Jehova – ”den Gud som ger frid”

”Må den Gud som ger frid vara med er alla.” (ROM. 15:33)

1, 2. Vilken spänd situation beskrivs i 1 Moseboken, kapitel 32 och 33, och hur gick det?

HÄNDELSEN utspelar sig vid Penuel, i närheten av Jabboks regnflodsdal öster om Jordan. Esau har hört att hans tvillingbror, Jakob, är på väg hem. Trots att det har gått 20 år sedan Esau sålde sin förstfödslorätt till Jakob, är Jakob rädd att brodern fortfarande är förbittrad på honom och vill döda honom. Åtföljd av 400 man går Esau för att möta sin bror. Jakob väntar sig ett fientligt mottagande och sänder därför i flera omgångar boskap som gåvor till Esau, sammanlagt över 550 djur. Jakobs tjänare säger till Esau att boskapen är en gåva från hans bror.

² Så är ögonblicket inne! När Jakob modigt går närmare Esau böjer han sig ner till jorden – inte en gång, utan sju gånger. Jakob har redan gjort det som är allra viktigast när det gäller att göra sin bror vänligare stämd. Han har bett att Jehova ska befria honom ur Esaus hand. Besvarar Jehova hans bön? Ja. Bibeln berättar: ”Esau sprang emot honom, och han omfamnade honom och föll honom om halsen och kysste honom.” (1 Mos. 32:11–20; 33:1–4)

3. Vad lär vi oss av berättelsen om Jakob och Esau?

³ Berättelsen om Jakob och Esau visar att vi bör göra allt vi kan för att reda ut de problem som kan uppstå och hota friden i den kristna församlingen. Jakob ville sluta fred med Esau, men inte för att han själv hade handlat fel mot sin bror och var skyldig honom en ursäkt. Nej, Esau hade föraktat sin förstfödslorätt och sålt den till Jakob för en linsrätt. (1 Mos. 25:31–34; Hebr. 12:16) Jakobs exempel visar hur långt vi bör vara villiga att gå för att bevara friden med våra kristna bröder och systrar. Det visar också att Gud välsignar våra uppriktiga ansträngningar att sluta fred. Bibeln innehåller många fler exempel som lär oss hur vi kan vara fredsstiftare.

Det främsta exemplet

4. Vad har Gud gjort för att rädda människorna från synd och död?

⁴ Det främsta exemplet när det gäller att vara fredsstiftare är Jehova – ”den Gud som ger frid”. (Rom. 15:33) Tänk på vad Jehova har gjort för att vi ska kunna få ett fridfullt förhållande till honom. Som syndiga avkomlingar till Adam och Eva förtjänar vi ”den lön synden betalar ut”. (Rom. 6:23) Men för att vi skulle bli räddade sände Jehova i sin stora kärlek sin älskade Son från himlen för att han skulle födas som en fullkomlig människa och dö för våra synder. Sonen gick villigt med på det och offrade sitt liv för oss. (Joh. 10:17, 18) Gud uppväckte sin älskade Son, som sedan frambar värdet av sitt utgjutna blod till sin Fader. Det skulle utgöra en lösen som skulle rädda ångerfulla syndare från evig död. (Läs Hebréerna 9:14, 24.)

5, 6. Hur påverkar Jesu utgjutna blod det skadade förhållandet mellan Gud och den syndiga mänskligheten?

⁵ Hur påverkar Guds Sons lösenoffer det skadade förhållandet mellan Gud och den syndiga mänskligheten? ”Den tuktan som var ämnad till vår frid var lagd på honom”, sägs det i Jesaja 53:5, ”och på grund av hans sår har det blivit läkedom för oss.” I stället för att bli betraktade som fiender till Gud kan lydiga människor nu ha ett fridfullt förhållande till honom. ”Med hjälp av honom [Jesus] har vi frigörelsen genom en lösen genom hans blod, ja, förlåtelsen för våra överträdelser.” (Ef. 1:7)

⁶ Bibeln säger: ”Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom [Kristus].” Det innebär att Kristus är nyckelpersonen när Gud genomför sin avsikt. Och vad är hans avsikt? Det är att ”försona allt annat med sig igen genom att stifta fred med hjälp av det blod han [Jesus Kristus] utgöt”. ”Allt annat” som Gud alltså för in i ett fridfullt förhållande med sig är ”det som är i himlarna” och ”det som är på jorden”. Vad avses med det? (Läs Kolosserna 1:19, 20.)

