Förenta nationerna – en bättre väg till fred?
I INGRESSEN till Förenta nationernas stadga ger man uttryck åt följande upphöjda mål: ”Vi, de förenade nationernas folk, beslutna att rädda kommande släktled undan krigets gissel, som två gånger under vår livstid tillfogat mänskligheten outsägliga lidanden, ... och att ... förena våra krafter till upprätthållande av internationell fred och säkerhet, ... hava överenskommit att förena våra ansträngningar för att förverkliga dessa syftemål.”
Har FN kunnat ”förverkliga dessa syftemål”? Har det fått nationerna att förena sina ansträngningar för att upprätthålla fred och säkerhet? Nej, man har hittills inte lyckats, trots att Förenta nationerna uppriktigt har bemödat sig om att vara en betydligt bättre väg till fred än Nationernas förbund. Den generation som såg FN upprättas år 1945 har emellertid sedan dess hemsökts av krig, revolutioner, invasioner, kupper och aggressioner i många delar av världen. Och dessa våldshandlingar har ofta utförts av nationer som hade kommit överens om att upprätthålla ”internationell fred och säkerhet”.
Ännu inte den bästa vägen
Människor som kritiserar FN för att det inte lyckats förhindra dessa problem kanske glömmer en viktig sak — att en organisations styrka är beroende av den makt som dess stadgar förlänar den och av medlemsstaternas villighet att fullgöra sina förpliktelser i enlighet med dessa stadgar. Först och främst måste vi konstatera att FN enligt sin stadga aldrig varit avsett att vara en världsregering med suverän makt över alla medlemsnationer.
I artikel 2:7 sägs det till exempel: ”Ingen bestämmelse i denna stadga berättigar Förenta Nationerna att ingripa i frågor, som väsentligen falla inom vederbörande stats egen behörighet.” De förenade nationernas konferens om internationell organisation (UNCIO), som sammanträdde i San Francisco 25 april—26 juni 1945 för att slutgiltigt godkänna stadgan, ansåg det vara nödvändigt ”att se till att Förenta nationerna under rådande världsförhållanden inte överskrider rimliga gränser”.
Lade du märke till förbehållet i frasen ”under rådande världsförhållanden”? San Francisco-konferensen menade att om världsförhållandena förändrades skulle befogenheterna kunna utökas ”allteftersom tillståndet i världen, den allmänna opinionen i världen och det ömsesidiga beroendet i världen gör det nödvändigt och tillbörligt”.
Förenta nationernas stadgeenliga syfte att upprätthålla ”internationell fred och säkerhet” är verkligen ett eftertraktansvärt mål för mänskligheten. Världen skulle vara långt tryggare om nationerna åtlydde artikel 2:4 i FN-stadgan: ”Alla medlemmar skola ... avhålla sig från hot om eller bruk av våld, ... riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende.” Men medlemsnationernas egennytta har gång på gång hindrat FN:s försök att uppnå detta mål. I stället för att leva upp till sin stadgeenliga förpliktelse att ”lösa sina internationella tvister med fredliga medel” har nationer, eller rentav hela nationsblock, ofta gripit till vapen och hävdat att deras tvist hör till de frågor som faller ”inom vederbörande stats egen behörighet”. — Artikel 2:3, 7.
Nationerna har inte bara lämnat FN:s fredsprocedurer utan avseende, utan de har också nonchalerat och öppet trotsat dess beslut om fredliga konfliktlösningar. Och deras statsmän har också gjort flitigt bruk av FN:s talarstol och hållit långa tal för att försöka rättfärdiga sina aggressionshandlingar. Detta manövrerande för att försöka kringgå de bestämmelser som tillkommit för att upprätthålla freden har alltför ofta lamslagit Förenta nationerna i kritiska tider och har inverkat menligt på dess trovärdighet. Befattningshavare inom FN som övervarar sådana sessioner känner sig många gånger frustrerade. När allt kommer omkring är dessa tal vanligen inte något annat än ordklyverier för att försöka bagatellisera eller rättfärdiga de våldshandlingar och den blodsutgjutelse som äger rum. Det är inte att undra på att FN:s generalsekreterare, Javier Pérez de Cuéllar, sade att FN ”i somliga kretsar betraktades som ett Babels torn och i bästa fall som ett forum för ofta fruktlösa diplomatiska överläggningar”.
Det finns ytterligare en orsak till att Förenta nationerna har haft svårt att framstå som en bättre väg till fred. När FN började fungera den 24 oktober 1945, hade man ”ingen konsekvent fredsstrategi”, förklarade Pérez de Cuéllar. Hur skulle Förenta nationerna under sådana omständigheter kunna fungera som det praktiska redskap i fredens tjänst som det var avsett att vara?
Vilket slags fred skulle det kunna åstadkomma?
Pérez de Cuéllar ger följande svar på denna fråga: ”Fred innebär inte att alla konflikter upphör. Det innebär endast att konflikterna blir möjliga att lösa med andra medel än våld och hotelser. ... Förenta nationerna försöker öka vår klarsynthet med detta mål i sikte.” Den enda fred som FN kan åstadkomma är således att få våldet under kontroll.
