Lever du i fred med din nästa?

ÄLSKA din nästa. Det vet vi att vi skall göra. Men det är inte alltid lätt. Bara att hålla fred är svårt. Rockmusik från din grannes lägenhet får dina väggar att skaka. Deras barn bråkar och skriker i trappuppgången. Ute på gatorna blir du rånad. På vägarna tränger sig andra förare före dig i bilkön, och om du tutar med signalhornet kan du bli skjuten! En överdrift? Kanske på somliga platser, men inte i stora städer. Också i förorterna och på landsbygden finns det många problem som äventyrar grannsämjan.

Mycket av vardagslivets stress härrör från denna moderna, högindustrialiserade samhällsordning. Tusentals människor trängs ihop i storstäder som skorpioner i en flaska. Pendeltrafikanter kokar av ilska när de tum för tum kryper framåt i rusningstrafiken. Lantbor springer ut och skriker när grannens höns fördärvar deras trädgård. Bönder förlorar sina sista ören när skadeinsekter som är immuna mot bekämpningsmedel förstör deras skördar. Och överallt spyr industrierna ut sina giftiga ämnen. Luften blir smutsig, surt regn börjar falla, fisken i sjöarna dör, och till och med grundvattnet förstörs av dumpat giftavfall. Hälsan försämras, liv går till spillo.

Dessa och många andra faktorer gör att stressen ökar i miljoner människors liv när känslosträngarna spänns och är nära att brista, och brister gör de också ofta. Många söker fly bort från allt detta genom att helt ägna sig åt köttsliga strävanden. Självisk materialism, festande, knarktripper, perversa livsstilar — vad som helst för att ta sin tillflykt till dyrkan av jaget. Kärleken till det egna jaget tränger ut kärleken till nästan när köttet får sitt lystmäte och anden sätts på svältkost.

Och i de fattigare länderna är människor både kroppsligen och andligen svältfödda. Revolutioner vållar förödelse bland befolkningen, farsoter tar många människoliv, hungersnöden griper omkring sig, hoppet dör, och hopplösheten tar överhanden.

Nej, i den tingens ordning som vi lever i är det inte alltid lätt att älska sin nästa. Men det finns ändå många människor som ådagalägger medmänsklig kärlek och lever i fred med sin nästa.

Håll fred med din nästa

FÖR att kunna hålla fred med andra måste man först ha fred med sig själv. Detta är underförstått i de ord som Jesus Kristus yttrade: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” (Matteus 22:39) För att älska din nästa måste du älska dig själv. Inte därför att du är fullkomlig. Det vet du att du inte är. Du har brister, begår misstag, har skuldkänslor. Du vet allt detta. Men du vet också att du är ledsen över dina tillkortakommanden, ber om förlåtelse för dem, bestämmer dig för att bättra dig och på det sättet bli befriad från de plågsamma skuldkänslorna.

Det är av hjärtats överflöd vi talar och handlar. (Matteus 12:34, 35) Om vårt hjärta är fyllt av skuldkänslor och självanklagelser, kommer dessa negativa känslor att projiceras på andra genom ett kärlekslöst beteende. För att älska andra människor måste vi ha en viss känsla av egenvärde och självaktning, kunna acceptera oss själva sådana vi är — till och med kunna skratta åt oss själva. Den som på detta sätt älskar sig själv har inga inre konflikter som kan förbittra relationerna till andra människor. Med sådan självtillit känner man sig inte hotad av andra, utan kan vara vänlig och omtänksam mot dem. För att kunna trakta efter frid med andra måste man ha frid inom sig själv.

I den stress och det jäkt som råder i vår moderna värld är det emellertid svårt att känna sådan inre frid, och grannsämjans ädla konst håller på att försvinna. Människor betraktar varandra som sköldpaddor med indragna huvuden, som sitter där inne i sina trygga skal och kikar på varandra, rädda att sticka ut halsen. Avspänd och naturlig vänlighet har fått vika för fruktan och ensamhet. Det är beklagligt, men förståeligt med tanke på de farofyllda tider vi lever i. — 2 Timoteus 3:1—5.