7. Vad är ”det som är i himlarna” och ”det som är på jorden” och som förs in i ett fridfullt förhållande till Gud?

⁷ Tack vare Jesu offer kan smorda kristna, som ”har förklarats rättfärdiga” som Guds söner, ”åtnjuta frid med Gud”. (Läs Romarna 5:1.) De omtalas som ”det som är i himlarna”, eftersom de har ett himmelskt hopp och ”skall härska som kungar över jorden” och tjäna som präster åt Gud. (Upp. 5:10) ”Det som är på jorden” avser människor som ångrar sina synder och som till sist ska få evigt liv på jorden. (Ps. 37:29)

8. Hur påverkas du när du tänker på hur långt Jehova har gått för att människor ska kunna få frid med honom?

⁸ När Paulus skrev till de smorda kristna i Efesos gav han uttryck åt sin djupa tacksamhet mot Jehova för lösen: ”Gud, som är rik på barmhärtighet, har ... gjort oss levande tillsammans med Kristus, till och med då vi var döda i överträdelser – genom oförtjänt omtanke har ni blivit räddade.” (Ef. 2:4, 5) Vare sig vi har ett himmelskt hopp eller ett jordiskt hopp står vi i stor tacksamhetsskuld till Gud för hans barmhärtighet och oförtjänta omtanke. Vi känner innerlig tacksamhet när vi tänker på hur långt Jehova har gått för att människor ska kunna få frid med honom. När vi ställs inför situationer som hotar friden och enheten i församlingen bör vår tacksamhet få oss att följa Guds exempel och vara fredsstiftare.

Vad vi kan lära av Abrahams och Isaks exempel

9, 10. Hur visade Abraham att han var en fredsstiftare när förhållandet blev spänt mellan hans och Lots herdar?

⁹ Angående patriarken Abraham säger Bibeln: ”’Abraham satte tro till Jehova, och det tillräknades honom som rättfärdighet’, och han kallades ’Jehovas vän’.” (Jak. 2:23) Abrahams tro kom bland annat till uttryck i att han höll fred med andra. När Abrahams boskapshjordar förökades blev förhållandet spänt mellan hans herdar och hans brorson Lots herdar. (1 Mos. 12:5; 13:7) Den bästa lösningen verkade vara att Abraham och Lot skildes åt. Hur skulle Abraham handla i den här känsliga situationen? I stället för att hänvisa till sin ålder och sin ställning inför Gud och bestämma hur de skulle handla visade Abraham att han var en verklig fredsstiftare.

¹⁰ ”Jag ber dig, låt inget gräl fortsätta mellan mig och dig och mellan mina herdar och dina herdar”, sade Abraham till sin brorson, ”vi män är ju bröder.” Vidare sade han: ”Är inte hela landet tillgängligt för dig? Var snäll och skilj dig från mig. Om du går åt vänster, så går jag åt höger; men om du går åt höger, så går jag åt vänster.” Lot valde den bördigaste delen av landet, men Abraham blev inte bitter för det. (1 Mos. 13:8–11) När Lot längre fram togs till fånga av invaderande härar, tvekade inte Abraham att befria honom. (1 Mos. 14:14–16)

11. Hur bevarade Abraham friden med sina filisteiska grannar?

¹¹ Tänk också på hur Abraham strävade efter att hålla fred med sina filisteiska grannar i Kanaan. Filistéerna hade med våld tagit en vattenbrunn som Abrahams tjänare grävt i Beersheba. Hur skulle en man, som hade befriat sin brorson genom att besegra de fyra kungar som tagit brorsonen till fånga, nu reagera? I stället för att strida och ta tillbaka brunnen valde Abraham att inte säga något om saken. Så småningom sökte den filisteiske kungen upp Abraham för att ingå ett fredsförbund med honom. Först sedan kungen fått Abraham att med ed lova att kungens avkomlingar skulle behandlas kärleksfullt, tog Abraham upp saken med den stulna brunnen. Kungen blev upprörd när han hörde detta och gav tillbaka brunnen till Abraham. Och Abraham fortsatte att leva i frid som en bofast främling i landet. (1 Mos. 21:22–31, 34)

12, 13. a) Hur följde Isak sin fars exempel? b) Hur blev Isak välsignad av Jehova för att han var fridsam?

