En fyra dagar lång områdessammankomst skulle hållas den 25–28 november det året. Undantagstillstånd rådde i landet, och därför var vi tvungna att ha polistillstånd för att få hålla ett möte av något slag. Skulle det vålla problem? Bröderna hade redan träffat avtal om att få hyra en hörsal, men när de gick till polisen för att begära tillstånd att hålla sammankomsten, fick de veta att ett sådant tillstånd inte kunde beviljas. Varför inte? En av poliserna erkände att prästerna utövade påtryckningar på dem. Efter många besök och mycket resonerande från brödernas sida sade man till sist att även om man inte kunde ge dem tillstånd, kanske polisen kunde titta åt annat håll under sammankomsten. Bröderna var mycket försiktiga och annonserade inte sammankomsten vare sig med löpsedlar eller i tidningarna. Alla inbjudningar gjordes muntligen. Sammankomsten förlöpte utan problem.

Motståndet från religiöst håll fortsätter

De katolska prästerna förtröttades inte i sina ansträngningar att sätta stopp för Jehovas vittnen. I slutet av år 1955 skulle det hållas en liten kretssammankomst i Piribebuy, cirka sju mil öster om huvudstaden. Efter mörkrets inbrott den första sammankomstdagen kom församlingsprästen i spetsen för en pöbelhop beväpnad med käppar och macheter för att avbryta mötet. En lärare från trakten ingrep, och pöbeln drog sig ut på gatan. Där stod de sedan hela kvällen och skrek och kastade stenar och smällare.

Den 1 mars 1957 blossade det religiösa motståndet upp på nytt i staden Itá, sydöst om huvudstaden. Bröderna hade långt i förväg gjort anordningar för att hålla en kretssammankomst där i staden. De hade fått tillstånd att hålla sammankomsten, både av myndigheterna i Itá och av polisen i huvudstaden. Men när vännerna började anlända till Itá, såg de genast att något var på tok. Staden såg ut som en spökstad. Gatorna låg öde, dörrar och fönster var stängda och fönsterluckorna igenslagna. Varför?

Församlingsprästen hade svurit på att sammankomsten inte skulle bli av och hade gjort allt som stod i hans makt för att uppfylla sitt löfte. Han hade till och med ordnat så att ett flygplan spred ut tusentals flygblad över trakten. På flygbladen kunde man läsa: ”Fredagen den 1 mars 1957 klockan 17.30 kommer det att bli en stor sammandragning framför kyrkan av alla katolska kristna från staden och dess omgivningar ... [och] klockan 18.30 en mäktig katolsk demonstration mot ’Jehovas (falska) vittnen’. De protestantiska kättarna har ingen rätt att ha en sammankomst av något som helst slag i Itá.”

När bröderna fick kännedom om pastor Ayalas planer, beslöt de att det skulle vara bäst att flytta sammankomsten från den relativt öppna anläggning som man hade hyrt till det hus som en av bröderna ägde. Där skulle vännerna vara mer skyddade vid ett eventuellt angrepp.

Vi kan föreställa oss scenen. I broderns hem är omkring 60 fredsälskande kristna samlade för att dryfta Guds ord. Två kvarter längre bort står en tusenhövdad folkskara som växer för varje minut och lyssnar på prästens tirader och uppmaningar till våld.

Det var inte alla i folkskaran som sympatiserade med prästen. Solano Gamarra, en fänrik i Paraguays flygvapen, försökte lugna ner Ayala. Han talade också med Ayalas prästkolleger, men ingenting hjälpte. En av prästerna blev så ursinnig att han slog till Gamarra och spräckte läppen på honom. När folkskaran såg detta, kastade de sig över Gamarra likt en flock vargar och slog honom så att han fick gapande sår i huvudet. Pöbeln slet sedan av honom skjortan och hissade upp den på en stång och brände den. Gamarra var tvungen att fly för sitt liv.

Nu hade pöbelns blodtörst väckts, och de började röra sig mot sammankomstplatsen och skrek: ”Ner med Jehova!” ”Död åt Jehova!” När de närmade sig det hus där sammankomsten hölls, försvann den lilla polisstyrka som skulle skydda vittnena. Bröderna barrikaderade ytterdörren från insidan. En del av pöbeln försökte ta sig in på bakgården via grannens tomt, men grannen var ståndaktig och vägrade att låta dem passera. Han hade inte glömt att när han var sjuk hade den broder vars hem nu attackerades varit mycket snäll och hjälpsam mot honom. Under tiden fortsatte bröderna, med full förtröstan på Jehova, att hålla sammankomsten så gott det gick. För säkerhets skull stannade alla kvar i huset över natten. Följande dag kom ett meddelande från polishögkvarteret i Asunción om att sammankomsttillståndet hade annullerats för att skydda vittnena, eftersom den lokala polisen stod maktlös inför pöbeln. De lyckliga, sjungande delegaterna for med abonnerad buss till avdelningskontoret och missionärshemmet i Asunción för att avsluta sammankomsten. De hade bestått provet och blivit andligt starkare.