliga människan märke till angående djurskapelsen, men vilken slutsats drog han om sig själv? b) Varför var det inte lämpligt att den fullkomliga människan bad Gud om en maka? c) Hur beskriver den bibliska berättelsen skapandet av den första människans hustru?

⁸ Den första människan med sitt fullkomliga sinne och sin fullkomliga iakttagelseförmåga såg att i fågel- och djurriket var det hankön och honkön och att dessa tillsammans fortplantade sin art. Men med människan själv var det inte då så. Om denna iakttagelse gjorde honom benägen att vilja tänka på att ha sällskap, så fann han ingen lämplig maka någonstans i djurriket, inte ens bland aporna. Adam torde ha dragit slutsatsen att det inte fanns någon maka åt honom, för om det hade funnits någon, skulle då inte Gud ha fört denna maka till honom? Människan hade skapats skild från alla dessa djurarter, och han var avsedd att vara annorlunda! Han var inte böjd att avgöra saker och ting själv och bli fräck och be Gud, sin Skapare, om en maka. Det var passande att den fullkomliga människan lät hela saken vila hos Gud, för kort därefter upptäckte han att Gud hade dragit sina egna slutsatser om situationen. Om detta och det som nu hände får vi veta följande i berättelsen:

⁹ ”Men för människan fanns det ingen hjälp som ett komplement till honom. Fördenskull lät Jehova Gud en tung sömn falla på människan, och medan han sov, tog han ett av hans revben och slöt sedan till köttet över dess plats. Och Jehova Gud grep sig an med att av revbenet, som han hade tagit från människan, bygga en kvinna och att föra henne till människan. Då sade människan: ’Detta är äntligen ben av mina ben och kött av mitt kött. Denna kommer att kallas Maninna, ty från man blev denna tagen.’ Det är därför en man kommer att överge sin far och sin mor, och han skall hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött. Och båda förblev de nakna, människan och hans hustru, och ändå skämdes de inte.” — 1 Moseboken 2:20—25, NW.

10. Hur reagerade den fullkomlige mannen, när den fullkomliga kvinnan presenterades för honom, och vad kan hans ord ha antytt?

¹⁰ Hans ord, när den fullkomliga kvinnan presenterades för honom som en hjälp och ett komplement, gav uttryck åt fullständig tillfredsställelse: ”Detta är äntligen ben av mina ben och kött av mitt kött.” Med tanke på dessa ord, som han yttrade när han till slut fick se sin nyskapade hustru, skulle det kunna vara så att han hade fått vänta en tid på att få denna sin förtjusande mänskliga motsvarighet. När Adam beskrev sitt komplement, kallade han sin hustru ”Maninna” (hebreiska: ’ish·sháh, vilket är femininformen av det hebreiska ord som översätts med ”man”, ’ish), ”ty från man blev denna tagen”. (1 Moseboken 2:23, NW) Adam kände ingen köttslig släktskap med de flygande skapelserna eller landdjuren, som Gud tidigare hade riktat hans uppmärksamhet på för att han skulle ge dessa namn. Hans kött var annorlunda än deras. Men den här kvinnan var verkligen av samma slags kött som han. Revbenet som hade tagits från hans sida producerade samma slags blod som fanns i hans egen kropp. (Se Matteus 19:4—6.) Nu hade han någon för vilken han kunde tjänstgöra som Guds profet och för vilken han kunde återge den underbara skapelseberättelsen.

11—13. a) Vilka frågor kan ha uppstått, när Adam fick sin hustru? b) Vad var Guds uppsåt för det första människoparet? c) Vad skulle tjäna som mat åt det fullkomliga människosläktet?

