Femtio år av fruktlösa ansträngningar

”VI, DE FÖRENADE NATIONERNAS FOLK, BESLUTNA att rädda kommande släktled undan krigets gissel, som två gånger under vår livstid tillfogat mänskligheten outsägliga lidanden, att ånyo betyga vår tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde, på lika rättigheter för män och kvinnor samt för stora och små nationer, ...” — Inledning till Förenta nationernas stadga.

DEN 24 oktober 1995 firar Förenta nationerna sitt 50-årsjubileum. Alla de 185 medlemsstaterna har förbundit sig att handla i överensstämmelse med organisationens ursprungliga ändamål och grundsatser, som finns uttryckta i stadgan — att upprätthålla internationell fred och säkerhet; att stävja aggressionshandlingar som hotar världsfreden; att främja vänskapliga relationer nationerna emellan; att slå vakt om grundläggande mänskliga friheter utan diskriminering på grund av ras, kön, språk eller religion; och att åstadkomma internationell samverkan vid lösandet av ekonomiska, sociala och kulturella problem.

I 50 år har Förenta nationerna gjort betydande ansträngningar för att åstadkomma fred och säkerhet i världen. Många menar att denna organisation kan ha förhindrat ett tredje världskrig och en ny massförstörelse genom kärnvapen. Den har försett miljontals barn med mat och medicin. Den har bidragit till att förbättra folkhälsan i många länder och har bland annat gett människor tillgång till bättre dricksvatten och vaccinering mot farliga sjukdomar. Miljontals flyktingar har fått humanitär hjälp.

Som ett erkännande av dess insatser har Förenta nationerna tilldelats Nobels fredspris fem gånger. Men den dystra sanningen är att vi ändå inte har fått uppleva en värld utan krig.

Fred och säkerhet — ett gäckande mål

Efter 50 års ansträngningar är fred och säkerhet fortfarande ett gäckande mål. I ett tal som Förenta staternas president nyligen höll inför FN:s generalförsamling gav han luft åt sin besvikelse genom att säga att ”detta århundrade, som varit så fyllt av hopp och möjligheter och bedrifter, också har varit en era av djupaste fördärv och förtvivlan”.

I slutet av år 1994 skrev The New York Times: ”För närvarande pågår närmare 150 krig och väpnade konflikter i vilka tusentals människor förlorar livet — fler civila än soldater, enligt de flesta beräkningar — och hundratusentals tvingas fly från sina hem.” Förenta nationernas informationsbyrå rapporterar att över 20 miljoner människor har förlorat livet på grund av väpnade konflikter sedan år 1945. Den amerikanska FN-ambassadören Madeleine Albright konstaterade för en tid sedan att ”regionala konflikter har blivit mer brutala i många avseenden”. Diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter figurerar dagligen i nyheterna. Många nationer tycks tolerera snarare än hjälpa varandra.

Den brittiske FN-ambassadören sir David Hannay medger att Förenta nationerna ända fram till 1980-talet ”varit nära att bli ett hedersamt fiasko”. FN:s generalsekreterare, Boutros Boutros-Ghali, beklagar sig över den växande likgiltigheten och håglösheten bland medlemsstaterna när det gäller fredsbevarande operationer och konstaterar att Förenta nationerna för många av medlemmarna inte är ”av högsta prioritet”.

Nyhetsmediernas inflytande

Hur mäktigt Förenta nationerna än kan tyckas vara, gäckas ofta dess planer av politiker och nyhetsmedier. FN är maktlöst om det inte har medlemmarnas stöd. Men om den allmänna opinionen är emot en viss åtgärd, vill många av medlemsstaterna inte stödja organisationen. The Wall Street Journal skriver till exempel att ”de kapitala misslyckandena i Somalia och Bosnien har övertygat många amerikaner om att organisationen inte bara är ett slöseri med pengar, utan rentav farlig”. Denna inställning från allmänhetens sida har i sin tur fått vissa amerikanska politiker att föreslå att USA skall minska sitt ekonomiska stöd till Förenta nationerna.

Nyhetsorganisationer drar sig inte för att kritisera Förenta nationerna i skarpa ordalag. Uttryck som ”fullständigt inkompetent”, ”klumpig”, ”ineffektiv” och ”paralyserad” har öppet använts för att beskriva olika aspekter av FN:s operationer. The Washington Post National Weekly Edition skrev nyligen: ”Förenta nationerna är fortfarande en tungrodd byråkratisk apparat som kämpar för att anpassa sig efter dagens värld.”

En annan tidning citerar generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali, som uttrycker sin besvikelse över massakern i Rwanda och säger: ”Det är ett misslyckande — inte bara för Förenta nationerna, utan för hela världssamfundet — och vi är alla ansvariga för detta misslyckande.” Ett populärt nyhetsprogram i TV konstaterade år 1993 att Förenta nationerna ”har misslyckats med att avlägsna det största hotet mot världsfred — spridningen av kärnvapen”. Programmet talade om ett Förenta nationerna som ”i årtionden mest har varit tomma ord”.