Men om någon tar initiativet till att visa vänlighet, finner han vanligen att hans ansträngning får ett positivt gensvar. Att tala med en granne när man möts på trottoaren, att stanna upp och utbyta några ord med någon som arbetar i sin trädgård, att småprata vänligt med den som sitter bredvid en på parkbänken — sådana stunder kan vara ett trevligt avbrott i vardagsrutinen. Det finns vissa riktlinjer vi kan följa för att sådana tillfällen skall bli angenäma och bidra till friden oss människor emellan. Vi skall begrunda några få av dem.

Var en god lyssnare

Visa respekt. Se på den som talar med dig. Om dina ögon vandrar i väg åt annat håll, är det budskap du sänder ut: ”Jag är inte intresserad av dig eller av vad du har att säga.” Du menar förmodligen inte det. Lyssna därför på vad han säger och ge uttryckligt gensvar. Avbryt inte, såvida det inte sker för att be om detaljer eller ställa lämpliga frågor. ”Om någon ger svar, förrän han har hört, så tillräknas det honom som oförnuft och skam.” (Ordspråksboken 18:13) Försök att lyssna så att du förstår honom, hans tankar, hans synsätt, hans känslor. Lyssna inte bara med öronen, utan också med hjärtat. Var ”snar till att höra, sen till att tala, sen till vrede”. — Jakob 1:19.

Kommunicera, konversera

Att kommunicera innebär att ”förmedla upplysningar, tankar eller känslor så att dessa på ett tillfredsställande sätt mottas eller förstås”. Var klar och koncis, inte långrandig eller pladdrig. Förvissa dig om att den andre förstår vad du menar. Att konversera innebär ”att i tal utbyta tankar och åsikter”. En konversation är ingen föreläsning; det är ett utbyte. När du har sagt en sak, lyssna då till den andres svar. När någon berättar en erfarenhet eller redogör för något är du åhörare. I en konversation är du deltagare. Bidra till samtalet och låt andra göra detsamma. Var också flexibel, öppen för nya idéer. Ett dogmatiskt fasthållande vid förutfattade meningar förblindar dina ögon, dövar dina öron och förhärdar ditt hjärta. — Matteus 13:15.

Var vänlig, ärlig, omtänksam

Var inte blyg. Vidga ditt hjärta för andra människor. Din vänlighet kommer troligtvis att leda till ett liknande gensvar från deras sida. Känslor är smittsamma. Känn så som du önskar att andra skall känna. Uppför dig som du vill att andra skall uppföra sig. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Så det som du önskar skörda. Var dig själv. Var ärlig. Var uppriktigt intresserad av andra, bry dig om andra, var till nytta för andra.

Ägna andra uppmärksamhet

I en av sina romaner berättar Booth Tarkington om en grupp barn som lekte och stojade i trädgården. En av personerna, lille Orvie, som tyckte att han inte fick sin del av uppmärksamheten, började hoppa och springa och skrek: ”Titta på mig! Titta på mig!” Vuxna kanske inte visar det lika tydligt, men de vill också ha uppmärksamhet. Spädbarn och äldre människor kan rentav dö om de inte får uppmärksamhet. Iaktta därför människor, lyssna på dem, lägg märke till dem! Lär känna dina grannar, var vänlig, beundra deras hund, deras rosenbuske, deras nya klänning — men alltid av uppriktighet, aldrig av beräkning.

Undvik att kritisera

Det är alltid meningslöst. Det sårar stoltheten och väcker förbittring. Människor tar det som ett angrepp och intar försvarsställning. De söker bara rättfärdiga sig själva och hämnas på dig. Att kritisera är som att försöka gå på ägg. Tänk på att människor ofta är mer känslomässiga än logiska, i synnerhet när de attackeras — och det är så de betraktar kritik. Försök att förstå i stället för att fördöma. Uppmuntrande ord kan uträtta underverk. Se deras goda sidor i stället för att stirra dig blind på deras fel och brister. ”Att överse med fel är en människas ära.” — Ordspråksboken 19:11, The New English Bible.