¹¹ Men vad hade då människans Skapare för uppsåt med att ge honom en hustru? Var det bara för att förse honom med en hjälp eller ett komplement, en kamrat av hans egen art för att hindra honom från att börja känna sig ensam? Skildringen förklarar Guds uppsåt, när den berättar för oss om hur Gud uttalade sin välsignelse över deras äktenskap:

¹² ”Och Gud sade vidare: ’Låt oss göra människor till vår avbild, enligt vår likhet, och må de råda över havets fiskar och himlarnas flygande skapelser och husdjuren och hela jorden och varje djur som rör sig vilket är i rörelse på jorden.’ Och Gud grep sig an med att skapa människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne; till mankön och kvinnkön skapade han dem. Dessutom välsignade Gud dem, och Gud sade till dem: ’Var fruktsamma och bli många och uppfyll jorden och lägg den under er, och råd över havets fiskar och himlarnas flygande skapelser och varje levande skapelse som rör sig på jorden.’

¹³ Och Gud sade vidare: ’Här har jag gett er all fröbärande växtlighet, som finns på hela jordens yta, och varje träd, på vilket det finns fröbärande trädfrukt. Åt er må det tjäna som mat. Och åt varje vilt djur på jorden och åt varje flygande skapelse i himlarna och åt allt som rör sig på jorden, i vilket det finns liv såsom en själ, har jag gett all grön växtlighet till mat.’ Och det blev så.” — 1 Moseboken 1:26—30, NW.

Det första människoparets framtidsutsikter

14. Vilken framtid låg i och med Guds välsignelse framför den fullkomlige mannen och den fullkomliga kvinnan, och vad kunde de med rätta se för sin inre syn?

¹⁴ Hur underbart måste det inte ha varit för den fullkomlige mannen och hans fullkomliga hustru att få höra Guds röst tala till dem och tala om för dem vad de skulle göra och så välsigna dem! Med Guds välsignelse skulle livet inte vara meningslöst, utan de skulle kunna göra det som de blev tillsagda att göra. Vilken framtid var det inte som låg framför dem! När det lyckligt gifta paret stod där i sitt hem, Edens trädgård, så funderade de antagligen över hur det skulle komma att bli, när de skulle utföra det som var Guds vilja för dem. När de i andanom såg framåt in i en avlägsen framtid, såg de inte bara ”trädgården i Eden, österut” (NW), utan hela jorden uppfylld med glädjestrålande män och kvinnor. (1 Moseboken 2:8) Mannens och kvinnans hjärta torde ha hoppat till av glädje, när de tänkte på att alla dessa var deras barn, deras avkomlingar. Alla var fullkomliga och fulländade i kroppsform och kroppsbyggnad, de var evigt unga och överflödade av god hälsa och livsglädje, och alla uttryckte de fullkomlig kärlek till varandra, och alla tillbad de endräktigt sin store Skapare och himmelske Fader, och detta gjorde de tillsammans med den förste människofadern och den första människomodern. Hur måste inte den förste mannens och den första kvinnans hjärta ha svällt vid tanken på att få en sådan familj!

15, 16. a) Varför skulle det finnas gott om mat för människosläktet? b) Vad slags arbete skulle det lyckliga människosläktet, allteftersom det växte till i antal, komma att få utanför Edens trädgård?

¹⁵ Det skulle finnas gott om mat för alla medlemmar av detta människosläkte, som skulle uppfylla hela jorden, och det fanns gott om mat redan från början, där i Edens trädgård. Gud hade sörjt för dem och gett dem all fröbärande växtlighet för att den tillsammans med de fruktbärande träden skulle tjäna som nyttig, livsuppehållande mat. — Jämför Psalm 104:24.

¹⁶ Allteftersom deras lyckliga familj växte till i antal, skulle de utvidga trädgården till markerna utanför Edens gränser, eftersom Guds ord antyder att jorden utanför Edens trädgård var i ett obearbetat tillstånd. Den var i varje fall inte skött och hade inte förts till samma höga odlingsnivå som kännetecknade Edens trädgård. Det var därför som deras Skapare sade till dem att de skulle lägga jorden under sig, allteftersom de uppfyllde den. — 1 Moseboken 1:28.

