Andra papyrer stammar från den efterföljande tiden fram till omkring 300-talet v.t., då man gick över till att skriva på ett mera hållbart material, nämligen veläng, en fin pergamentsort som vanligtvis tillverkades av kalv-, lamm- eller getskinn.

15. a) Beskriv med hjälp av översikten på sidan 314 läder- och pergamenthandskrifterna till Septuaginta. b) Hur markeras hänvisningarna till dem i studieutgåvan av New World Translation?

¹⁵ Det finns fortfarande hundratals läder- och pergamenthandskrifter till den grekiska Septuaginta. En del av dessa kom till mellan 300-talet v.t. och 800-talet v.t. och är betydelsefulla på grund av att de omfattar stora avsnitt av de hebreiska skrifterna. De kallas majuskel- eller uncialhandskrifter, därför att de uteslutande är skrivna med stora, åtskilda bokstäver, s.k. majuskler eller uncialer. Resten kallas minuskel- eller kursivhandskrifter, därför att de är skrivna med en mindre, kursiv skrift, med s.k. minuskler. Denna skriftform användes i handskrifter från 800-talet och fram till dess boktryckarkonsten uppfanns. De viktiga majuskelhandskrifterna från 300- och 400-talen, nämligen Codex Vaticanus 1209, Codex Sinaiticus och Codex Alexandrinus, innehåller alla den grekiska Septuaginta med några små skiljaktigheter.