Att ge råd

Var varmhjärtad, vänlig, kärleksfull. Låt den andre tala ut ordentligt först. Ta reda på varför han tänker eller handlar som han gör. Visa förståelse för hans önskemål. Se saken ur hans synvinkel. Försök att urskilja de känslomässiga skälen till hans uppförande. Låt honom veta att du också begår misstag, att ni båda är ofullkomliga. Försök sedan ”föra en sådan till rätta igen i en ande av mildhet, medan du håller ett öga på dig själv, för att inte också du skall bli frestad”. (Galaterna 6:1) Begränsa din rådgivning till det aktuella spörsmålet. Anpassa den efter individen i fråga, hjälp honom vänligt att förstå vad saken gäller och tala taktfullt. ”Låt ert tal alltid vara fyllt av ljuvt behag, kryddat med salt, så att ni vet hur ni bör ge svar åt var och en.” (Kolosserna 4:6) Var positiv och uppbyggande, beröm eventuella framsteg.

Visa empati

Detta innebär att du måste kunna sätta dig in i den andra personens situation. Försök att urskilja hans behov. Känn som han känner det. Hur skulle du vilja bli behandlad om du var i hans ställe? Allt detta måste du veta om du skall kunna följa den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra mot er, så skall också ni göra mot dem.” (Matteus 7:12) Detta är inte lätt. I vissa fall är det omöjligt att med ord uttrycka sina känslor av empati — det kan bara göras med tårar. Aposteln Paulus rekommenderade sådan empati när han sade: ”Gläd er med dem som gläder sig; gråt med dem som gråter.” — Romarna 12:15.

När Lasarus hade dött kom Maria till Jesus. Berättelsen fortsätter: ”När Jesus nu såg henne gråta och de judar gråta som hade kommit med henne, suckade han i anden och blev upprörd; och han sade: ’Var har ni lagt honom?’ De sade till honom: ’Herre, kom och se.’ Jesus brast i tårar.” (Johannes 11:33—35) Jesus visste vad som sedan skulle ske, men när han såg deras sorg blev han ändå så rörd att han grät tillsammans med dem. Han visade empati.

Återgälda inte ont med ont

Du skall inte ”göra mot andra som de gör mot dig” — så förvränger somliga lydelsen av den gyllene regeln. Återgälda ingen med ont för ont, utan övervinn det onda med det goda. Jehovas kärlek till oss driver oss att älska honom. Vi älskar ”därför att han först har älskat oss”. (1 Johannes 4:19) Detta är inte något opraktiskt teoretiserande; det är människans natur. Ett mjukt svar stillar vrede. Att vända andra sidan till kan förhindra våldsamheter. Liksom de glödande kolen i antikens ugnar smälte fram metallen ur malmen, kan också dina goda gärningar mjuka upp din fiendes vrede och övervinna den genom att få den att smälta bort. Det kan naturligtvis hända att du också i fortsättningen får lida av hans onda gärningar, men du har i alla fall gjort vad du kan för att främja friden. Du har också varit dig själv och dina principer trogen. Ogärningsmannen har inte fått dig att begå onda gärningar. — Romarna 12:17—21.

Trakta efter frid, så långt det beror på dig

Du bör på ett aktivt sätt ”trakta efter frid med alla”. (Hebréerna 12:14) Frid kommer inte automatiskt. Den är inte alltid möjlig att uppnå. I vissa fall måste du ge upp dina försök att stifta frid. ”Ge dig inte i sällskap med den som lätt vredgas eller i lag med en snarstucken man.” (Ordspråksboken 22:24) Men ”om möjligt, så långt det beror på er, håll frid med alla människor”. — Romarna 12:18.

Det grekiska ordet för det slag av kärlek som Jesus sade att vi skulle försöka hysa till våra medmänniskor är agaʹpe. Aposteln Paulus’ definition av denna egenskap, agaʹpe, uttrycker i några få ord de riktlinjer vi bör följa om vi vill hålla frid med vår nästa: ”Kärleken är långmodig och omtänksam. Kärleken är inte svartsjuk, den skrävlar inte, blir inte uppblåst, bär sig inte oanständigt åt, söker inte sina egna intressen, blir inte uppretad. Den för inte räkenskap över oförrätten. Den gläder sig inte över orättfärdigheten, men den gläder sig med sanningen. Den fördrar allting, tror allting, hoppas allting, uthärdar allting. Kärleken tryter aldrig.” — 1 Korintierna 13:4—8.

