Är religionen en kraft för fred?

HELIGA GRAVENS KYRKA i Jerusalem anses av många vara den heligaste kyrkan inom kristenheten, men den har också blivit en symbol för religiösa tvister och stridigheter. Enligt traditionen ligger kyrkan på den plats där Kristus begravdes och uppväcktes från de döda. Men på den här platsen har det också förekommit många våldsamma konfrontationer. Munkar och präster från sex olika ”kristna” samfund har råkat i slagsmål över frågor om vilka som har rätt till kyrkan. På senare år har rivaliteten intensifierats, och beväpnad kravallpolis har varit tvungen att gå emellan och tillfälligt ta kontrollen över kyrkan.

En våldsam historia

Händelserna vid Heliga gravens kyrka ingår i en lång historia av blodspillan orsakad av religiöst nit. Efter en granskning av aktuella konflikter i olika delar av världen sägs det i boken Violence in God’s Name: ”Från Indonesien till Nordirland, Mellanöstern till Kashmir, Indien till Nigeria och Balkan till Sri Lanka ser vi kristna, buddhister, judar, hinduer, muslimer och sikher som rättfärdigar bruket av våld med att de bara skyddar sin religiösa identitet och sina religiösa intressen.”

Ändå är frid och samförstånd centrala begrepp i de flesta religioner. Genom alla tider har sådana osjälviska principer som kärlek till nästan och respekt för livets helighet betonats med stor iver. Borde då inte religionen använda sitt enorma inflytande för att verka för fred? Det här är en fråga som förtjänar att uppmärksammas.

Problemet med religionen

ATT säga att religionen är den främsta orsaken till alla konflikter är detsamma som att säga att utan religion skulle det knappt finnas några krig. Är det ett hållbart resonemang? Skulle vi bli av med krigen om vi bara gjorde oss av med religionen? Hur du än svarar är en sak säker: Religionen har inte förenat mänskligheten. Vi ska se på några anledningar till det.

Religionen splittrar

Religionen har splittrat mänskligheten, och flera religiösa maktblock är i ständig konflikt med varandra. Finns det någon anledning att tro att buddhister, hinduer, judar, kristna och muslimer någonsin kommer att kunna leva i samförstånd?

Ett annat tragiskt faktum är den splittring som råder även inom de stora religiösa blocken. Enligt en beräkning är kristenheten uppdelad i mer än 30 000 samfund. Också islam är delat på grund av motstridande trosuppfattningar. En nyhetsbyrå i Mellanöstern uppger att Mohsen Hojjat, en muslimsk auktoritet, nyligen erkände att ”motsättningar muslimer emellan är roten till problemen i den islamiska världen”. Andra inflytelserika religioner, som buddhismen, hinduismen och judendomen, är också uppdelade i många rivaliserande sekter.

Religionens inblandning i politik

Religionen verkar påverka nästan varje del av samhället. Tidskriften The Economist skriver att ”religiösa blivit mer högröstade inom alla möjliga områden, även i affärslivet. Religionen dyker också upp inom ekonomin.” Det här gör att människor splittras snarare än förenas. Men något som har fått ännu värre följder har att göra med religionens mångåriga inblandning i politik.

I den rapport som nämndes i förra artikeln konstaterade ett antal historiker att ”det är mer troligt att religionen orsakar krig när religiösa och politiska ledare är nära förbundna med varandra eller har ett nära samröre”. Här har vi ett annat obestridligt faktum: Religionen har varit, och är än i denna dag, djupt inblandad i politiska och militära angelägenheter.

En explosiv blandning

I många länder har de dominerande religionerna blivit symboler för patriotism och etnisk tillhörighet. Det är därför näst intill omöjligt att urskilja vad som beror på nationalistiskt hat, rasfördomar, etniska motsättningar eller religiös fiendskap. Denna explosiva cocktail innehåller alla ingredienser som krävs för att slita vår värld i stycken.

Det som känns verkligt paradoxalt är att många religiösa menar att de representerar Bibelns Gud. Verkar det rimligt att en allsmäktig, oändligt vis och kärleksfull Skapare skulle ha något att göra med splittrade och blodbesudlade religioner?

[Bild på sidan 6]

Tusentals Jehovas vittnen har fängslats för sin politiska neutralitet.

Kan allt skyllas på religionen?

I BÖRJAN av 1700-talet skrev prästen och författaren Jonathan Swift: ”Vi har religion nog för att få oss att hata, men inte nog för att få oss att älska varandra.” Många menar att religionen är en splittrande kraft snarare än en enande. Men alla håller inte med.