17. Varför skulle det komma att finnas gott om mat för den växande befolkningen, och hur skulle det till sist bli, när trädgården växte?

¹⁷ Och allteftersom trädgården utvidgades av fullkomliga odlare och vårdare, skulle den underlagda jorden komma att ge riklig avkastning åt den växande befolkningen. Till slut skulle den stadigt växande trädgården täcka hela jorden, och det skulle bli ett hela jorden omfattande paradis, som blomstrade som mänsklighetens eviga hem. Det skulle vara en vacker pärla att betrakta från himmelen, och den himmelske Skaparen skulle kunna förklara den vara mycket god. — Jämför Job 38:7.

18. Varför skulle den världsomfattande Edens trädgård vara fri från bråk och oroligheter, och vilken frid skulle råda?

¹⁸ Överallt skulle det vara lika fridfullt och fritt från bråk och oroligheter som där i Edens trädgård, där den nygifte mannen och den nygifta kvinnan befann sig. Man skulle inte behöva frukta för att utsättas för fara från eller skadas av alla de djur och flygande skapelser som den första människan, Adam, hade inspekterat och namngett. Likt sin förste mänsklige fader och sin första mänskliga moder skulle dessa fullkomliga invånare i det hela jorden omfattande paradiset råda över havets fiskar, himlarnas flygande skapelser och varje levande skapelse som rör sig på jorden, såväl som över de vilda djuren på det öppna fältet. Med en instinktiv känsla av undergivenhet under människan, som var skapad ”till Guds avbild”, skulle dessa lägre levande skapelser leva i fred med människan. Dessa lägre levande skapelsers kärleksfulla och fullkomliga mänskliga herrar skulle främja en fridfull atmosfär bland djurskapelsen, när de rådde över den. Dessa gudalika mänskliga herrars fridfulla inflytande skulle på ett skyddande sätt breda ut sig över dessa nöjda levande skapelser av ett lägre slag. Och framför allt skulle den fullkomliga mänskligheten leva i frid med Gud, som aldrig skulle ta bort sin välsignelse från den. — Jämför Jesaja 11:9.

Gud vilar från sina skapargärningar

19. a) Vad måste den förste mannen och den första kvinnan ha insett, när det gäller Guds uppsåt? b) Vad antydde Gud när det gällde tiden?

¹⁹ När det fullkomliga människoparet funderade över hur den jordiska scenen enligt Guds uppsåt skulle komma att se ut när den var färdig, torde de ha insett något, nämligen att det skulle komma att ta tid för dem att utföra detta underbara uppdrag. Hur lång tid? Det visste deras Skapare och himmelske Fader. Han antydde för dem att ännu en i den långa raden av skapelsedagar nu hade kommit till sitt slut och att de nu stod på ”kvällen” eller startpunkten på en ny dag enligt hur Gud själv markerade skapelsedagarna. Det skulle bli en välsignad dag, som var helgad åt Guds eget rena och rättfärdiga uppsåt. Den fullkomliga människan, Guds profet, noterade detta. Den inspirerade berättelsen lyder:

20. Vad säger den bibliska berättelsen angående ”den sjunde dagen”?

²⁰ ”Därpå såg Gud på allt som han hade gjort, och se! det var mycket gott. Och det blev kväll, och det blev morgon, en sjätte dag. Så kom himlarna och jorden och hela deras här till sin fullbordan. Och mot den sjunde dagen kom Gud till fullbordan av sitt verk som han hade gjort, och han övergick till att vila på den sjunde dagen från allt sitt verk som han hade gjort. Och Gud övergick till att välsigna den sjunde dagen och helga den, därför att han på den har fortsatt att vila från allt sitt verk som Gud har skapat i syfte att göra dessa ting. Detta är himlarnas och jordens historia vid den tid då de skapades, på den dag då Jehova Gud gjorde jord och himmel.” — 1 Moseboken 1:31—2:4, NW.