¹² Abrahams son Isak var fridsam, precis som sin far. Det framgår av hur Isak handlade mot filistéerna. På grund av att det blev hungersnöd i landet flyttade Isak med sitt hushåll från området norr om Beer-Lahaj-Roi i den torra Negevregionen till det mer fruktbara Gerar i filistéernas område. Där välsignade Jehova Isak genom att ge honom rekordstora skördar och föröka hans boskap. Filistéerna började avundas honom. De ville inte att Isak skulle bli lika framgångsrik som sin far och täppte därför till de brunnar som Abrahams tjänare hade grävt i området. Den filisteiske kungen uppmanade till sist Isak att flytta ifrån området. Den fridsamme mannen Isak gick med på det. (1 Mos. 24:62; 26:1, 12–17)

¹³ Sedan Isak hade flyttat sitt läger längre bort grävde hans herdar en annan brunn. Filisteiska herdar hävdade att vattnet var deras. Isak handlade precis som sin far och stred inte om en brunn. I stället lät Isak sina män gräva en ny brunn. Filistéerna gjorde anspråk på den också. För fridens skull flyttade Isak återigen sitt stora läger till ett annat område. Där grävde hans tjänare en brunn som Isak gav namnet Rehobot. Med tiden flyttade han till det mer fruktbara Beersheba. Jehova välsignade honom där och sade till honom: ”Var inte rädd, för jag är med dig, och jag skall välsigna dig och göra din avkomma talrik för min tjänare Abrahams skull.” (1 Mos. 26:17–25)

14. Hur var Isak en fredsstiftare när den filisteiske kungen kom för att sluta ett fredsförbund med honom?

¹⁴ Isak kunde naturligtvis ha stridit för sin rätt att använda alla de brunnar som hans tjänare hade grävt. När den filisteiske kungen och hans ämbetsmän besökte honom i Beersheba för att sluta ett fredsförbund med honom, sade de: ”Vi har tydligt sett att Jehova har varit med dig.” För fridens skull hade Isak mer än en gång valt att flytta hellre än att strida. Också den här gången visade Isak att han var en fredsstiftare. Den historiska berättelsen säger: ”Så lagade han en festmåltid åt dem [sina besökare], och de åt och drack. Nästa morgon steg de upp tidigt, och de svor varandra en ed. Sedan sände Isak i väg dem ... i frid.” (1 Mos. 26:26–31)

Vad vi kan lära av Jakobs mest älskade son

15. Varför kunde Josefs bröder inte ”tala fredligt” till honom?

¹⁵ Jakob, som var son till Isak, växte upp och blev ”en klanderfri man”. (1 Mos. 25:27) Som vi såg i inledningen ville Jakob sluta fred med sin bror, Esau. Jakob hade säkert tagit intryck av sin fars, Isaks, goda exempel när det gällde att söka friden. Hur var det då med Jakobs söner? Av de 12 sönerna var Josef den som Jakob älskade mest. Josef var en lydig, respektfull son som bevakade sin fars intressen. (1 Mos. 37:2, 14) Men Josefs äldre bröder blev så svartsjuka på honom att de inte kunde ”tala fredligt” till honom. De hatade Josef så mycket att de sålde honom som slav och lurade sin far att tro att Josef hade blivit dödad av ett vilddjur. (1 Mos. 37:4, 28, 31–33)

16, 17. Hur visade Josef att han ville ha frid med sina syskon?

