Tro hjälpte mig inför en hjärnoperation

”DU HAR en tumör bakom vänstra ögat.” Dessa ord, som uttalades av dr Stewart, en neurolog, kom mig att känna det som om jag var mitt uppe i en mardröm. Hans följande ord gjorde inte saken bättre: ”Jag måste söka kontakt med din familj, så att vi omedelbart kan få in dig på sjukhus.”

Det kändes som en kalldusch. Det kunde inte vara sant. Jag mådde ju bra! Hur kunde en hjärntumör bildas hos en frisk 22-årig flicka? Mitt sinne reste sig mot läkarens ord, som kastade mig ur den kurs jag hade utstakat för mig i livet. Jag är ett Jehovas vittne, och så sent som föregående morgon hade jag fått ett telefonsamtal i vilket jag inbjöds att komma till Sällskapet Vakttornets huvudkontor i Brooklyn för att arbeta där i tre månader. Detta var vad jag hade hoppats på och bett om. När jag gick hemifrån den förmiddagen för att gå till ögonläkaren, kände jag mig i absolut toppform.

Nu, 29 timmar senare, hade den känslan blåst bort ur mitt sinne. Det var inget tvivel om tumören. Jag hade tillbringat 50 minuter innesluten i en MRI-maskin (Magnetic Resonance Imagery; en diagnostiseringsmetod grundad på kärnspinnresonans) likt en torped inuti ett torpedrör i väntan på att sändas i väg. Jag har anlag för cellskräck, och ju längre jag var där inne, dess mer skräckslagen kände jag mig. Jag bad om hjälp att känna mig lugn, nynnade Rikets sånger och upprepade bibeltexter. Jag försökte slappna av. Snart var jag på väg tillbaka till neurologens mottagning med plåtarna. De visade en tumör så stor som en stor apelsin, och han lät bomben detonera — jag skulle läggas in på sjukhus omedelbart. Han lämnade rummet för att ringa till mina föräldrar.

Mitt beslut är inte förhandlingsbart

”Dina föräldrar är på väg hit”, sade han när han kom tillbaka. ”Du talade inte om för mig att du är ett Jehovas vittne. Vi måste ha ett litet samtal. Operationen kommer med största säkerhet att kräva blodtransfusioner.”

”Det finns ingenting att resonera om”, sade jag. ”Beslutet är redan fattat. Inget blod.”

”Ja, vi kan resonera om det, när dina föräldrar kommer hit.”

”Nej”, sade jag och skakade på huvudet, ”det är inte förhandlingsbart.”

När mina föräldrar anlände, bekräftade de min ståndpunkt i fråga om blod. Neurologen godtog beslutet och sade att han hade en kirurg i tankarna som sannolikt skulle respektera mitt beslut. Så gick det till att vi träffade neurokirurgen dr H. Dale Richardson.

Vi träffade honom på hans mottagning på torsdagseftermiddagen den 29 september 1988, den man som skulle komma att bli en så viktig och respekterad person i vårt liv under de närmaste månaderna. Han hade talat med dr Stewart och kände till vår inställning till blod.

”Vi kommer att skära i ett mycket kärlrikt område”, sade han. ”Tumören har inneslutit Sinus sagittalis (ett större blodkärl i hjärnan), men i vilken omfattning det skett vet vi inte förrän vi har kommit in dit.”

”Även om det uppstår en kris”, sade jag, ”och jag förstår att det kan göra det, önskar jag att du ändå inte skall använda blod.” Min mor och min far bekräftade att min ståndpunkt var deras ståndpunkt. Vi såg hans ögon tåras, och senare fick vi veta att han själv har två söner och en dotter.

”Jag instämmer kanske inte med dina trosuppfattningar”, sade han, ”men jag kommer att respektera din begäran. Utan blod är chansen att vi lyckas 70 procent. Du måste ha klart för dig att vi kanske inte kan ta hela tumören första gången. Det är inte ovanligt i samband med en sådan här stor tumör att vi måste göra det i två eller tre operationer.”

Förberedelser görs för operation

Jag blev inlagd på sjukhuset söndagen den 2 oktober. Måndagen och tisdagen gick åt till två åtgärder före operationen: först att ta reda på vilka blodkärl som försörjde tumören med blod och sedan att nedbringa den blodtillförseln. Hela tisdagen ringde vänner upp mig, och den eftermiddagen fick jag besök av många av dem. Alla visste vad som skulle hända dagen därpå, men det rådde en god och glad stämning.

Jag somnade genast den kvällen, men vaknade omkring midnatt och började oroa mig. Det var inte bra. Jag lyssnade till kassettinspelningar av flera artiklar i tidskriften Vakttornet. Klockan 5.30 på morgonen kom sköterskan in och blev förvånad över att finna mig lugn och trygg. Två nära vänner kom kort därefter med pappa strax efter. ”Inga tårar”, sade jag, när de kysste mig till avsked.

