Efter det att israeliterna hade bosatt sig i det utlovade landet skulle påskhögtiden firas ”på den plats som Jehova väljer ut för att låta sitt namn ha sin boning där” i stället för i varje hem eller i de olika städerna. Efter en tid utvaldes Jerusalem. (5Mo 16:1–8)

Seder och bruk med anknytning till påsken. I Jerusalem gjorde man omfattande förberedelser inför högtiden, eftersom lagen krävde att varje israelitisk man och varje omskuren bofast främling skulle fira påsken. (4Mo 9:9–14) Detta betyder att många kom till staden några dagar före högtiden för att rena sig ceremoniellt. (Joh 11:55) Det uppges att man omkring en månad i förväg sände ut män till att reparera broar och vägar till nytta för pilgrimerna. Eftersom den som rörde vid en död kropp blev oren, vidtog man särskilda åtgärder för att skydda de resande. Det var vanligt att de som dog ute på öppna fältet blev begravda där, och därför vitkalkade man sådana gravar en månad före påsken för att de skulle vara lätta att se. (The Temple, A. Edersheim, 1874, sid. 184, 185) Detta ger oss bakgrunden till att Jesus liknade de skriftlärda och fariséerna vid ”vitkalkade gravar”. (Mt 23:27)

De som kom till Jerusalem för att fira påskhögtiden fick bo i privata hem. I ett orientaliskt hem kunde alla rum användas som sovrum, och flera personer kunde ligga i samma rum. Dessutom kunde man sova på husets platta tak. Det var också många tillresande som fick logi utanför stadsmurarna, särskilt i Betfage och Betania, två byar på Olivbergets sluttningar. (Mk 11:1; 14:3)