Denna utbredda besvikelse känns svår för FN:s befattningshavare och gör deras känsla av vanmakt ännu större. Men trots dessa känslor tycks många ha fått förnyad optimism inför 50-årsjubileet och hoppas kunna börja om på nytt. FN-ambassadören Madeleine Albright gjorde sig till tolk för mångas känslor när hon visserligen erkände organisationens tillkortakommanden men ändå sade: ”Vi måste sluta upp att tala om var vi har varit och i stället tala om vart vi är på väg.”

Ja, vart är världen på väg? Kommer vi någonsin att få uppleva en värld utan krig? Vilken roll kommer Förenta nationerna i så fall att spela? Om du tror på Gud, bör du också fråga dig: Vilken roll kommer Gud att spela i allt detta?

[Ruta på sidan 4]

FRUKTLÖSA ANSTRÄNGNINGAR

Fred och säkerhet kan aldrig komma till stånd så länge det finns krig, fattigdom, brottslighet och korruption. Förenta nationerna offentliggjorde nyligen följande statistiska uppgifter:

Krig: ”Av de 82 väpnade konflikter som förekom under åren 1989—1992 var 79 inbördeskrig, många av etnisk natur; 90 procent av alla dödsoffer var civila.” — UNDPI (Förenta nationernas avdelning för offentlig information)

Vapen: ”ICRC [Internationella rödakorskommittén] beräknar att över 95 producenter i 48 länder tillverkar mellan 5 och 10 miljoner trampminor varje år.” — Förenta nationernas flyktingkommissarie (UNHCR)

”I Afrika finns omkring 30 miljoner minor, utspridda över 18 länder.” — UNHCR

Fattigdom: ”Var femte person i världen — mer än en miljard människor — lever under existensminimum, och uppskattningsvis 13—18 miljoner dör årligen av fattigdomsrelaterade orsaker.” — UNDPI

Brottslighet: ”Antalet rapporterade brott i hela världen har ökat med i genomsnitt 5 procent per år sedan 1980-talet; enbart i USA begås 35 miljoner brott varje år.” — UNDPI

Korruption: ”Korruption bland offentliga personer blir allt vanligare. I vissa länder beräknas ekonomiska brott kosta samhället en summa motsvarande 10 procent av den årliga bruttonationalprodukten.” — UNDPI

En värld utan krig – när?

FÖRENTA NATIONERNAS stadga trädde i kraft den 24 oktober 1945. Den är det mest omfattande handlingsprogram för världsfred som människor någonsin åstadkommit. Med sina 51 medlemsstater blev Förenta nationerna den största internationella organisationen i historien. Det var också första gången som en internationell organisation skulle ha tillgång till en armé för att upprätthålla fred och säkerhet och åstadkomma en värld utan krig.

I dag har Förenta nationerna 185 medlemsstater och är starkare än någonsin. Varför har då den mäktigaste internationella organisationen i historien inte lyckats fullfölja sina upphöjda syften?

Religionen — ett stort hinder

Något som i hög grad har komplicerat situationen är den roll som religionen spelar i världens angelägenheter. Det är sant att alla de stora världsreligionerna har stött Förenta nationerna ända sedan organisationen bildades. Med hänsyftning på 50-årsjubileet talade till exempel påven Johannes Paulus II om FN som ”det ojämförligt bästa redskapet för fredens främjande och tryggande”. Hans känslor delas av många av världens religiösa ledare. Men denna anda av samförstånd mellan religion och politik kan inte dölja det faktum att religionen har varit till hinder och besvär för Förenta nationerna.

Religionen har i hundratals år spelat en avgörande roll när det gällt att främja eller underblåsa nationalistiskt hat, krig och folkmord. På senare år har grannar dödat varandra under religionens täckmantel. Uttrycket ”etnisk rensning” har ofta använts i samband med kriget på Balkanhalvön. Det intensiva hat som många människor i dessa länder hyser mot varandra grundar sig emellertid på religiös tillhörighet snarare än på etnisk, eftersom de flesta av dem har samma etniska ursprung. Ja, religionen måste ta på sig en stor del av ansvaret för blodbadet i det tidigare Jugoslavien — ett blodbad som Förenta nationerna inte har lyckats stoppa.

En professor i religionskunskap uttryckte det mycket träffande, när han nyligen sade: ”I tiden efter det kalla kriget, i en värld där religionen blir alltmer militant, torde en granskning av religionens roll i samband med folkmord vara något som bör få högsta prioritet, hur obehaglig en sådan granskning än skulle vara.” Människor i våra dagar blir alltmer medvetna om vilket hinder religionen är för världsfred.