Tänk till exempel på den slutsats som en grupp forskare vid institutionen för fredsstudier vid Bradford University i Storbritannien kom fram till. På BBC:s uppdrag skulle de ta fram ett ordentligt svar på frågan om religionen är en kraft för fred eller för krig.

I en rapport som publicerades sade forskarna: ”Efter att ha granskat historiska analyser utförda av en rad ämnesexperter har vi dragit slutsatsen att det har förekommit få renodlade religionskrig under de senaste 100 åren.” Forskarna förklarade att vissa konflikter som ”i medierna och i andra sammanhang ofta framställts som religionskrig eller som krig orsakade av religiösa motsättningar egentligen handlat om nationalism, territorium och självförsvar”.

Men många andra hävdar att prästerskapet, genom sina handlingar eller sin tystnad, har godkänt och aktivt understött många väpnade konflikter, som följande citat visar.

● ”Religion och våld verkar gå hand i hand praktiskt taget överallt. ... Under de senaste åren har religiöst våld utbrutit inom den kristna högern i USA, mellan upprörda judar och muslimer i Mellanöstern, mellan stridande hinduer och muslimer i södra Asien och mellan olika religiösa grupperingar i Afrika och Indonesien. ... De inblandade har använt religionen för att skapa politisk identitet och rättfärdiga hämndlystna ideologier.” (Terror in the Mind of God—The Global Rise of Religious Violence)

● ”Ironiskt nog är det ofta de mest religiösa nationerna som har det värsta samhällsklimatet. ... Religionens inflytande har inte lyckats förhindra hög brottslighet. ... Fakta talar sitt tydliga språk: Om man vill ha trygga, anständiga, ordnade och ’civiliserade’ levnadsförhållanden bör man undvika starkt religiösa platser.” (Holy Hatred)

● ”Baptister är långt mer kända för att strida än för att stifta fred. ... När det [amerikanska] slaveriet och andra frågor delade kyrkorna och senare nationen under 1800-talet, stödde baptister i både nord- och sydstaterna krigsansträngningarna. De betraktade kriget som ett rättfärdigt korståg och utgick från att Gud stod på deras sida. Baptisterna engagerade sig också i nationens krig mot England (1812), Mexiko (1845) och Spanien (1898). I de två sista fallen rättfärdigade de sin ståndpunkt med att krigen ’skulle skapa religiös frihet åt förtryckta folk och öppna upp nya områden för missionsarbete’. Därmed inte sagt att baptisterna föredrog krig framför fred. Men när kriget blev en realitet stödde de för det mesta krigsansträngningarna och deltog i dem.” (Review and Expositor—A Baptist Theological Journal)

● ”Historiker har märkt att religiösa motiv för att strida har funnits i nästan alla tider och bland i stort sett alla världens folk och kulturer och vanligtvis på båda sidorna i ett krig. Utropet ’gudarna är på vår sida’ har sedan urminnes tider varit en av de starkaste drivkrafterna för att ta till vapen.” (The Age of Wars of Religion, 1000-1650—An Encyclopedia of Global Warfare and Civilization)

● ”Religiösa ledare ... behöver mer kritiskt granska sitt eget misslyckande när det gäller ledarskap och framhålla de grundläggande värderingarna i sina respektive religioner. ... Det är sant att alla religioner säger sig verka för fred, men det är tveksamt om religionen någonsin fyllt den funktionen.” (Violence in God’s Name—Religion in an Age of Conflict)

Under historiens gång har prästerskapet inom de största kristna kyrkorna (katolska, ortodoxa och protestantiska) sänt ut en aldrig sinande ström av präster och predikanter för att hålla soldaternas stridsmoral uppe och för att be för de döda och döende – på båda sidor om stridslinjen. Därigenom har de accepterat blodsutgjutelsen och gett sin välsignelse åt trupperna.

En del kanske ändå menar att religionen inte kan hållas ansvarig för nationernas krigföring. Men frågan är: Har religionen på något sätt lyckats i sina ansträngningar att ena mänskligheten?

[Ruta på sidan 5]

”Doktor Charles A. Eaton, pastor i Madison Avenue Baptist Church, meddelade i går från predikstolen att en värvningslokal ska inrättas i kyrkans församlingshem för de män som vill ta värvning antingen i armén eller i flottan.

Han var en av ett dussintal präster i staden som höll krigspredikningar under den ordinarie söndagsgudstjänsten och som uppmanade män och kvinnor att visa sin lojalitet mot nationen och demokratin genom att erbjuda sina tjänster i kriget snarast möjligt. Många kyrkor pryddes av flaggor.” (”The New York Times”, 16 april 1917)