¹⁶ Jehova var med Josef. Med tiden blev Josef statsminister i Egypten – den mäktigaste mannen efter farao. När det blev en svår hungersnöd i Kanaan kom Josefs bröder till Egypten. Men de kände inte ens igen Josef, kanske därför att han var klädd i sin egyptiska ämbetsdräkt. (1 Mos. 42:5–7) Det skulle ha varit lätt för Josef att hämnas på sina bröder för att de hade varit så grymma mot honom och deras far. Men i stället för att hämnas ville Josef sluta fred med dem. När det var uppenbart att bröderna hade ångrat sig, gav han sig till känna för dem. Han sade: ”Var nu inte bedrövade och var inte vreda på er själva för att ni sålde mig hit; Gud har nämligen sänt mig före er för att bevara liv.” Sedan kysste han alla sina bröder och grät med dem. (1 Mos. 45:1, 5, 15)

¹⁷ När Jakob, deras far, hade dött tänkte Josefs bröder att Josef kanske skulle hämnas på dem. När de talade om för Josef hur de kände det, ”brast [han] i gråt” och sade: ”Var nu inte rädda. Jag skall själv fortsätta att förse er och era små barn med mat.” Josef visade att han älskade friden. Han ”tröstade ... dem och talade lugnande till dem”. (1 Mos. 50:15–21)

”Det har skrivits till vår undervisning”

18, 19. a) Vad har du lärt dig av de exempel vi har tagit upp i den här artikeln? b) Vad ska vi behandla i nästa artikel?

¹⁸ ”Allt som skrivits förr, det har skrivits till vår undervisning”, skrev Paulus, ”för att vi genom vår uthållighet och genom trösten från Skrifterna skall ha hopp.” (Rom. 15:4) Vad har vi lärt oss av att tänka på Jehovas enastående exempel och även Bibelns berättelser om Abraham, Isak, Jakob och Josef?

¹⁹ När vi tänker på vad Jehova har gjort för att återställa det skadade förhållandet mellan sig och den syndiga mänskligheten, vill vi göra allt vi kan för att hålla fred med andra. Det vi har lärt oss om Abraham, Isak, Jakob och Josef visar att föräldrar kan ha ett gott inflytande på sina barn. De här berättelserna visar också att Jehova välsignar de ansträngningar vi gör för att försöka bevara friden. Det är inte att undra på att Paulus kallar Jehova ”den Gud som ger frid”! (Läs Romarna 15:33; 16:20.) I nästa artikel ska vi se varför Paulus sade att det är viktigt att vi strävar efter frid och hur vi kan vara fredsstiftare.

Sträva efter frid

”Låt oss då jaga efter det som leder till frid.” (ROM. 14:19)

1, 2. Varför råder det frid bland Jehovas vittnen?

DET är svårt att finna verklig frid i världen i våra dagar. Även människor som tillhör samma folkgrupp och talar samma språk är ofta splittrade i religiöst, politiskt och socialt avseende. Däremot är de som tillhör Jehovas folk förenade trots att de kommer från ”alla nationer och stammar och folk och språk”. (Upp. 7:9)

² Det fridfulla förhållande som i allmänhet råder bland oss är ingen tillfällighet. Det är i första hand ett resultat av att vi ”åtnjuter frid med Gud” genom vår tro på hans Son, som offrade sitt liv för oss. (Rom. 5:1; Ef. 1:7) Gud ger också sin heliga ande till sina lojala tjänare, och frid är en del av andens frukt. (Gal. 5:22) Något annat som bidrar till vår frid och enhet är att vi ”inte är någon del av världen”. (Joh. 15:19) Vi tar inte ställning i politiska frågor utan håller oss neutrala. Vi har smitt våra ”svärd till plogbillar”, och därför tar vi inte del i krig. (Jes. 2:4)

3. Vad innebär den frid vi har, och vad ska behandlas i den här artikeln?

³ Vi visar kärlek till varandra i församlingen, även om vi kommer från många olika etniska grupper och kulturer. (Joh. 15:17) Den frid vi har innebär mer än att vi bara låter bli att göra varandra illa. Den får oss att ”göra gott mot alla, men särskilt mot dem som är besläktade med oss i tron”. (Gal. 6:10) Vårt fridfulla andliga paradis är något vi bör uppskatta och vara rädda om. Vi ska därför undersöka hur vi kan sträva efter att bevara friden i församlingen.