År 1981 antog FN en deklaration där det bland annat sades: ”Oroade över de yttringar av intolerans och diskriminering på grund av religion eller tro som fortfarande förekommer i vissa delar av världen beslutar vi att vidta alla nödvändiga åtgärder för att snarast avskaffa sådan intolerans i alla dess former och yttringar och att förhindra och bekämpa diskriminering på grund av religion eller tro.”

I linje med denna deklaration har Förenta nationerna utropat 1995 till toleransens år. Men är det realistiskt att tro att man någonsin skall kunna åstadkomma fred och säkerhet i en värld som är splittrad av religion?

Religionens framtid

En profetia som finns nedtecknad i Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, besvarar den frågan. Den talar om en symbolisk ”stor sköka” som sitter som en ”drottning” och har ”kungavälde över jordens kungar”. Denna sköka lever ”i skamlöst överdåd” och har förbindelser med världens regeringar. Dessa regeringar framställs som ”ett scharlakansrött vilddjur”, som skökan bekvämt rider på. (Uppenbarelseboken 17:1—5, 18; 18:7) Denna mäktiga och omoraliska kvinna kallas ”det stora Babylon” och är uppkallad efter den forntida staden Babylon, den falska religionens vagga. I våra dagar är skökan en lämplig bild av alla religioner i världen som har blandat sig i de politiska regeringarnas angelägenheter.

Det sägs vidare i skildringen att Gud vid sin rätta tid kommer att förmå militaristiska element inom ”vilddjuret” att skrida till handling. Dessa ”skall hata skökan och skall göra henne öde och naken och skall äta köttstyckena av henne och skall bränna upp henne med eld”. (Uppenbarelseboken 17:16)a Jehova Gud kommer följaktligen själv att ta initiativet genom att manövrera världens mäktiga nationer till en kampanj mot falsk religion. Hela det religiösa systemet med dess överdådiga tempel och helgedomar kommer att bli fullständigt ödelagt. Religionen kommer då inte längre att utgöra något hinder för politikernas ansträngningar att åstadkomma fred och säkerhet. Men kommer de ens då att lyckas upprätta verklig fred och säkerhet på jorden?

Människans ofullkomliga natur

Finns det någon garanti för att ett undanröjande av de religiösa systemen kommer att bana väg för en värld utan krig? Nej. Förenta nationerna kommer fortfarande att befinna sig i en ironisk situation: Å ena sidan vill människor ha fred och säkerhet, men å andra sidan är det människor som utgör det största hotet mot fred och säkerhet. Hat, stolthet, egenkärlek, själviskhet och okunnighet är mänskliga egenskaper som ligger bakom alla krig och konflikter. — Jakob 4:1—4.

Bibeln har förutsagt att människor i våra dagar skulle vara ”egenkära, penningkära, inbilska, övermodiga, hädare, olydiga mot föräldrar, otacksamma, illojala, utan naturlig tillgivenhet, ovilliga till någon som helst överenskommelse, baktalare, utan självbehärskning, vildsinta, utan kärlek till det goda, förrädare, egensinniga, uppblåsta av högmod”. — 2 Timoteus 3:1—4.

FN:s generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali erkände nyligen att ”världen har drabbats av en social och moralisk kris, som på många håll har antagit enorma proportioner”. Inga diplomatiska manövrer i världen kan uppväga de destruktiva egenskaper som den ofullkomliga människan är behäftad med. — Jämför 1 Moseboken 8:21; Jeremia 17:9.

Jesus Kristus — Fredsfursten

Av det som sagts här ovan framgår det tydligt att Förenta nationerna inte har förmåga att åstadkomma världsfred. Dess medlemmar och understödjare är alla ofullkomliga människor, hur upphöjda deras mål än är. Bibeln säger att ”jordemänniskans väg inte tillkommer henne. Det tillkommer inte mannen som vandrar att ens styra sitt steg.” (Jeremia 10:23) Gud ger oss också varningen: ”Sätt inte er förtröstan till ädlingar, inte till en jordemänniskas son, hos vilken ingen räddning finns.” — Psalm 146:3.

Bibeln talar om för oss vad Jehova skall uträtta genom sin Son, sin ”Fredsfurste”. Vi läser i Jesaja 9:6, 7: ”Ett barn har fötts åt oss, en son har getts åt oss; och det furstliga herradömet kommer att visa sig vara på hans skuldra. Och han kommer att kallas med namnet Underbar Rådgivare, Väldig Gud, Evig Fader, Fredsfurste. På utbredandet av det furstliga herradömet och på freden kommer det inte att vara någon ände.”

Efter 50 år av fruktlösa ansträngningar har världens nationer nu tröttnat. Mycket snart kommer de att tillintetgöra alla skökolika religiösa organisationer. Därefter kommer Jesus Kristus, ”kungars Kung och herrars Herre”, och hans här av himmelska stridsmän att upplösa alla mänskliga regeringar och avrätta alla som motstår Guds suveränitet. (Uppenbarelseboken 19:11—21; jämför Daniel 2:44.) På detta sätt kommer Jehova Gud att åstadkomma en värld utan krig.