De 120 eleverna i vår klass kom från jordens alla hörn. Det var först på examensdagen vi fick veta vart vi skulle bli skickade. Så snart vi kunde rusade vi till Gileadskolans bibliotek för att läsa om de länder vi skulle åka till. Jag fick veta att Paraguay, där jag skulle tjäna, var ett land som hade upplevt många politiska revolutioner. Vi hade inte varit där särskilt länge när jag en morgon frågade de andra missionärerna vad man hade ”firat” under natten. De skrattade och sa: ”Du har just varit med om din första revolution. Titta ut genom dörren.” Det stod soldater i varje gathörn!

EN OBEHAGLIG UPPLEVELSE

Vid ett tillfälle följde jag med kretstillsyningsmannen när han skulle besöka en isolerad församling och visa filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet”. Vi åkte åtta, nio timmar – först med tåg, sedan med häst och vagn och till slut med oxkärra. Vi hade med oss en generator och en filmprojektor. Slutligen kom vi fram, och nästa dag besökte vi gårdarna och inbjöd alla till filmvisningen på kvällen. Omkring 15 personer kom.

När det hade gått cirka 20 minuter av filmvisningen blev vi tillsagda att gå in i huset så fort som möjligt. Vi ryckte till oss projektorn och lydde. Det var då män började skrika, skjuta i luften och ropa: ”Vår gud är en blodtörstig gud, och han vill ha blodet av gringos.” Det var bara två gringos där, och jag var en av dem! De som hade kommit för att se filmen lyckades avvärja pöbelns försök att ta sig in i huset. Men männen kom tillbaka vid tretiden på morgonen, sköt med sina gevär och hotade att ta oss när vi for tillbaka till staden senare på dagen.

Bröderna kontaktade sheriffen, och han kom på eftermiddagen med två hästar för att ta oss tillbaka till staden. När vi kom till ett buskage eller en skogsdunge, gjorde han sig beredd att skjuta och red i förväg för att inspektera området. Jag insåg att en häst var ett viktigt transportmedel, så längre fram skaffade jag mig en.

DET KOMMER FLER MISSIONÄRER

Predikoarbetet fortsatte att ha framgång trots prästerskapets motstånd. År 1955 kom det fem nya missionärer. Bland dem var en ung kanadensisk syster, Elsie Swanson, som utexaminerats från Gileadskolans 25:e klass. Vi var båda på avdelningskontoret en tid innan hon skickades till en annan stad. Hon hade utan stöd av sina föräldrar bestämt sig för att ägna sitt liv åt att tjäna Jehova. Hennes föräldrar tog aldrig emot sanningen. Elsie och jag gifte oss den 31 december 1957. Vi fick bo för oss själva i ett missionärshem i södra Paraguay.

Vi hade inget rinnande vatten, men vi hade en brunn på gården. Vi hade därför ingen dusch och ingen toalett inomhus och ingen tvättmaskin. Vi hade inte heller något kylskåp, utan fick köpa mat varje dag. Men det enkla livet och det kärleksfulla förhållandet till bröderna och systrarna i församlingen gjorde den här tiden till en mycket lycklig period i vårt liv som gifta.

[Bild på sidan 20]

Vår bröllopsdag, 31 december 1957.