Hinder för fred mellan människor och djur

Bilder av det slag som finns på omslaget till denna tidskrift attraherar ofta barn, och många vuxna fascineras också av sådana scener.

Varför reagerar vi människor på det sättet? Är verklig fred mellan människor och till och med de mest rovlystna vilddjur bara en barnslig dröm, eller kommer sådana förhållanden en dag att bli realitet?

Människan själv utgör ett hinder

Ett stort hinder för sådana fredliga förhållanden är människan själv. Som det sägs i ett forntida ordspråk: ”Människa har härskat över människa till hennes skada.” (Predikaren 8:9, NW) Och människans väldokumenterade skadegörelse mot sin egen art återspeglas i hennes behandling av djuren.

Ett stort antal vilda djur togs till fånga för att användas vid gladiatorspel i det forntida Rom. I de spel som den romerske kejsaren Trajanus anordnade år 106 v.t. uppges 10.000 gladiatorer och 11.000 djur ha dödats för att tillfredsställa de blodtörstiga åskådarnas sadistiska böjelser.

Denna speciella typ av underhållning är visserligen inte på modet i våra dagar, men den allt längre listan över utrotade och utrotningshotade djurarter visar att något är på tok med människans behandling av de vilda djuren. Allteftersom jordens befolkning ökar, krymper de vilda djurens naturliga hemvist. Och på grund av människans snikenhet råder det efterfrågan på hudar, horn och betar av exotiska djur. Somliga experter fruktar att det kommer att gå så långt att de flesta stora djurarter endast kommer att finnas representerade i zoologiska trädgårdar.

Människoätande djur

Somliga vilda djur kan tyckas vara ett hinder för fredliga förhållanden. I Afrika och Asien kan man inte så sällan läsa rapporter om vilda djur som har anfallit och dödat människor. Boken Störst och snabbast bland djuren förklarar att medlemmar av kattfamiljen ”tillsammans förmodligen dödar nära 1000 människor om året”. Enbart i Indien dödas mer än 50 människor om året av tigrar. I samma land har också en del leoparder blivit människoätare.

Författaren Roger Caras hävdar i sin bok Dangerous to Man (Farliga för människan) att leoparder ibland får smak på människokött efter att ha ätit döda människokroppar i samband med sjukdomsepidemier. Han förklarar att sådana epidemier ofta har ”åtföljts av skräckfyllda månader då leoparder tillfredsställt sitt nya begär efter människokött och börjat döda”.

Caras framhåller emellertid att epidemier inte kan förklara alla leopardangrepp. En annan orsak är att djuret är mycket lättretligt, i synnerhet när det konfronteras med barn.

Under åren 1918—1926 dödade en leopard i Indien 125 människor, rapporterar överste J. Corbett i sin bok Den människoätande leoparden från Rudraprayag. Tiotals år senare dödades minst 82 människor av människoätande leoparder i närheten av Bhagalpur.

En viltvårdare i Tanganyika (nu en del av Tanzania) berättar att han år 1950 ägnade fem månader åt att utan framgång försöka skjuta en människoätande leopard, som terroriserade invånarna i trakten kring byn Ruponda. Efter att ha dödat 18 barn fångades den till sist i en fälla. En annan leopard dödade 26 kvinnor och barn i byn Masaguru.

Sedan har vi det afrikanska lejonet. När det angriper människor, är offren ofta vuxna män. ”Under mina tjugotre år i viltvårdsdepartementet”, skriver C. Ionides i sin bok Mambas and Man-Eaters (Mambor och människoätare), ”sköt jag över fyrtio lejon, av vilka de flesta var människoätare. De övriga var på väg att bli människoätare, eller också rev de boskapsdjur.” Enligt Ionides blir lejon farliga för människan när deras vanliga byte drastiskt reduceras.

Världsomfattande fred förutsagd

Trots alla dessa hinder för fredliga förhållanden mellan människor och djur sägs det i bibeln: ”Varje art av vilda djur ... blir tämjd och har blivit tämjd av människosläktet.” — Jakob 3:7.