Nere på operationsavdelningen började de göra i ordning mig för operation. De förde in kanyler och rakade mitt huvud. När jag låg där, bad jag till Jehova: ”Tack för att du hjälper mig att bevisa att Satan inte alltid vinner. Jag vet att jag skall vakna, antingen det blir i dag eller i din nya värld. Må det bli snart.” När de rullade in mig på operationssalen, såg jag dr Richardson granska mina plåtar.

”God morgon, Bethel”, sade han. ”Hur har du sovit?”

”Tack bra”, svarade jag, ”men jag är mer intresserad av hur du sovit.”

Sedan satte narkosläkaren, dr Ronald Pace, en mask över ansiktet på mig och uppmanade mig att andas djupt och räkna baklänges. Min väntan var över.

Återhämtandet efter operationen

Det nästa jag minns var att jag kände mig mycket kall. Jag bemödade mig om att komma ut ur ”dimman” som orsakats av bedövningsmedlen. Klockan var 10.10 på onsdagsförmiddagen, nästan 15 timmar senare. Pappa var i intensivvårdsenheten och uppmuntrade mig. Jag var orolig för om jag hade alla sinnesförmögenheter i behåll. ”Kolla mig, pappa”, sade jag och började haspla upp summor: ”Två och två är fyra, fyra och fyra är åtta, ...” När jag nådde upp till 512, sade han: ”Ptro! Du räknar alldeles för fort för mig!” Mamma kramade om mig så gott hon kunde, och min bror, Jonathan, lät mig få veta de senaste basebollresultaten.

Doktor Richardson rapporterade att han hade tagit bort 80 procent av tumören. Han verkade utpumpad — och det var ju inte att undra på efter 13 ¹/2 timmar med sådana stora krav på hans kunnande! Senare fick jag veta att han sagt till min far: ”Vi höll nästan på att mista henne. När vi kom till Sinus sagittalis blödde hon ymnigt. Som tur var lyckades vi få stopp på det.” Under alla omständigheter skulle han bli tvungen att gå in igen, kanske mer än en gång. ”En del patienter med meningiom [hjärnhinnesvulst; det slags tumör jag hade] måste bli opererade vart tredje till femte år”, sade han. ”Vi kanske aldrig kommer att kunna skära bort alltsammans.”

Dessa nyheter gjorde mig förkrossad! Jag såg mina förhoppningar om ett liv med kristen heltidstjänst slås i spillror. Jag började gråta på gränsen till hysteri. Pappa slog armarna kring mamma och mig och började be. Det var som om jag sveptes in i en kappa av fullständigt lugn. ”Guds frid, som övergår allt förstånd”, trädde till. (Filipperna 4:7) Jag hade läst om andra som hade känt denna Guds frid komma över dem, och jag hade undrat hur det egentligen kändes. Nu visste jag det. Jag skulle inte vilja gå igenom den natten igen, men vad jag lärde av den erfarenheten är något som jag alltid kommer att sätta värde på.

Medan jag befann mig på sjukhuset, talade jag med många människor om det hopp jag närde om Guds rike och evigt liv på en paradisisk jord. Jag placerade 20 broschyrer Jehovas vittnen och frågan om blodet och fem inbundna böcker Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. Fram till dess jag blev utskriven hade jag fått mer än 330 kort och många telefonsamtal, förutom blommor och färggranna ballonger. Hur lyfte det inte upp mig andligen och kom mig att ännu mera uppskatta vårt världsomfattande brödraskap!

Jag blev utskriven den 16 oktober 1988. Det som från början var en vacker dag tycktes mig ännu ljuvligare nu, när jag var ute igen i solskenet och den friska luften. Himlen tycktes blåare och gräset grönare. Det kom mig att tänka på hur vacker den paradisiska jorden kommer att vara: inga krig, ingen hungersnöd, ingen förorening — och inga hjärntumörer! En renad jord till sist!

Begravningsanordningar gjorda

I december sökte jag dr Richardson igen. Tumören växte. En operation var den enda praktiska behandlingen, och ju förr dess bättre. Jag betraktade denna andra operation nästan som en fysisk mur, ett väldigt hinder som blockerade den väg jag hade utstakat för mitt liv. Jag tänkte en hel del på orden i Psalm 119:165: ”Stor frid äger de som har din [Guds] lag kär, och inget finns, som bringar dem på fall.” Detta gjorde mig lugn, och i stället för en mur blev den kommande operationen småningom bara ett spjälverk. Men för alla eventualiteters skull skrev jag till en kär vän vid Vakttornets huvudkontor och bad honom leda begravningsakten efter mig om så skulle bli nödvändigt. (Senare fick jag reda på att pappa hade bett honom om samma sak.)

Den 31 januari 1989 blev jag återigen inlagd på sjukhuset. I en del avseenden var det lättare, men det tycktes mer kritiskt. Skulle de kunna få ut resten av tumören den här gången, eller skulle det bli fler operationsturer senare? Läkarna var så tröstande.