21. a) Säger bibeln att Gud avslutade sin vilodag och att den var mycket god? Förklara. b) Vilka frågor uppstår?

²¹ Berättelsen säger inte att Gud slutade sin vilodag och såg att den var mycket god och att det blev kväll och morgon den sjunde dagen. För att svara mot de föregående sex skapelsedagarna återstår det fortfarande för den sjunde dagen att förklaras ha varit mycket god, eftersom den ännu inte har slutat. Kan Jehova Gud så långt förklara den dagen vara mycket god? Har den hittills varit en dag av fridfull vila för honom? Hur är det med den mycket hänförande framtidsutsikt, som den förste mannen och den första kvinnan såg för sin inre syn på sin bröllopsdag i paradiset? Låt oss se när scenen utvecklas i följande artikel.

[Fotnot]

Utsikterna till ett paradis består trots människans olydnad

1. Var och i vilken miljö kom den förste mannen och den första kvinnan att befinna sig efter en tid?

TIDEN har gått. Den förste mannen och den första kvinnan är inte längre oskuldsfullt nakna. De är klädda i långa plagg av djurskinn, och de står alldeles utanför ingången till den fullkomliga Edens trädgård med ryggen åt den och betraktar den scen som ligger framför dem. Det enda de ser är ouppodlad mark, och det är alldeles klart att den inte är välsignad av Gud, för framför sig ser de törnen och tistlar. Är inte detta den jord som de fick i uppdrag att lägga under sig? Jo, det är det, men den förste mannen och den första kvinnan är inte här ute för att utbreda Edens trädgård över denna obearbetade mark.

2. Varför försöker inte mannen och kvinnan att gå tillbaka in i paradisträdgården?

² Varför går de då inte tillbaka in i paradiset, när de får se något som utgör en sådan kontrast till vad de är vana att se? Detta är lätt att föreslå, men se vad som står bakom dem vid trädgårdens ingång. Varelser som de aldrig har sett tidigare, inte ens inne i trädgården, keruber, och ”den flammande klingan av ett svärd” som ”ständigt” svänger ”runt” (NW). Mannen och kvinnan skulle aldrig levande kunna komma förbi dessa in i trädgården! — 1 Moseboken 3:24.

3. Vad hade hänt som så drastiskt hade förändrat det första parets förhållanden?

³ Vad hade hänt? Det är inte någon gåta som är så invecklad att den förbryllat vetenskapen i tusentals år. Det är lätt förklarat. Den förste mannen och den första kvinnan skulle få förverkliga det underbara uppdrag som Gud gett dem på deras bröllopsdag endast under förutsättning att de i minsta sak var lydiga mot sin himmelske Fader. Deras fullkomliga lydnad skulle prövas genom ett enda matförbud: de fick inte äta av frukten från ”trädet för kunskapen om gott och ont”. (1 Moseboken 2:16, 17, NW) Om de gjorde detta i trots mot Guds befallning, skulle de ”med visshet” komma att dö. Detta var vad Adam som Guds profet hade talat om för sin hustru, den yngre mänskliga skapelsen. Men helt överraskande bestred denne na·chásh, eller denne orm, att det som Gud hade sagt till Adam, när han varnade honom för att äta av det förbjudna ”trädet för kunskapen om gott och ont”, var sant. Ormen bedrog kvinnan till att tro att hon, om hon bröt mot Guds lag och åt av den förbjudna frukten, skulle bli lik Gud och göras oberoende av honom i fråga om att avgöra vad som är gott och vad som är ont. — 1 Moseboken 3:1—5.

Ingen mytologisk berättelse

4, 5. Hur visar aposteln Paulus att berättelsen om hur ormen bedrog kvinnan inte är någon myt?