Är detta verkligen ”fred och säkerhet”? Det sägs visserligen i FN-stadgan att ”medlemskap i Förenta Nationerna står öppet för alla ... fredsälskande stater” (artikel 4:1), men kan man vara säker på att en nation som är fredsälskande när den går med i FN kommer att fortsätta att vara detta? Regeringar kan falla, och nya styresmän kan komma med nya politiska idéer. Vad händer om en medlemsnation blir radikal och får extrema, nationalistiska mål och vidlyftiga territoriella ambitioner? Och hur går det om den börjar beväpna sig med nukleära och kemiska vapen? FN skulle få en tickande tidsinställd bomb att ta hand om. Men som framgår av den senaste tidens händelser i Mellersta Östern kan en sådan händelseutveckling vara just det som får nationerna att ge FN befogenhet att avlägsna detta hot mot deras säkerhet.
En bättre väg till fred — med nationernas hjälp?
På senare tid har nationerna blivit mer och mer medvetna om vad San Francisco-konferensen betecknade som ”det ömsesidiga beroendet i världen”. Ingen stat kan längre leva isolerad. Alla nationer tillhör samma internationella samhälle. Alla brottas med en lång rad gemensamma problem: miljöförstöringens förödande verkningar, fattigdom, försvagande sjukdomar, illegal narkotikahandel på alla kontinenter, terrorism, sofistikerade kärnvapen i ett växande antal länders arsenaler. Dessa faktorer tvingar nationerna att antingen söka fred och säkerhet under Förenta nationernas beskydd och ledning eller begå självmord i global skala.
Förre sovjetiske utrikesministern Eduard Sjevardnadze förklarade: ”Förenta nationerna kan fungera effektivt om det har medlemmarnas bemyndigande, om staterna går med på att på frivillig och temporär basis överlåta åt det en del av sina suveräna rättigheter och anförtro åt det att utföra vissa uppgifter i majoritetens intresse.” Han tillade: ”Endast på detta sätt kan vi få freden att bli bestående och slutgiltig.”
Om detta kunde genomföras, skulle det falla inom FN:s jurisdiktion att på ett auktoritativt sätt fördöma varje nation som hotade freden i världen. Med verkliga maktbefogenheter till sitt förfogande skulle Förenta nationerna kunna slå ner sådana aggressioner snabbt och effektivt. Men kommer FN:s medlemsnationer någonsin att ge det sådana befogenheter och ”ställa till rådets förfogande de väpnade styrkor, det bistånd och de förmåner, ... som äro nödvändiga för upprätthållande av internationell fred och säkerhet”? (Artikel 43:1) Det skulle kunna hända — om en kris hotade att underminera själva den grundval på vilken staternas nationella suveränitet vilar. Om nationerna skulle märka att en samfälld ansträngning ”för upprätthållande av internationell fred och säkerhet” under FN:s ledning kunde avlägsna detta hot, skulle det kunna öka deras respekt för organisationen.
Nu kanske du undrar: ”Var FN:s roll i Kuwaitkrisen ett steg i den riktningen?” Den kan ha varit det. Många nationer ställdes inför hotet om en ekonomisk katastrof. Och om dessa länders sammanflätade ekonomier kollapsade, skulle hela världens ekonomiska system störta samman. Nationerna samlades därför kring FN. Säkerhetsrådet antog en rad resolutioner för att försöka lösa konflikten på fredlig väg, och när detta misslyckades, ställde det sig bakom en FN-resolution om att använda våld i Persiska viken.
Den amerikanske utrikesministern James Baker talade till stöd för denna resolution och sade: ”Historien har nu gett oss en ny chans. Med det kalla kriget bakom oss har vi nu möjlighet att bygga upp en sådan värld som föresvävade grundarna av ... Förenta nationerna. Vi har möjlighet att göra detta säkerhetsråd och detta Förenta nationerna till sannskyldiga verktyg för fred och rättvisa jorden utöver. ... Vi måste uppfylla vår gemensamma dröm om en fredlig och rättvis ... värld efter det kalla kriget.” Han sade vidare beträffande FN-debatten om att använda våld i Persiska viken: ”Jag skulle tro att ... [den] kommer att framstå som en av de viktigaste i Förenta nationernas historia. Den kommer med all säkerhet att betyda mycket för denna organisations framtid.”
Jehovas vittnen tror fullt och fast att Förenta nationerna kommer att spela en avgörande roll i världshändelserna inom den närmaste tiden. Denna händelseutveckling kommer utan tvivel att bli mycket spännande, och resultatet kommer att få vittgående konsekvenser för ditt eget liv. Vi uppmanar dig att be Jehovas vittnen i din hemtrakt om fler detaljer rörande detta ämne. Bibeln visar tydligt och klart att Förenta nationerna inom kort kommer att få ökad makt och myndighet. FN kommer då att göra förvånansvärda ting som mycket väl kan komma att slå dig med häpnad. Och du kommer säkert att bli hänförd över att få veta att det finns en bättre väg som mycket snart kommer att införa fred och säkerhet — för evigt!
[Bild på sidan 9]
Guido de Marco, ordförande i FN:s generalförsamling (till höger), och generalsekreteraren Pérez de Cuéllar vid generalförsamlingens 45:e session
[Bildkälla]
UN photo 176104/Milton Grant