De goda nyheterna om Jehovas kungarike kom också till det här landet, först genom bibliska traktater som skickats dit per post redan före 1914 och sedan genom mänskliga budbärare år 1925 och därefter. På så sätt började vatten från en annan flod, inte floderna Paraguay eller Paraná, utan ”en flod med livets vatten”, bli tillgängligt i Paraguay, liksom i andra delar av världen. — Upp. 22:1.

Rikets sanning börjar sås

Juan Muñiz blev av Sällskapet Vakttornets dåvarande president, J. F. Rutherford, ombedd att flytta från Spanien till Argentina för att organisera och utvidga verksamheten med att predika de goda nyheterna i den delen av världen. Han anlände till Buenos Aires den 12 september 1924, och inte så lång tid därefter besökte han både Uruguay och Paraguay för att sprida Rikets budskap. Frön av Bibelns sanning började följaktligen sås, men framgångarna lät vänta på sig.

År 1932 blev Paraguay invecklat i ännu ett krig, den här gången med Bolivia. Ännu en gång blev landets befolkning decimerad. Kriget hade också negativa verkningar på landets ekonomi och skapade osäkra förhållanden för förkunnare från andra länder som ville föra de goda nyheterna om Guds kungarike till Paraguay. Trots detta skickade avdelningskontoret i Argentina år 1934, mitt under brinnande krig, tre Jehovas vittnen till Paraguay för att uppmana ärliga människor där i landet att fritt dricka av ”livets vatten”. Dessa tre var bröderna Martonfi, Koros och Rebacz. — Upp. 22:17.

Hätskt motstånd från prästerna

”I oktober det året”, skrev broder Rebacz, ”var vi redo att ge oss av till det inre av landet. Vi hade två lådor med litteratur med oss och var sin resväska. Vi tog tåget från Asunción till Paraguarí, och eftersom det inte fanns några transportmedel, gick vi sedan till fots till vårt första mål, staden Carapeguá, som ligger cirka tre mil från Paraguarí. Den natten sov vi på marken med litteraturen bredvid oss. När vi började vittna följande dag, gick prästen i den lilla staden runt till människor och sade att de inte skulle lyssna på oss. Därefter red han och en av hans bekanta i väg till grannbyn för att uppmana människor där att inte lyssna på oss, utan köra ut oss ur byn, vilket några av dem också försökte göra.”

På grund av dessa påtryckningar från prästens sida var det få som tog emot biblisk litteratur, och en del av dem som gjorde det lämnade senare tillbaka den. Från Carapeguá gick bröderna till fots från den ena staden eller byn till den andra — till Quiindy, Caapucú, Villa Florida och San Miguel. För att komma till San Juan Bautista fick de gå hela dagen ända till midnatt, sova på en äng och sedan fortsätta tidigt på morgonen. När de kom fram till staden, gick de först till polisstationen och förklarade varför de var där. Poliserna bemötte dem med respekt, och bröderna kunde sedan ägna hela dagen åt att predika från hus till hus.

När broder Martonfi följande morgon kom ut ur den lilla stugan som de hade hyrt, möttes han av en överraskning. Han ropade till broder Rebacz som var kvar inne i huset: ”I dag får vi vara med om något nytt.” Den litteratur som de hade lämnat föregående dag hade slitits i stycken och spridits ut runt stugan. På en del av bitarna hade man skrivit kränkande och oanständiga ord och uttryck och även hotelser om att de inte skulle få lämna staden levande.

Medan de åt frukost kom polisen och arresterade dem. Varför denna förändring? Broder Rebacz skrev senare: ”När vi frågade dem om orsaken, visade de oss en tidning där det stod att vi var bolivianska spioner som gav sig ut för att vara förkunnare. Tidningens chefredaktör var den högste prästen i området.”

Tillbaka till Asunción

De båda bröderna skickades tillbaka till Asunción som fångar. Det var lång väg dit, och de var tvungna att gå till fots. De ledsagades från den ena polisstationen till den andra av beväpnade fångvaktare. En del människor utmed vägen ropade skymford och kastade saker på dem. Men poliserna behandlade bröderna respektfullt och sade till och med att anklagelsen att de var spioner var befängd. Ibland forslade beridna poliser brödernas bagage på hästryggen. En av dem lät till och med broder Martonfi rida ett slag, medan han själv gick till fots och lyssnade när broder Rebacz berättade för honom om Guds kungarike.