När vi felar

4. Vad kan vi göra för att bevara friden när vi har sårat någon?

⁴ ”Vi felar alla många gånger”, skrev lärjungen Jakob. ”Om någon inte felar i ord, är han en fullkomlig man.” (Jak. 3:2) Det är därför ofrånkomligt att det uppstår meningsskiljaktigheter och missförstånd mellan medtroende. (Fil. 4:2, 3) Men problem mellan enskilda personer kan lösas utan att friden i församlingen störs. Tänk till exempel på de råd vi bör tillämpa om vi inser att vi har sårat någon. (Läs Matteus 5:23, 24.)

5. Hur kan vi bevara friden när någon har sårat oss?

⁵ Men hur är det då om någon har sårat oss? Bör vi då räkna med att den personen ska komma till oss och be om ursäkt? ”Den [kärleken] för inte räkenskap över oförrätten”, sägs det i 1 Korinthierna 13:5. När någon har sårat oss bevarar vi friden genom att förlåta och glömma, dvs. vi ”för inte räkenskap över oförrätten”. (Läs Kolosserna 3:13.) Om vi handlar så när det gäller mindre överträdelser bevarar vi fridfulla relationer till våra bröder och systrar och får sinnesfrid. Ett vist ordspråk lyder: ”Det är till prydnad för henne [en människa] att hon överser med överträdelse.” (Ords. 19:11)

6. Vad bör vi göra om vi har svårt att överse med något som någon har gjort mot oss?

⁶ Hur blir det då om någon har gjort något mot oss som vi har svårt att överse med? Att berätta om saken för alla som vill höra skulle verkligen inte vara förståndigt. Sådant skvaller stör friden i församlingen. Vad bör vi göra för att lösa problemet på ett fridsamt sätt? I Matteus 18:15 läser vi: ”Om din broder begår en synd, gå då och blotta hans fel i enrum med honom. Om han lyssnar till dig, då har du vunnit din broder.” Även om orden i Matteus 18:15–17 gäller allvarlig synd, kan vi tillämpa principen i vers 15 genom att gå till vår broder privat och försöka återställa friden genom att tala vänligt med honom.a

7. Varför bör vi lösa dispyter snabbt?

⁷ Aposteln Paulus skrev: ”Vredgas, men synda ändå inte; låt inte solen gå ner medan ni är i ett uppretat tillstånd; ge inte heller Djävulen rum.” (Ef. 4:26, 27) ”Var beredd att snabbt göra upp med den som inger klagomål mot dig vid domstol”, sade Jesus. (Matt. 5:25) För att bevara friden med andra måste vi reda ut problem snabbt. Varför det? Jo, genom att vi gör det hindrar vi att problemet förvärras likt ett infekterat sår som inte blir behandlat. Vi får inte låta stolthet, avund eller kärlek till det materiella hindra oss från att snabbt lösa dispyter. (Jak. 4:1–6)

När många är inblandade

8, 9. a) Vilka meningsskiljaktigheter fanns det i församlingen i Rom? b) Vilka råd gav Paulus de kristna i Rom?

⁸ Ibland kan många personer, inte bara två, vara inblandade i ett problem i församlingen. Så var det i församlingen i Rom, som Paulus skrev ett brev till. En tvist hade uppstått bland de kristna där. Vissa i den församlingen såg tydligen ner på dem som hade ett känsligare eller överdrivet restriktivt samvete. Sådana personer dömde med orätt andra i rent personliga frågor. Vilka råd gav Paulus den här församlingen? (Rom. 14:1–6)