⁴ Ofattbart? Låter detta alltför mycket som en myt eller en legend, som inte är grundad på fakta och som därför inte kan accepteras av moderna vuxna människors upplysta sinnen? Nej, inte för en trovärdig och fortfarande mycket läst skribent och särskilt utvald apostel, som visste att det han skrev var korrekt. Denne apostel, Paulus, skrev följande till församlingen av vuxna kristna i den världsligt visa staden Korint: ”Jag är rädd att på ett eller annat sätt, såsom ormen förledde Eva genom sin list, era sinnen kan fördärvas och dras bort från den uppriktighet och den kyskhet som tillkommer den Smorde.” — 2 Korintierna 11:3.

⁵ Paulus skulle knappast hänvisa till en myt eller en saga och använda en sådan uppdiktad sak för att förklara vad han menade för dessa korintier, som var så väl insatta i den hedniska grekiska religionens myter. När aposteln Paulus citerade från de inspirerade hebreiska skrifterna, vilka han förklarade vara ”Guds ord”, bekräftade han att ”ormen förledde Eva genom sin list”. (1 Tessalonikerna 2:13) Och när samme apostel skrev till en kristen tillsyningsman, som hade fått i uppdrag att undervisa om ”mönstret av sunda ord”, sade han också: ”Adam blev danad först, sedan Eva. Och det var inte Adam som blev bedragen, men kvinnan blev grundligt bedragen och råkade i överträdelse.” — 2 Timoteus 1:13; 1 Timoteus 2:13, 14.

6. a) Hur var Adams överträdelse mot Gud annorlunda än kvinnans? b) Varför kan vi vara övertygade om att kvinnan inte diktade ihop en historia om ormen?

⁶ Att kvinnan blev bedragen av ormen är lika mycket ett faktum och inte någon myt som att följderna av att hon olydigt åt av den förbjudna frukten är kalla historiska fakta. Efter att på så sätt ha råkat i överträdelse mot Gud förledde hon sin man att också äta, men orsaken till att han åt var inte att han också blev grundligt bedragen. (1 Moseboken 3:6) Berättelsen om hur de efteråt fick avlägga räkenskap inför Gud lyder: ”Och människan sade vidare: ’Kvinnan som du gav till att vara hos mig, hon gav mig frukt från trädet, och så åt jag.’ Därvid sade Jehova Gud till kvinnan: ’Vad är det du har gjort?’ På detta svarade kvinnan: ’Ormen — den bedrog mig, och så åt jag.’” (1 Moseboken 3:12, 13, NW) Kvinnan diktade inte ihop någon historia om denne na·chásh, denne orm, och Jehova Gud behandlade inte heller hennes förklaring som någon lögn eller myt. Han behandlade ormen som den som hade varit ett redskap i att bedra kvinnan till överträdelse mot honom, hennes Gud och Skapare. Det skulle ha varit under Guds värdighet att ha att göra med en orm som bara var mytologisk.

7. a) Hur beskriver den bibliska berättelsen Guds juridiska handlande med ormen? b) Hur skulle ormen, som bedrog den första kvinnan, också kunna bedra oss? (Nämn något om det som står i fotnoten.)

⁷ När berättelsen beskriver Guds juridiska handlande med denne orm i Edens trädgård, heter det: ”Och Jehova Gud började säga till ormen: ’Eftersom du har gjort detta, är du den förbannade av alla husdjuren och av fältets alla vilda djur. På din buk kommer du att gå, och stoft är vad du kommer att äta alla dina livsdagar. Och jag kommer att sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Han kommer att krossa huvudet på dig, och du kommer att krossa hälen på honom.’” (1 Moseboken 3:14, 15, NW) Varje domstol med sakliga ledamöter behandlar fakta och granskar det verkliga bevismaterialet och inte sagor eller sägner. Jehova Gud gjorde sig inte löjlig genom att rikta sin juridiska dom mot någon sagoorm, utan han avkunnade domen mot en verklig, existerande varelse, som var ansvarig. Det skulle inte vara skrattretande, utan i stället patetiskt, om samme orm bedrog oss till att tro att han aldrig har existerat, att han bara är en myt och att han inte är ansvarig för något ont på jorden.a