Bibeln förutsäger också i Hesekiel 34:25 (NW): ”Jag [Gud] skall med dem sluta ett fridsförbund, och jag kommer sannerligen att få det skadegörande vilda djuret att försvinna ur landet, och de kommer verkligen att bo i vildmarken i trygghet och sova i skogarna.”

Är sådana bibliska profetior bara en orealistisk dröm? Innan du förkastar tanken på världsomfattande fred mellan människor och djur, bör du ta del av vissa fakta som tyder på att bibeln har rätt. Det finns förbluffande exempel på hur engagerade människor och potentiellt farliga djur har levt i harmoni med varandra.

Kan människor och djur leva i fred?

”Jag [tyckte] att jag var som vid paradisets port: här litade människor och djur på varandra.” Så beskrev Joy Adamson sina känslor, när hon satt vid Ura River i Kenya och såg hur mängder av fåglar och vilda djur kom ner till floden för att dricka. Ett fascinerande inslag i denna fridfulla scen var det djur som satt bredvid henne — en fullvuxen lejoninna!

Var det något särskilt med denna speciella lejonhona, Elsa, som miljoner människor har lärt känna genom boken Född fri, skriven av Joy Adamson? Nej, hon var en helt vanlig lejoninna. Det som gjorde henne annorlunda var att hon hade lärt sig att leva i fred med människor.

När man längre fram spelade in filmen ”Född fri”, användes ett antal tama lejonhonor för att gestalta Elsa. En av dem hette Mara. Hon var en smula misstänksam först, men sedan blev hon mycket efterhängsen och ville inte släppa sina nya mänskliga vänner ur sikte. För att lugna henne satte Joys man, George Adamson, upp sitt tält tätt intill Maras inhägnad. Till sist flyttade han in tältet innanför inhägnaden! ”De tre närmaste månaderna”, skriver han i sin bok Bwana Game, ”sov hon hela tiden där inne [i mitt tält], vanligtvis utsträckt på golvet bredvid min säng och ibland i den. ... Hon gav mig aldrig anledning att frukta för min personliga säkerhet.”

”En av våra älsklingslekar”, skrev George Adamson, ”var när jag låg utsträckt på marken gömd bakom en grästuva. Mara brukade då smyga sig fram mot mig med stor försiktighet, med buken nära marken på bästa lejonmanér, och sedan göra en blixtsnabb slutspurt och landa på min rygg. Hon hade alltid full kontroll över sina skräckinjagande tassar och gjorde mig aldrig illa.”

En annan lejoninna som spelade Elsa var Girl. När filmen var färdig återvände Girl till vildmarken, där hon parade sig och fick två ungar. Två av George Adamsons vänner lyckades lokalisera hennes lya. Adamson skrev: ”Med den mest anmärkningsvärda tillit och godmodighet lät Girl de två männen, som tog en avsevärd risk, komma så nära som ett par fot från födelseplatsen. ... Girls beteende var så mycket mer anmärkningsvärt som ... [en av männen] var så gott som obekant för henne.” Vad Adamson beträffar lät Girl honom till och med vidröra ungarna, medan däremot andra lejon jagades på flykten.

Att tämja ett argsint lejon

Lejonens temperament och egenskaper varierar från djur till djur. Samtidigt som Joy Adamson födde upp Elsa, gjorde viltvårdaren Norman Carr detsamma med två unga lejonhanar i Nord-Rhodesia (nu Zambia). En av lejonungarna, Big Boy, var mycket vänskaplig, men den andre, Little Boy, var lite tjurig till humöret. Beträffande den senare skriver Carr i sin bok Åter till vildmarken:

”När Little Boy är på det humöret sätter jag mig på huk bredvid honom medan han morrar åt mig. Jag håller mig precis utom räckhåll för hans tassar som han är fullt i stånd att använda i en ilsken sving med fem centimeter långa klor utspärrade. Tålmodigt försöker jag vinna honom genom att tala lugnande till honom medan jag makar mig närmare och närmare. Och när jag slutligen får kontakt med honom morrar han fortfarande men nu mindre beslutsamt. När jag lägger armen kring hans lurviga axlar och smeker honom på bröstet slappnar han märkbart av som om alla hans spända muskler hade förlorat krafterna. ... Han ... lägger huvudet i mitt knä och inbjuder mig att kela med honom.”