⁹ Paulus gav råd till båda parter i tvisten. Till dem som förstod att de inte lydde under den mosaiska lagen sade han att de inte skulle se ner på sina bröder. (Rom. 14:2, 10) Om de gjorde det skulle de kunna få dem att snava som fortfarande tyckte att det var motbjudande att äta sådant som inte var tillåtet enligt lagen. ”Sluta upp med att riva ner Guds verk bara för matens skull”, förmanade Paulus dem. ”Det är bra att inte äta kött eller dricka vin eller göra någonting som får din broder att snava.” (Rom. 14:14, 15, 20, 21) Men Paulus gav råd också till dem som hade ett mer restriktivt samvete. Han sade att de inte skulle döma dem som hade en mer tolerant inställning. (Rom. 14:13) Han sade ”till var och en där ... att inte tänka högre om sig själv än man bör tänka”. (Rom. 12:3) När Paulus hade gett råd till båda parter i tvisten, skrev han: ”Så låt oss då jaga efter det som leder till frid och det som är till ömsesidig uppbyggelse.” (Rom. 14:19)

10. Hur bör man lösa problem i våra dagar, precis som man gjorde i församlingen i Rom?

¹⁰ Vi kan vara övertygade om att församlingen i Rom rättade sig efter Paulus råd och gjorde de nödvändiga förändringarna. När det i våra dagar uppstår problem mellan oss som kristna, bör också vi lösa dem genom att ödmjukt tillämpa de råd Bibeln ger. Precis som det var med de kristna i Rom kan båda parter i en tvist behöva göra förändringar för att kunna hålla ”fred med varandra”. (Mark. 9:50)

Hur de äldste kan ge hjälp

11. Vad bör en äldste göra om en broder vill tala med honom om ett problem som uppstått mellan honom och en medtroende?

¹¹ Hur är det då om en broder vill tala med en äldste om ett problem som uppstått mellan honom och en släkting eller en medtroende? I Ordspråksboken 21:13 sägs det: ”Den som täpper till sitt öra för den ringes klagoskri, han skall också själv ropa utan att få svar.” En äldste vill säkert inte ”täppa till sitt öra”. Men ett annat ordspråk säger varnande: ”Den som först för sin talan har rätt – tills han möter motpartens frågor.” (Ords. 18:17, Bibel 2000) En äldste bör lyssna vänligt, men han måste akta sig för att ta parti för den som berättar om oförrätten. Efter att ha hört problemet frågar han förmodligen den förorättade parten om han har talat med den som gjort honom upprörd. Äldstebrodern kan också gå igenom vad Bibeln säger att man bör göra för att bevara friden.

12. Nämn exempel som visar faran med att handla förhastat sedan man hört en beskyllning.

¹² Tre exempel från Bibeln visar faran med att handla för snabbt sedan man hört endast den ena parten i en tvist. Potifar trodde på sin hustru när hon sade att Josef hade försökt våldta henne. Potifar blev vred och lät kasta Josef i fängelse. (1 Mos. 39:19, 20) Kung David trodde på Siba som sade att hans herre, Mefiboset, hade tagit ställning för Davids fiender. ”Se! Allt som tillhör Mefiboset skall nu vara ditt”, var Davids förhastade reaktion. (2 Sam. 16:4; 19:25–27) Kung Artaxerxes fick höra att judarna höll på att bygga upp Jerusalems murar och att de skulle göra uppror mot det persiska riket. Kungen trodde på den falska rapporten och befallde att allt återuppbyggnadsarbete i Jerusalem skulle upphöra. Det ledde till att judarna slutade arbeta på Guds tempel. (Esr. 4:11–13, 23, 24) Kristna äldste är förståndiga om de följer Paulus råd till Timoteus och på så sätt undviker att handla förhastat. (Läs 1 Timoteus 5:21.)

13, 14. a) Vilka begränsningar har vi alla när det gäller andras tvister? b) Vad måste de äldste göra innan de hjälper till att lösa en tvist?

¹³ Även när båda parter i en tvist har fått yttra sig är det viktigt att man inser att ”om någon menar att han har förvärvat kunskap om något, så känner han det ännu inte så som han bör känna det”. (1 Kor. 8:2) Känner vi verkligen till alla detaljer som ledde fram till tvisten? Kan vi helt förstå de inblandade personernas bakgrund? När de äldste ombeds att hjälpa till att lösa en tvist är det viktigt att de inte låter sig luras av lögner, slug taktik eller rykten. Guds förordnade domare, Jesus Kristus, dömer rättfärdigt. Han ”dömer inte blott efter det som hans ögon ser eller tillrättavisar blott efter det som hans öron hör”. (Jes. 11:3, 4) I stället vägleds Jesus av Jehovas ande. Kristna äldste måste också låta sig vägledas av Jehovas ande.