8. Vilken dom avkunnade Gud över kvinnan, och med vilka följder för hennes döttrar och son- och dotterdöttrar?

⁸ I berättelsen om mannens hustru behandlas hennes ord om ormen som ett faktum, och den lyder: ”Till kvinnan sade han: ’Jag kommer i hög grad att öka ditt havandeskaps smärtfyllda möda; under födslovåndor kommer du att föda barn, och din åtrå kommer att stå till din man, och han kommer att härska över dig.’” (1 Moseboken 3:16, NW) Något sådant hade inte ingått i Guds välsignelse, när hon gifte sig med Adam och då Gud sade till dem: ”Var fruktsamma och bli många och uppfyll jorden.” (1 Moseboken 1:28, NW) Detta välsignade uppdrag, som gavs åt det fullkomliga människoparet, antydde många graviditeter för kvinnan men inte något onödigt lidande eller några extrema födslovåndor och inte heller att hon skulle komma att förtryckas av sin man. Denna dom uttalad över den lagbrytande kvinnan skulle komma att påverka hennes döttrar och son- och dotterdöttrar i generation efter generation.

Guds lag förhärligad genom domen mot Adam

9, 10. a) Vilken varning hade Gud direkt gett Adam, och vad skulle bli följden om Gud höll fast vid det straffet? b) Vilken dom avkunnade Gud mot Adam?

⁹ Men under vilka förhållanden skulle kvinnan nu få leva tillsammans med den man som hon hade förlett till att förena sig med henne i överträdelse? Gud hade direkt sagt till denne man: ”Vad beträffar trädet för kunskapen om gott och ont, skall du inte äta av det, för på den dag du äter av det kommer du med visshet att dö.” (1 Moseboken 2:17, NW) Skulle Gud, domaren, hålla fast vid en så slutgiltig dom bara därför att Adam åt en bit frukt? Tänk på vad verkställandet av ett sådant straff skulle komma att innebära! Det skulle i sig självt rasera de hänförande framtidsutsikter som Adam och Eva hade haft på sin bröllopsdag, utsikten att få uppfylla hela jorden med sina avkomlingar, med ett fullkomligt människosläkte, som för evigt, i evig ungdom och i ett fridfullt förhållande till sin Gud och himmelske Fader, i frid bebodde en paradisisk jord! Gud skulle förvisso inte omintetgöra sitt eget underbara uppsåt med mänskligheten och dess jordiska hem genom att strängt verkställa dödsstraffet på hela mänsklighetens första mänskliga föräldrar! Men lyssna på vad Gud påbjöd, så som det tydligt finns nedtecknat i den bibliska berättelsen:

¹⁰ ”Och till Adam sade han: ’Eftersom du lyssnade till din hustrus röst och tog dig för att äta av det träd om vilket jag gav dig denna befallning: ”Du skall inte äta av det”, är marken förbannad för din skull. Under smärtfylld möda kommer du att äta dess produkter alla dina livsdagar. Och törnen och tistlar kommer den att frambringa åt dig, och du skall äta fältets växtlighet. I ditt anletes svett kommer du att äta ditt bröd tills du vänder åter till marken, för av den blev du tagen. För stoft är du, och till stoft kommer du att vända åter.’” — 1 Moseboken 3:17—19, NW.