I Quiindy överlämnades emellertid bröderna till de militära myndigheterna, och behandlingen blev mycket hårdare. I 14 dagar höll man dem i förvar i arrestlokalen, befallde dem att sitta på hårda trästolar, förbjöd dem att lägga sig ner eller resa sig upp, hånade dem och pryglade dem med en ridpiska. När de så småningom kom till Paraguarí, försågs de med handbojor och fördes till järnvägsstationen, bevakade av 12 soldater med bajonetter. Där överlämnades de återigen till polisen för vidare transport till huvudstaden Asunción.

Förhållandena i fängelset i Asunción var också svåra, men bröderna använde den bibel som de fortfarande hade i sin ägo och vittnade för de andra fångarna. När de hade suttit häktade i en vecka, fördes de till sist till polischefens kontor. Inrikesministern, överste Rivarola, var också närvarande. (Senare kom det fram att när överste Rivarola hade fått underrättelse om de anklagelser som riktades mot våra bröder i tidningen i San Juan Bautista, hade han telegraferat till de militära ledarna och bett dem se till att bröderna återbördades till huvudstaden levande.) ”Båda dessa män beklagade det som hade hänt”, sade broder Rebacz. ”De sade att även om Paraguay var ett katolskt land, så rådde det ändå religionsfrihet, och vi hade rätt att fortsätta att predika från hus till hus som vi tidigare hade gjort, men för vår egen säkerhets skull borde vi inte lämna huvudstaden.”

När broder Muñiz i Buenos Aires fick veta vad bröderna hade varit med om, skrev han till dem och uppmanade dem att återvända till Argentina tills kriget var slut. Det visade sig bli följande år. Broder Koros, som inte hade varit med när de andra bröderna arresterades, stannade emellertid kvar i Asunción.

Förstlingen av skörden i Paraguay

Ungefär vid den här tiden träffade en av pionjärerna en man som bad att få litteratur på arabiska till sin svärfar, en invandrare från Libanon. Detta resulterade i att Julián Hadad fick en bok som han kom att sätta stort värde på. Han förstod snart att han hade funnit sanningen och började dela med sig av den till sina barn. Han skrev också till Sällskapet och bad om litteratur som han kunde sprida bland sina grannar. Några år senare träffade en pionjär på Julián i San Juan Nepomuceno och gav honom ytterligare andlig hjälp. År 1940 döptes Hadads och blev därmed de första förkunnare som döptes i Paraguay. Sedan dess har Julián, en av hans söner och flera av hans barnbarn haft glädjen att få tjäna som pionjärer — Julián själv fortsatte i den tjänsten ända till kort före sin död vid 77 års ålder.

Under tiden hade Chacokriget fått Juan José Brizuela att på allvar börja fundera över meningen med livet. Han hade sårats och blivit tillfångatagen av bolivianerna. Som krigsfånge hade han sett änkor gråta för sina faderlösa barns skull och hade sett hur katolska präster välsignade de bolivianska soldaterna. Han drog sig också till minnes att han och andra paraguayanska soldater hade blivit välsignade på liknande sätt. Han tänkte: ”Det måste vara något som är fel. Om det finns en Gud, skulle han aldrig tillåta något sådant. Men om Gud verkligen existerar, skall jag söka efter honom tills jag finner honom.”

Efter kriget fick Julián Hadad kontakt med Juan José i Carmen del Paraná. Med Bibelns hjälp kunde Julián ge honom tillfredsställande svar på alla hans frågor. Som aposteln Paulus sade för många hundra år sedan har Gud gjort det möjligt för människor som vill ”känna sig för efter honom” att ”faktiskt finna honom”. (Apg. 17:27) Snart insåg Juan José att han hade funnit den sanne Guden, Jehova. (5 Mos. 4:35; Ps. 83:18) Han blev döpt år 1945, och hans hustru, Jóvita, döptes år 1946.

Ungefär vid den här tiden diskuterades Bibelns sanningar också vid ett grönsaksstånd på en marknad i San Lorenzo. Det var inte ett Jehovas vittne som predikade, utan en kvinna som hade visat intresse för det som vittnena förkunnade. Sebastiana Vazquez lyssnade med stort intresse, trots att hon själv var analfabet. För att kunna göra andliga framsteg lärde hon sig läsa, och år 1942 blev hon döpt som ett Jehovas vittne.