Missionärer lär känna lokala sedvänjor

Av kärleksfull omtanke om fåren i Paraguay sände avdelningskontoret i Argentina dit Gwaenydd Hughes för att ha tillsyn över verksamheten. När han blev inbjuden att gå igenom Vakttornets Bibelskola Gilead år 1945, planerade man att skicka Ieuan Davies och hans hustru, Delia, till Paraguay, men eftersom det tog så lång tid för dem att få sina papper i ordning, kom Gileadmissionären Hollis Smith dit först och kunde hälsa broder och syster Davies välkomna när de anlände till Asunción med flodbåt i slutet av år 1945. Några dagar senare kom två andra Gileadutbildade missionärer, Albert och Angeline Lang, dit med flyg. Snart kom det ännu fler missionärer. Man hyrde ett hus som kunde tjäna som missionärshem och samtidigt fungera som mötesplats för församlingen. Alla missionärerna var ivriga att tjäna här i Paraguay, men de behövde naturligtvis lära känna folkets seder och bruk.

De fann snart att människor var mycket religiösa, även om de inte visste mycket om Bibeln. Varje stad hade sitt eget skyddshelgon, som vanligtvis förknippades med ”Jungfru Maria”.

Allteftersom missionärerna lärde känna paraguayanernas seder och bruk, fann de många av dem mycket tilltalande. På torget kunde man se mängder av frukter och grönsaker av olika slag och kvinnor som balanserade tunga bördor i stora korgar på huvudet. I butikerna sålde man ”nanduti”, utsökta handgjorda spetsar som är så tunna att de påminner om spindelväv. De märkte också snart att människor började sitt arbete tidigt på morgonen och att allting var stängt under siestan, den hetaste tiden på dagen. När missionärerna besökte människors hem för att sprida budskapet om Guds kungarike, lärde de sig att stanna vid grinden och klappa i händerna och inte gå in på gården förrän den besökte bad dem komma in. De kunde inte låta bli att tycka om detta enkla, vänliga och varmhjärtade folk. Men de behövde också lära sig att tala med dem på deras eget språk — inte bara spanska utan också guaraní.

I april 1946, kort efter det att missionärerna anlänt, fick broder och syster Davies ett nytt förordnande och återvände till Argentina. Pablo Ozorio Reyes, som hade besökt vittnenas möten några få månader, blev förordnad att leda Vakttornsstudiet, trots att han ännu inte var döpt. Varför det? Därför att han kunde tala språket och hade gjort fina andliga framsteg. Men det var inte alltid så lätt för honom. Längre fram skrev han själv: ”Kort efter det att jag hade blivit förordnad till Vakttornsstudieledare var jag tvungen att rätta till en felaktig kommentar vid ett möte. Den som hade gjort kommentaren blev rasande och ville att vi skulle slåss om saken. Jag vägrade naturligtvis, och en av missionärerna hjälpte till att återställa lugnet. Det finns ingenting som hjälper en att mogna så mycket som att man tvingas axla ansvar.” Mannen med det häftiga humöret slutade tyvärr upp att tjäna Jehova efter någon tid.

Organisationen fortsätter att byggas upp

År 1946 stod det klart att man behövde större lokaler, som kunde tjäna som ett centrum för den teokratiska verksamheten. Ytterligare sex missionärer hade nu anlänt — William och Fern Schillinger och fyra andra. Man hyrde därför ett hus med stor trädgård på Avenida del Mariscal López. Byggnaden låg mitt emot försvarsdepartementet. En stor skylt med texten ”Rikets sal” var placerad vid ingången, så att de som hade ärende till de militära myndigheterna inte kunde undgå att se den.

William Schillinger tjänade som missionär i Paraguay i 40 år, ända till sin död