11. Vilka fakta om lydnad belyser det välförtjänta i Guds dom mot Adam?

¹¹ Den domen innebar verkställandet av dödsstraffet över människan oavsett följderna för Guds uppsåt att ha en paradisisk jord uppfylld med fullkomliga män och kvinnor, som kärleksfullt och fridfullt bor tillsammans och för evigt odlar och sköter om den hela jorden omfattande paradisträdgården. Mannen hade lyssnat till sin hustrus röst i stället för till Guds röst, som hade sagt till honom att han inte skulle äta av det förbjudna ”trädet för kunskapen om gott och ont”. Och om han inte själv lydde sin Guds och Skapares röst, skulle han då konsekvent komma att lära sina barn att göra det? Skulle hans eget exempel bli ett talande argument, när det gällde att lära dem att lyda Jehova Gud? — Jämför 1 Samuelsboken 15:22.

12, 13. a) Hur skulle Adams synd komma att påverka hans barn? b) Varför förtjänade inte Adam att få leva för evigt i paradiset eller på jorden över huvud taget?

¹² Skulle Adams barn kunna hålla Guds lag fullkomligt, så som Adam själv en gång i sin mänskliga fullkomlighet hade kunnat göra? Skulle han inte genom ärftlighetslagarnas verkan till sina barn komma att överföra sin egen svaghet och tendens att vara olydig mot Guds röst och lyssna till någon annans röst? Den faktiska historien ger svar på dessa frågor. — Romarna 5:12.

¹³ Förtjänade en sådan människa, som bara för en annan mänsklig varelses skull avvek från fullkomlig lydnad mot Gud som ett uttryck för fullkomlig kärlek till honom, att få leva för evigt i paradiset eller på jorden över huvud taget? Skulle det ens vara tillrådligt att låta honom få leva på jorden för evigt? Skulle det förhärliga Guds lag och visa Guds absoluta rättvisa, om han fick lov att leva för evigt på jorden i sin överträdelse, eller skulle det lära ut ringaktning för Guds lag och antyda att Guds ord var otillförlitligt?

Utdrivna ur Edens trädgård

14. Hur beskriver den bibliska berättelsen Guds ingripande mot Adam och hans hustru?

¹⁴ Den bibliska berättelsen talar om för oss hur Gud dömde i dessa saker: ”Och Jehova Gud grep sig an med att göra långa plagg av skinn åt Adam och åt hans hustru och att klä på dem. Och Jehova Gud sade vidare: ’Se, människan har blivit som en av oss i fråga om att veta vad som är gott och ont, och för att hon nu inte må räcka ut sin hand och faktiskt ta frukt också av livets träd och äta och leva till obestämd tid, —’ Därmed sände Jehova Gud bort henne från Edens trädgård för att odla marken av vilken hon hade blivit tagen. Och så drev han ut människan och placerade på östra sidan av Edens trädgård keruberna och den flammande klingan av ett svärd som ständigt svängde runt för att bevaka vägen till livets träd.” — 1 Moseboken 3:21—24, NW.

15. a) Hur visade Gud hänsyn för Adams och hans hustrus skamkänslor över att vara nakna? b) Hur drevs det första paret ut ur Edens trädgård? c) Vilka annorlunda förhållanden mötte Adam och hans hustru utanför Edens trädgård?

¹⁵ Den gudomlige domaren visade hänsyn för de skamkänslor som syndaren Adam och hans hustru nu kände över att vara nakna. På något sätt som inte anges försåg han dem med långa plagg av skinn för att ersätta de ”höftskynken” (NW) av hopsydda fikonlöv, som de hade gjort åt sig själva. (1 Moseboken 3:7) Plaggen av skinn skulle hålla längre och ge dem bättre skydd mot törnena och tistlarna och andra farliga ting utanför Edens trädgård. Eftersom de hade dåligt samvete efter att ha syndat, hade de försökt gömma sig bland träden i Edens trädgård för att komma utom synhåll för Gud. (1 Moseboken 3:8) Nu, efter det att de hade blivit dömda, upplevde de ett slags press från Gud, när han drev dem ut ur trädgården. De drevs österut, och snart befann de sig utanför trädgården och för evigt bannlysta ur den. De skulle inte längre få arbeta på att utvidga den trädgården och sprida dess paradisförhållanden till jordens ändar. Från och med nu skulle de få äta bröd gjort av fältets växtlighet, men detta skulle inte för evigt uppehålla deras liv som människor. De blev avskurna från ”livets träd”. Efter någon tid — hur länge? — måste de dö!

