Människans stolta plan

Under de två sista åren av andra världskriget dödades över en miljon människor i månaden, enligt ett amerikanskt dokumentärprogram med titeln ”Goodbye War”. Vid denna tid kände världens nationer ett desperat behov av en gemensam plan, som skulle förhindra att ett sådant krig någonsin utbröt igen. Medan kriget ännu pågick frambringade representanter för 50 nationer den mest omfattande plan för internationell fred och säkerhet som människan någonsin åstadkommit: Förenta nationernas stadga. I ingressen till stadgan uttryckte dessa nationer sin beslutsamhet ”att rädda kommande släktled undan krigets gissel”. Blivande medlemmar av Förenta nationerna förband sig att göra förenade ansträngningar ”att upprätthålla internationell fred och säkerhet”.

Fyrtioen dagar senare fälldes en atombomb över Hiroshima i Japan. Den exploderade över stadens centrum och dödade mer än 70.000 människor. Denna bomb, och den som tre dagar senare fälldes över Nagasaki, fick på ett effektivt sätt kriget med Japan att upphöra. Eftersom Tyskland, Japans bundsförvant, hade kapitulerat den 7 maj 1945, var andra världskriget därmed slut. Men var detta slutet på alla krig?

Nej. Efter andra världskriget har mänskligheten fått uppleva över 150 mindre krig, som har krävt närmare 19 miljoner människoliv. Det är tydligt att den stolta FN-planen ännu inte har kunnat åstadkomma internationell fred och säkerhet.

Världskyrkorådets representanter är inte de enda som förbinder Gud med människans planer för internationell fred och säkerhet. I april 1991, kort efter kriget i Persiska viken, sände påven Johannes Paulus ett budskap till FN:s dåvarande generalsekreterare, Javier Pérez de Cuéllar, där han sade: ”Biskoparna i de katolska kyrkorna i Mellersta Östern och Västerlandet har förtroende för Förenta nationernas verksamhet. ... De hoppas att Förenta nationerna och dess fackorgan skall hjälpa de människor som på grund av det nyligen utkämpade kriget råkat i en akut nödsituation att finna internationell medkänsla och solidaritet.”

Vatikanstaten var för övrigt en av de 35 stater som utarbetade och undertecknade såväl Helsingforsöverenskommelsen år 1975 som Stockholmsdokumentet år 1986. När Förenta nationerna utropade år 1986 som det ”Internationella Fredsåret”, svarade påven med att inbjuda representanter för världens större religioner att ta del i firandet av ”Världsbönedagen för fred” i oktober 1986. Representanter för buddismen, hinduismen, islam, shintoismen, anglikanska kyrkan, olika protestantiska kyrkor, grekisk-ortodoxa kyrkan, judendomen och många andra religioner samlades i Assisi i Italien och turades om att frambära böner om världsfred.

Några år senare höll den anglikanske ärkebiskopen av Canterbury i England en predikan i Rom och påminde då om denna tilldragelse. ”I Assisi”, sade han, ”såg vi att biskopen av Rom [påven] kunde samla de kristna kyrkorna. Vi kunde be tillsammans, tala tillsammans och agera tillsammans för mänsklighetens fred och välfärd. ... Vid denna bönestund för världsfred kände jag mig som om jag stod inför den Gud som sade: ’Se, jag gör allting nytt.’”