I förordet till Carrs bok skildrar earlen av Dalhousie, dåvarande generalguvernören i Nord-Rhodesia, en händelse som han bevittnade när lejonen var över två år gamla och strövade fritt omkring på en gräsbevuxen slätt i närheten av Carrs läger. Carr visslade på lejonen, och så här beskriver earlen deras reaktion: ”De kom rusande på sin uppfödares vissling och gned sina väldiga huvuden mot honom medan de samtidigt röt fram sina glada men skrämmande hälsningar. Deras tillgivenhet för honom hade sannerligen inte minskats.”

Lejon har en naturlig fruktan för människor och försöker i normala fall undvika att komma i kontakt med dem. Denna instinktiva reaktion som man finner hos lejon och andra vilda djur beskrivs på ett träffande sätt i bibeln. (1 Moseboken 9:2) Om de inte hade denna instinkt, skulle människan vara ett mycket lätt byte. Men det händer trots allt att vissa djur blir människoätare.

”Undantag från regeln”

En expert på det här ämnet, Roger Caras, förklarar: ”Bland nästan alla arter av de stora kattdjuren tycks det finnas ett antal abnorma individer som vill livnära sig på människokött. De är undantag från regeln. ... Människan kan i allmänhet ha ett relativt fredligt förhållande till [de stora kattdjuren].”

Många djur tycks inte känna igen människor om dessa sitter inne i ett fordon. På det sättet har människor kunnat fotografera lejon på nära håll. I boken Maberly’s Mammals of Southern Africa sägs det emellertid varnande: ”Det är förbundet med avsevärda risker att öppna dörren eller försöka gå ut till lejonen, eftersom de märker om det finns människor i närheten, och ditt plötsliga uppdykande kan göra lejonen chockade och rädda, vilket mycket väl kan utlösa ett anfall i inbillat självförsvar. ... Det är faktiskt mindre farligt att möta ett lejon i bushen öga mot öga än att plötsligt kliva ur ett motorfordon alldeles framför det!”

Hur är det med leoparder?

Att leoparder blir människoätare hör också till undantagen. Jonathan Scott förklarar i sin bok Leoparderna: ”Om den är oskadad och i god kondition är leoparden skygg och tillbakadragen. Vid möten med människor är den påfallande rädd och försöker så snabbt som möjligt sätta sig i skydd.”

Scott tillbringade många månader i viltreservatet Masai Mara i Kenya och studerade en leopardhona som han kallade Chui. Chui vande sig så småningom vid Scotts bil, och vid ett tillfälle kom ungarna, som han kallade Mörker och Ljus, fram och undersökte fordonet. Scott menar att bakom leopardens kyliga, tillbakadragna yttre döljer sig en varmhjärtad natur.

Andra har också upplevt denna godmodiga sida hos leoparden. Joy Adamson födde upp en föräldralös leopardunge som hon kallade Penny. Efter att ha släppts ut i vildmarken igen parade sig Penny och fick en kull ungar. När hennes mänskliga vänner befann sig i grannskapet, gav sig Penny till känna och insisterade på att de skulle komma och titta på hennes nyfödda ungar. Joy Adamson beskriver den vackra scenen när hon satt bredvid den stolta modern i lyan: ”Hon slickade våra händer medan ungarna låg hopkrupna mellan hennes framben. De var allihop så underbart lyckliga. Man menar allmänt att leoparder är de farligaste av alla Afrikas djur och att leopardhonor med ungar är speciellt vildsinta.” Adamson förklarar emellertid att hennes erfarenheter med Penny bevisar att ”det mesta av de accepterade föreställningarna är vanföreställningar”.