Jehovas ursprungliga uppsåt kan inte omintetgöras

16. Vad var det inte Guds uppsåt att göra, och varför inte det?

¹⁶ Beslöt Gud nu att förinta jorden, tillsammans med månen och solen och stjärnorna, i någon universell storbrand, därför att dessa båda skapelser av stoft hade syndat mot honom? Om han skulle göra något sådant, skulle det då inte innebära att hans härliga uppsåt hade omintetgjorts? Och allt detta på grund av vad en na·chásh hade satt i gång. Skulle en obetydlig orm kunna fördärva allt Guds uppsåt? Han hade förkunnat sitt uppsåt för Adam och Eva på deras bröllopsdag, när han välsignade dem och talade om för dem vad som var hans vilja för dem: de skulle uppfylla hela jorden med ett fullkomligt människosläkte, hela jorden skulle läggas under Edens trädgårds fullkomlighet, och hela mänskligheten skulle råda över hela den lägre levande skapelsen på jorden och i dess vatten. En bländande syn av Guds fullbordade uppsåt, för vilket han hade gjort förberedelser under sex skapelsedagar av arbete under tusentals år av tid! Skulle nu detta lovvärda uppsåt lämnas ouppfyllt bara på grund av en orm och det första människoparets fördärv? Knappast! — Jämför Jesaja 46:9—11.

17. Vad hade Gud bestämt att göra med avseende på den sjunde dagen, och hur kommer därför den här dagen att sluta?

¹⁷ Det var fortfarande Jehova Guds vilodag, den sjunde dagen. Han hade beslutat att välsigna den dagen och hade gjort den helig. Han skulle inte låta något göra den till en förbannad dag, och varje förbannelse som någon kunde planera att låta drabba denna hans vilodag skulle han motverka och vända till en välsignelse och så få dagen att sluta välsignad. Vid dess slut skulle hela jorden vara en helig plats, där Guds vilja skulle göras precis som i himmelen och detta av ett fullkomligt människosläkte. — Jämför Matteus 6:10.

18, 19. a) Varför kan lidande avkomlingar av det syndiga första människoparet vara glada? b) Vad kommer att behandlas i ett kommande nummer av Vakttornet?

¹⁸ Gud kände ingen frustrering. Han övergav inte sitt uppsåt. Han beslöt att rättfärdiga sig som den fullständigt pålitlige Gud som både har ett uppsåt och som fullständigt utför det som är hans uppsåt och som också gör detta med all den ära som tillkommer honom själv. (Jesaja 45:18) Det syndiga första människoparets ofullkomliga och lidande avkomlingar kan vara glada och se fram emot att Gud troget kommer att genomföra sitt ursprungliga uppsåt till deras eviga gagn. Det har redan gått årtusenden av hans vilodag, och den sista delen av den dagen, som kommer att få hans särskilda välsignelse, måste vara nära. ”Kvällen” av hans vilodag håller på att passera, och precis som under alla de föregående sex skapelsedagarna måste ”morgonen” komma. När denna ”morgon” når sin fullkomning och gör det storslagna fullbordandet av Guds oföränderliga uppsåt fullt synligt för alla åskådare kommer det att bli möjligt att konstatera: Och det blev kväll, och det blev morgon, en sjunde dag. I sanning en fantastisk framtidsutsikt!

¹⁹ Allt detta är hänförande att tänka på! Och i ett kommande nummer av Vakttornet kommer mer att sägas om de hänförande framtidsutsikterna om ett paradis för lydiga människor som älskar Guds lag.

[Fotnot]