[Ruta på sidan 5]

Riktlinjer för mänskliga förhållanden hämtade från Ordspråksboken i bibeln, kapitel och vers

”Ett mjukt svar stillar vrede, men ett hårt ord åstadkommer harm.” — 15:1.

”Den vises hjärta gör hans mun förståndig och lägger lärdom på hans läppar, allt mer och mer.” — 16:23.

”Milda ord är honungskakor — de är ljuvliga för själen och en läkedom för kroppen.” — 16:24.

”Den som skyler vad som är brutet, han vill främja kärlek, men den som river upp gammalt, han gör vänner oense.” — 17:9.

”Att börja träta är att släppa ett vattenflöde löst. Håll därför inne, innan kivet har brutit ut.” — 17:14.

”Den som har vett, han spar sina ord, och lugn till sinnes är en man med förstånd.” — 17:27.

”Förstånd gör en människa tålmodig, och det är hennes ära att förlåta vad någon har brutit.” — 19:11.

”Det är en ära för en man att hålla sig ifrån kiv, men den oförnuftige söker alltid strid.” — 20:3.

”Planerna i en mans hjärta är som ett djupt vatten, men en man med förstånd hämtar ändå upp dem.” — 20:5.

”Utför din egen sak mot din motpart, men uppenbara inte en annans hemlighet.” — 25:9.

”Låt din fot inte för ofta komma i din väns hus, så att han ej blir mätt på dig och får motvilja mot dig.” — 25:17.

”Ser du en man som är snar till att tala, det är mer hopp om en dåre än om honom.” — 29:20.

Vem är min nästa?

”NU FRÅGAR du mig: ’Vem är min nästa?’ Ja, det är naturligtvis min granne, som bor i huset intill! Och de som bor på samma gata, människor här i trakten. De är alla min nästa.”

Så var det inte enligt somliga som levde på Jesu Kristi tid. Redan då rådde det delade meningar. Detta framkommer tydligt i Lukas 10:25—37, där vi får ta del av ett samtal mellan Jesus och en man som var kunnig i den judiska lagen.

”Lärare, vad skall jag göra för att ärva evigt liv?” frågade den lagkloke mannen.

”Vad är skrivet i lagen? Hur läser du?” frågade Jesus.

”’Du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din styrka och med hela ditt sinne’ och ’din nästa som dig själv’”, svarade den lagkloke.

”Rätt svarade du”, sade Jesus. ”Håll i med att göra detta, så skall du få liv.”

Men den lagkunnige var inte nöjd med detta svar. Han frågade därför: ”Vem är egentligen min nästa?”

I strid mot sin egen lag, som de fått genom Mose, sade de judiska skriftlärda i sina muntliga traditioner: ”Du skall älska din nästa och hata din fiende.” De skriftlärda och fariséerna lärde att bara judar som höll den muntliga lagen var deras nästa. Judar som underlät att göra detta och alla hedningar betraktade de inte som sin nästa, utan som sina fiender. De skulle inte hjälpa hedningar eller sådana kätterska judar, även om deras liv var i fara. Med detta i tankarna, och för att rättfärdiga sig själv för att han inte älskade alla människor, frågade den lagkunnige mannen: ”Vem är egentligen min nästa?”

Som svar på denna fråga berättade Jesus liknelsen om den barmhärtige samariten (samariter betraktades som utlänningar och var hatade av judarna).

”En viss man”, sade Jesus, ”var på väg ner från Jerusalem till Jeriko och råkade in bland rövare, som slet av honom kläderna och dessutom gav honom flera slag, varpå de gav sig av och lät honom ligga halvdöd.” En präst fick se mannen och gick förbi på motsatta sidan av vägen. En levit fick se honom, och han gjorde samma sak. ”Men en viss samarit, som färdades vägen fram, kom ner till honom och greps av medlidande, när han fick se honom.” Han skötte om hans sår, förde honom till en gästgivargård, betalade gästgivaren för att han skulle ta hand om honom och sade att han skulle komma tillbaka på återresan och betala eventuella ytterligare kostnader.