En annan ”godmodig” leopardhona, Harriet, försåg Arjan Singh i norra Indien med en ännu mer fantastisk erfarenhet. Singh hade fött upp Harriet sedan hon var liten unge och övat henne så att hon skulle kunna klara sig själv i djungeln invid hans farm. Som en del av träningen brukade Singh ibland uppmuntra leoparden att gå till angrepp. ”När jag hukade mig ner och lockade henne att anfalla”, förklarar han i sin bok Prince of Cats, ”rusade hon rakt på mig ... , men när hon hoppade upp mot mig såg hon noga till att hon kom tillräckligt högt, så att hon precis hoppade över mitt huvud och sedan kanade ner efter ryggen utan att lämna så mycket som en skråma på mina bara axlar.”

Leopardens sätt att leka med Singhs hund Eelie var också förbluffande. Singh berättar att man har filmat hur leoparden ”sitter på bakbenen och boxas medan hunden går till anfall mot henne — men hon gör inga försök att slå ner angriparen. Hennes stora tassar rör sig utefter ena sidan av Eelies nacke, över hennes huvud och ner på andra sidan, lika försiktigt som en dammvippa.”

Detta vänskapliga förhållande mellan människa, hund och leopard fortsatte även sedan Harriet hade lämnat Singhs hem för att leva i den angränsande djungeln. ”Om någon säger att man inte kan lita på leoparder”, säger Singh avslutningsvis, ”behöver jag bara tänka på de många gånger då Harriet kom till ... [min farm] mitt i natten och försiktigt väckte mig för att utbyta hälsningar när jag låg och sov i det fria.”

Harriet parade sig så småningom och fick två ungar. När hennes lya hotades av översvämning, tog hon ungarna i munnen en i taget och förde dem i säkerhet i Singhs hem. När vattnet drog sig tillbaka, hoppade Harriet upp i Singhs båt och fick honom att ro henne fram och tillbaka över floden medan hon förde först den ena ungen och sedan den andra till en ny lya i djungeln.

Den afrikanska elefanten

Det har sagts att den afrikanska elefanten är så vild att den inte går att tämja. Många människor har emellertid bevisat motsatsen. Ett exempel är det rörande förhållande som utvecklades mellan tre afrikanska elefanter och en amerikan vid namn Randall Moore. Elefanterna tillhörde en grupp elefantungar som infångats i Kruger National Park i Sydafrika och transporterats till Förenta staterna. Så småningom dresserades de för att uppträda på cirkus och lyckades mycket bra. När deras ägare dog, fick Moore de tre elefanterna och återbördade dem till Afrika.

De två honorna, Owalla och Durga, anlände till viltreservatet Pilanesberg i Bophuthatswana år 1982. I reservatet fanns då ett antal föräldralösa elefantungar som var i dålig kondition och behövde tillsyn av vuxna honor. Skulle de cirkusdresserade honorna Owalla och Durga kunna ikläda sig denna roll?

Efter ett år fick Moore rapporter om att hans elefanter hade adopterat alla de 14 föräldralösa ungarna och att fler elefantungar skulle komma till reservatet. Efter fyra års bortovaro återvände Moore för att själv se hur det var. Han hade räknat med att få leta länge bland bergen i viltreservatet och blev därför förvånad när han kort efter sin ankomst fick syn på Owalla och Durga i en stor elefanthjord. ”Min första, oprofessionella impuls”, skriver han i sin bok Back to Africa, ”var att rusa fram till dem, omfamna dem och överösa dem med beröm. Jag undertryckte emellertid denna impuls och valde ett mer rationellt tillvägagångssätt.”

Först och främst måste Owalla och Durga förvissa sig om att det verkligen var deras gamle vän som hade kommit. De inspekterade hans utsträckta hand med sina snablar. Moore skriver: ”Owalla stod där framför mig som om hon väntade på nästa kommandoord. Resten av hjorden stod runt omkring, alldeles orörlig. Jag måste göra henne till viljes. ’Owalla, ... snabel och fot UPP!’ Owalla lyfte omedelbart ena frambenet högt upp i luften och sträckte upp sin krökta snabel mot skyn i den klassiska hälsningsställning som hon lärt under sina flydda cirkusår. Vem var det som först sade att en elefant aldrig glömmer?”