¹⁴ Innan de äldste hjälper till att lösa en tvist måste de be om Jehovas andes hjälp och lita på dess vägledning. De måste vända sig till Guds ord och de publikationer vi får från den trogne och omdömesgille slavens klass. (Matt. 24:45)

Frid till varje pris?

15. När bör vi rapportera om en allvarlig synd som någon begått?

¹⁵ Som kristna uppmanas vi att sträva efter frid. Men Bibeln säger också: ”Visheten från ovan är först och främst ren, därefter fridsam.” (Jak. 3:17) Bibeln säger att vi först och främst ska vara rena, dvs. rätta oss efter Guds rena moralnormer och uppfylla hans rättfärdiga krav. Om en kristen fått reda på att en medtroende begått en allvarlig synd, bör han uppmana honom att bekänna sin synd för de äldste. (1 Kor. 6:9, 10; Jak. 5:14–16) Om den som syndat inte bekänner, bör den som vet om synden rapportera om den till de äldste. Om han inte säger något därför att han vill bevara friden med den som syndat, blir han delaktig i synden. (3 Mos. 5:1; läs Ordspråksboken 29:24.)

16. Vad kan vi lära av Jehus handlingssätt mot kung Jehoram?

¹⁶ En berättelse som handlar om Jehu visar att Guds rättfärdighet är viktigare än friden. Gud sände Jehu för att verkställa dom över kung Ahabs hus. Den onde kung Jehoram, Ahabs och Isebels son, for i sin vagn för att möta Jehu och sade: ”Är det fred, Jehu?” Vad svarade Jehu? Han sade: ”Vad för en fred skulle det kunna vara, så länge din mor Isebels otuktshandlingar och hennes många trolldomskonster fortsätter?” (2 Kung. 9:22) Jehu spände sin båge och sköt Jehoram genom hjärtat. I likhet med Jehu får de äldste inte för fridens skull kompromissa med sådana som syndar avsiktligt och inte ångrar sig. De utesluter syndare som inte ångrar sig, så att församlingen kan fortsätta att ha frid med Gud. (1 Kor. 5:1, 2, 11–13)

17. Vad måste alla kristna göra för att bevara friden?

¹⁷ De flesta problem mellan bröder och systrar gäller inte allvarlig synd. Det är därför bra att kärleksfullt överse med andras misstag. ”Den som övertäcker överträdelse främjar kärlek”, säger Guds ord, ”men den som fortsätter att tala om en sak skiljer nära vänner åt.” (Ords. 17:9) Om vi följer de här orden kan vi bevara friden i församlingen och vårt goda förhållande till Jehova. (Matt. 6:14, 15)

Välsignelser av att bevara friden

18, 19. Vilka välsignelser får vi när vi strävar efter frid?

¹⁸ Att vi strävar efter ”det som leder till frid” ger oss många välsignelser. Vi får ett nära personligt förhållande till Jehova när vi efterliknar honom, och vi bidrar till friden och enheten i vårt andliga paradis. Att vi strävar efter att bevara friden inom församlingen lär oss också att bevara friden med dem som vi predikar ”fridens goda nyheter” för. (Ef. 6:15) Det blir då lättare för oss att vara ”vänliga mot alla” och att ”behärska ... [oss] under onda förhållanden”. (2 Tim. 2:24)

¹⁹ Tänk också på att det ska bli ”en uppståndelse för både de rättfärdiga och de orättfärdiga”. (Apg. 24:15) När det hoppet blir en verklighet kommer miljontals människor att få liv igen, människor med olika bakgrund, temperament och personlighet som har levt under historiens gång – från tiden för ”världens grundläggning”! (Luk. 11:50, 51) Att lära uppväckta människor hur de ska leva i frid blir verkligen ett stort privilegium. Den övning vi får nu kommer då att vara till stor hjälp!

[Fotnot]