”Vem av dessa tre”, frågade Jesus därefter den lagkunnige mannen, ”tycks dig ha gjort sig till den mans nästa som råkade ut för rövarna?” Mannen svarade: ”Den som handlade barmhärtigt mot honom.” Jesus sade då till honom: ”Gå din väg och gör detsamma för egen del.”

Prästen skulle ju vara en tillbedjare av Jehova, och likaså leviten. Ändå gick de båda förbi på andra sidan. Ingen av dem var en god nästa för den nödställde mannen. Samariten, som var föraktad och förkastad av prästen och leviten och deras religion, var den ende som gav gensvar. Han greps av medlidande när han fick se mannens belägenhet och kom till hans hjälp. Han gjorde sig till den mannens nästa. Han handlade på ett sätt som anstår en god nästa.

Vem visar sig vara din nästa i våra dagar?

När vi i våra dagar tänker på ordet ”nästa”, menar vi ofta dem som finns omkring oss. Det grekiska ordet plesiʹon, som översätts med ”nästa” eller ”granne”, betyder egentligen ”nära”. I både de hebreiska och de grekiska skrifterna i bibeln används emellertid ordet ”nästa” i en mycket vidare bemärkelse.

De skriftlärda och fariséerna på Jesu tid begränsade ordet ”nästa” till dem som höll sig till de muntliga traditionerna i deras religion. Deras medmänskliga kärlek var därför begränsad till medlemmar av deras egen religion. Men Jehovas och Jesu kärlek utsträcktes till alla människor. (Matteus 5:43—48) Det måste också de sanna kristnas kärlek göra i våra dagar. För att vara mer än blott och bart namnkristna måste de göra sig till alla människors nästa.

När samariten gjorde sig till den drabbade mannens nästa, väcktes då den mannens kärlek till samariten? Berättelsen förtäljer inte det, men det borde den ha gjort. När Jesus kom till jorden och dog för människorna, kan det på liknande sätt sägas att han gjorde sig till deras nästa. Fick detta människor att älska honom och komma honom nära? Har den kärlek Jehova visade människovärlden genom att sända sin Son till jorden som en lösen fått människor att önska närma sig Gud? Det har den gjort och gör fortfarande för många människor. ”Vi [älskar], därför att han först har älskat oss.” — 1 Johannes 4:19; Johannes 3:16; Jakob 4:8.

På vilket sätt kan vi visa denna kärlek? Inte genom att säga ”Herre, Herre”, utan genom att göra Guds vilja och vittna för andra människor om Jehovas rike. (Matteus 7:21; 1 Johannes 5:3; Jesaja 43:10—12; Apostlagärningarna 1:8) Det är det enda verkliga och varaktiga botemedlet för våra dagars lidande mänsklighet. De som i likhet med den barmhärtige samariten, som var en god nästa, grips av medlidande på grund av människornas sorgliga och livshotande tillstånd och som kommer till dem med de läkande goda nyheterna om Jehovas rike — det är de som gör sig till alla människors nästa. Ingen är undantagen — man eller kvinna, ung eller gammal, rik eller fattig, oavsett nationalitet, oavsett ras, oavsett religion, oavsett hudfärg — alla betraktas som en nästa som behöver hjälp genom Rikets goda nyheter.

På grund av kärlek till sina medmänniskor har Jehovas vittnen i många år lytt befallningen i Efesierna 4:25: ”Tala sanning var och en av er med sin nästa.” Miljoner människor har gett ett positivt gensvar och har själva börjat förkunna denna sanning. Det är sanningen om Jehovas rike under hans Fridsfurste, Kristus Jesus. Det är sanningen som åstadkommer frid människor emellan. Och bäst av allt, det är sanningen som ger oss ”Guds frid, som övergår allt förstånd”. — Filipperna 4:7.