Tre år senare, i oktober 1989, sattes Owallas minne återigen på prov. Den här gången beslöt sig Moore för att göra något som han inte hade gjort sedan elefanterna anlände till viltreservatet sju år tidigare. På hans kommando lade sig Owalla ner och lät honom klättra upp på hennes rygg. Sydafrikanska TV-tittare fick sedan till sin förtjusning se hur han red omkring på henne bland mer än 30 vilda elefanter. Moore förklarar i en intervju med Vakna!: ”Jag gjorde inte detta för att få publicitet, utan därför att jag var nyfiken på att få veta hur långt en elefants tillgivenhet och intelligens kan sträcka sig.” De föräldralösa elefantungarna i Pilanesberg växte och frodades under Owallas och Durgas kloka vård.

Det är sant att sådana vänskapsförhållanden mellan människor och vilda djur inte hör till vanligheten i våra dagar; de måste odlas med stort tålamod. Det skulle verkligen vara dumdristigt av en ovan person att ge sig ut i vildmarken och försöka närma sig lejon, leoparder och elefanter. Men även om vänskapsförhållanden mellan människor och vilda djur är relativt sällsynta i våra dagar, kanske vi undrar: Hur blir det i framtiden? Kommer vi någonsin att kunna umgås fritt med de vilda djuren?

[Ruta/Bilder på sidan 8]

Lejon kan tämjas!

”KOM med och ta några bilder av mig och mina lejon”, sade Jack Seale, föreståndare för en djurpark i Hartebeespoortdam i Sydafrika. Han gick bort till lejonens inhägnad, och jag följde nervöst efter och hoppades att han skulle låta mig ta bilderna från utsidan av det skyddande stängslet.

Inhägnaden var ren och omgiven av träd som gav rikligt med skugga. Nio robusta lejon kände genast igen sin tränare, när han gick in i inhägnaden tillsammans med en assistent. Lejonen utstötte små vänskapliga grymtningar och svassade ivrigt omkring i inhägnaden.

”Kom in”, sade Jack. Jag låtsades inte höra. ”Kom in”, upprepade han med lite högre röst. Det enda de hade med sig för att försvara sig mot lejonen var käppar! Med bultande hjärta lyckades jag övervinna min rädsla och klättrade till sist in. Jag tog snabbt upp min kamera och började fotografera Jack medan han kelade med några av sina imponerande skyddslingar. Hur lättad kände jag mig inte när vi lyckligt och väl hade kommit ut igen! Men jag hade inte behövt vara rädd.

”Anledningen till att vi har käppar med oss”, förklarade Jack efteråt, ”är att lejonen är mycket tillgivna och ger oss små kärleksfulla bett. Vi håller då fram käpparna så att de kan tugga på dem i stället för på våra armar.” Jack och hans lejonflock hade just kommit tillbaka från Etosha National Park i Namibia. Varför hade han fört dem så långt in i vildmarken? Han förklarade:

”De var med vid inspelningen av en dokumentärfilm om vad forskarna gör för att kontrollera ökningen av det vilda lejonbeståndet i Namibia. Men mina lejon föredrar det liv som de har vant sig vid här. Så fort de fick syn på min lastbil där borta i Namibia, kom de rusande. Det var ingen svårighet att få dem att följa med hem.” — Från en av våra läsare.

[Bildkälla]

Genom vänligt tillmötesgående från Hartebeespoortdam Snake and Animal Park

[Bild på sidan 9]

Randall Moore med sina skyddslingar i den afrikanska bushen

Hur blir det i framtiden?

Varför är fredliga förhållanden mellan människor och djur en så tilltalande tanke? Det beror på att vi människor ursprungligen skapades för att leva i fred med djuren, även de som räknas som vilda.

När Gud skapade den förste mannen och den första kvinnan, placerade han dem i ett paradisiskt område här på jorden, där de skulle kunna njuta av livet. Det var hans uppsåt att de skulle skaffa sig barn och utvidga det ursprungliga paradisets gränser till dess det omfattade hela jorden. Inom hela detta område skulle människorna på ett fridsamt sätt råda över djuren.