När jag skrevs in, kom dr Pace, narkosläkaren som jag hade tidigare, och sökte upp mig, stannade hos mig en timme medan pappersarbetet utfördes och bar sedan väskan upp på rummet åt mig. Doktor Richardson försäkrade mig: ”Jag kommer att behandla dig som en medlem av min egen familj, så som jag själv skulle vilja bli behandlad.” Här var det inte någon kall, affärsmässig behandling. Jag hade en varm känsla av tillförsikt när jag överlämnade mig i deras vård.

Återigen kom det telefonsamtal och kort för att trösta mig, och samma kära vänner som hade varit så nära och hjälpsamma under den första svåra prövningen var återigen här för att stärka min ande och få mig att le. Vi tillbringade kvällen med att prata och skratta och spela ett sällskapsspel.

Mitt liv förlöper nu återigen normalt

Morgonen därpå kom sköterskan tidigt för att ge mig en injektion. Den var mycket kraftig, och det tycktes som om tiden stått stilla när jag åter befann mig i uppvakningsrummet. Operationen varade inte lika länge — tio timmar den här gången —, och den hälsning jag och min familj fick vid mitt uppvaknande var som ett uppiggande medel. En leende doktor Richardson berättade för oss att han hade lyckats avlägsna hela tumören, och vi kunde förvänta fullständigt tillfrisknande. Senare, när han bytte förband på mig, fick han mig att le genom att säga: ”Bethel, vi måste sluta träffas så här.” Så tacksamma vi kände oss mot Jehova och mot de utomordentliga läkarna!

Jag lämnade fler böcker och broschyrer om Guds rike till många som jag talade med. En av böckerna, Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden, gav jag åt dr Richardson. Jag skrev på försättsbladet:

”Det är mycket sällan vi måste tacka någon för att han räddat vårt liv. Även om du säkert ofta får ta emot sådan tacksamhet, önskar jag försäkra mig om att du får klart för dig hur mycket allt du har gjort för oss har betytt för min familj och mig. Jag förstår att du inte har mycket tid till läsning, men om du får anledning att framdeles arbeta med Jehovas vittnen, hoppas jag att den här boken kan bli till nytta för dig i att förstå varför vi tror som vi gör. Med stor tillgivenhet och mycken tacksamhet, Bethel Leibensperger.”

Jag blev utskriven åtta dagar efter andra operationen och begav mig till Rikets sal den kvällen. Två månader senare började jag köra bil igen. Jag har återupptagit min heltidstjänst som ett av Jehovas vittnen. Jag kunde också vara med vid Jehovas vittnens historiska sammankomster i Polen i augusti 1989.

Mitt liv förlöper nu återigen normalt.

[Ruta på sidan 22]

En mors reflektioner

Den kvällen var Bethel och hennes far med vid ett bibelstudium. Jag var alltför förvirrad och kunde inte klara av det. Jag gick och lade mig. Morgonen därpå var det värre. Jag kunde inte samla mig, utan började gråta. Min man sade fast och bestämt: ”Vi måste vara starka och glada för Bethels skull.” Sedan slog han armarna omkring mig och bad en liten bön, i det han lade oss och vår framtid helt i Jehovas händer och bad om kraft att kunna klara av de dagar som skulle komma. Det var som en injektion i armen, som förvandlade mig från en trasdocka till en understödjande mor. — Judith Leibensperger.

[Ruta på sidan 23]

En fars reflektioner

Min dotter, Bethel, var en gåva från Gud ganska sent i livet. Vi hade ett slags sagoboksförhållande. Alltifrån det att Bethel var liten gjorde vi allting tillsammans. Vi satt på huk ute på marken för att studera Jehova Guds artistiska känsla, medan vi betraktade de vilda blommorna. Vi gjorde snögubbar. Vi samtalade om mycket djupgående saker och om enfaldiga saker. Vi föll på knä i bön när hon skulle gå och lägga sig, hopkurad i sin myspyjamas mellan mor och mig. Vi besökte äldre och behövande tillsammans. Vi kramade om medvittnen som bodde i avlägsna länder. Vi hade som gäster i vårt hem missionärer och de mest hängivna män och kvinnor, som tjänade Gud i Jesu Kristi fotspår. Vi delade med oss av vår tro, en och samma tro, och vi delade med varandra våra drömmar om paradiset. Hon växte upp till att bli en som älskade människor och som behövde bli älskad av dem. Vårt liv som familj var idylliskt — ända tills nu. Vi var beroende av den ”tid och lägenhet” som alla människor enligt Predikaren är beroende av. På en enda dag kastade detta oerhörda medicinska dilemma sin mörka skugga över oss. Utan förvarning tornade dödens spöke, människans värsta fiende, upp sig över oss. — Charles Leibensperger.

[Bild på sidan 24]

Bethel och hennes föräldrar strax före andra operationen