Skildringen i Första Moseboken lyder: ”’Må de råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden.’ ... Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott.” — 1 Moseboken 1:26—31; 2:9.

Människan skulle inte råda över djuren på ett brutalt sätt. Det var meningen att människor och djur skulle leva tillsammans i fred. Något som visar detta är att den förste mannen inte var beväpnad, när djuren fördes fram till honom för att han skulle ge dem namn. Det nämns inte heller att människor eller djur kände någon fruktan för varandra. — 1 Moseboken 2:19, 20.

Guds ursprungliga uppsåt skall gå i fullbordan

Lyckligtvis kommer Guds ursprungliga uppsåt snart att gå i fullbordan, då alla mänskliga regeringar har ersatts av Guds rike som härskar från himmelen. (Daniel 2:44; Matteus 6:9, 10) När gudomligt styre är fullständigt återupprättat över hela jorden, kommer Guds ursprungliga uppsåt för jorden och alla dess invånare, såväl människor som djur, att gå i fullbordan.

Den omdanande verkan som Guds rättfärdiga styre kommer att få beskrivs mycket tilltalande i många av bibelns profetior. Lägg till exempel märke till vad Jesaja skrev under inspiration: ”Då skall vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar, och kalvar och unga lejon och gödboskap skall samsas ihop, och en liten gosse skall valla dem. Kor och björnar skall gå och beta, deras ungar skall ligga tillsammans, och lejon skall äta halm liksom oxar. Ingenstans på mitt heliga berg skall man då göra vad ont och fördärvligt är, ty landet skall vara fullt av Herrens [Jehovas] kunskap, liksom havsdjupet är fyllt av vattnet.” — Jesaja 11:6, 7, 9.

Andra profetior visar också vilka verkligt fredliga förhållanden som skall råda i Guds nya värld. Mika förutsade: ”De måste smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. De kommer inte att lyfta svärd, nation mot nation, inte heller kommer de mer att lära sig att föra krig. Och de kommer verkligen att sitta, var och en under sin vinstock och under sitt fikonträd, och det kommer inte att finnas någon som får dem att bäva.” — Mika 4:3, 4, NW.

Inga av de vilda djuren kommer då att störa den frid som råder bland människorna, för Guds profetiska ord förklarar: ”Jag skall med dem sluta ett fridsförbund, och jag kommer sannerligen att få det skadegörande vilda djuret att försvinna ur landet, och de kommer verkligen att bo i vildmarken i trygghet och sova i skogarna. ... Och de kommer verkligen att visa sig vara på sin jord i trygghet.” — Hesekiel 34:25, 27, NW.

Friden och harmonin kommer således att vara fullständig i det återupprättade paradiset. Det är därför som förhållandena där kan beskrivas på följande sätt i bibelns sista bok: ”’[Gud] skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.’ Och han som satt på tronen sade: ’Se, jag gör allting nytt!’ Och så säger han: ’Skriv, därför att dessa ord är trovärdiga och sanna.’” — Uppenbarelseboken 21:4, 5.

Ja, Guds löften är trovärdiga och sanna. Det betyder att vi kan lita på dem, för i motsats till ofullkomliga människor har Gud den makt, den vishet och den beslutsamhet som krävs för att fullborda sina uppsåt. Som en av Guds trogna tjänare i forna tider sade: ”Ingenting har uteblivit av allt det goda som Herren [Jehova], er Gud, har lovat angående er. Det har allt gått i fullbordan för er, inget av det har uteblivit.” — Josua 23:14; se också Jesaja 55:11.

Vi kan vara säkra på att inom kort, i Guds nya värld, kommer hans ursprungliga uppsåt för jorden, människorna och djuren att gå i fullbordan. Gudagiven fred kommer att bli en verklighet över hela jorden. Och sådana fredliga förhållanden kommer inte bara att råda bland människorna, utan kommer också att återspeglas bland djuren.