Vilken framtid har krigen?
”UNDER 4.000 år av experiment och upprepning har man gjort krigföringen till en vana”, konstaterar militärhistorikern John Keegan. Kommer denna vana att kunna brytas? Ett oräkneligt antal liv har offrats i strid. Mycket kraft och enorma resurser har lagts ner på krig. I tusentals år har lysande begåvningar hjälpt till att hitta på nya och bättre sätt att döda och förstöra. Visar människor lika stor entusiasm när det gäller att befrämja fred? Knappast! Ändå är det många som hyser en viss optimism.
Uppfattningen att krig är dårskap
Denna optimism grundar man på tron att vår tids civiliserade människor inte betraktar krig som man en gång gjorde. På 1200-talet uppges den mongoliske härskaren och erövraren Djingis khan ha sagt: ”Lycka ligger i att besegra sina fiender, driva dem framför sig, ta det de äger, njuta av deras förtvivlan och kränka deras hustrur och döttrar.”
Det är svårt att tänka sig någon av världens ledare göra ett liknande uttalande i dag! I en bok om krigshistoria (A History of Warfare) heter det: ”Det är knappast möjligt att någonstans i världen få ett samlat stöd för uppfattningen att krig är berättigat.” Krig betraktas i allmänhet inte längre som något naturligt, instinktivt, ärorikt eller ädelt. Nittonhundratalets blodbad har fått människor att känna skräck och vämjelse över vad krig för med sig. En skribent menade att det är denna antipati mot våld som har lett till att dödsstraffet har avskaffats i många länder och att sympati väcks för dem som vägrar att delta i militär verksamhet.
Avskyn för slaktandet är inte den enda faktorn som bidragit till denna attitydförändring. Viktig är också frågan om självbevarelse. Moderna vapen, såväl kärnvapen som konventionella vapen, har så stor förstörelsekraft att om det skulle bli krig mellan dagens stormakter, skulle de riskera att utplåna varandra. Att sätta i gång ett krig i större skala är vansinne, det är rena självmordet. Det är denna övertygelse, menar många, som har förhindrat ett kärnvapenkrig i över 50 år.
Det finns ytterligare en orsak till att somliga ser annorlunda på framtiden. Ett storskaligt krig anses vara dåraktigt inte bara därför att man kan förlora allt, utan också därför att man vinner så lite. Man anför följande ekonomiska argument för hur osannolikt ett större krig är: De rika och mäktiga länderna i världen drar mycket stora fördelar av sitt ekonomiska samarbete. De materiella fördelarna som dessa länder åtnjuter under fredstid kan inte jämföras med de fördelar ett krig skulle medföra. De starka länderna har alltså goda skäl att fortsätta att leva i fred med varandra. Dessutom ligger det i deras intresse att delta i gemensamma styrkor för att förhindra alla eventuella konflikter mellan mindre nationer som hotar den ekonomiska stabiliteten.
Försök i hela världen att skapa fred
Önskan att få slut på krigen uttrycks i inledningen till FN-stadgan. Där läser vi om medlemsstaternas beslutsamhet ”att rädda kommande släktled undan krigets gissel, som två gånger under vår livstid [med två världskrig] tillfogat mänskligheten outsägliga lidanden”. Denna beslutsamhet att rädda kommande generationer undan krig kommer till uttryck i principen om kollektiv säkerhet — som går ut på att länderna skall gå samman mot varje stat som bedöms vara en angripare. Om någon nation vill sätta i gång ett krig, skulle den således få känna av världssamfundets vrede.
Det låter enkelt och logiskt i teorin, men det är något helt annat att tillämpa det. I uppslagsverket The Encyclopædia Britannica heter det: ”Även om begreppet kollektiv säkerhet, under något olika former, spelade en viktig roll i avtalet om Nationernas förbund och finns uttryckt i FN-stadgan, har det blivit ett totalt misslyckande i båda fallen. Eftersom det inte finns någon internationell regering som är i stånd att slutgiltigt avgöra de här frågorna, har länderna inte kunnat komma överens om hur aggression egentligen skall definieras. I praktiken har de inte heller accepterat principen om att åtgärder skall vidtas vid ett angrepp oavsett vem angriparen är, och därför har den styrka som skulle verka för kollektiv säkerhet, som det talas om i FN-stadgan, inte kunnat bildas.”
Tanken på att skapa ett överstatligt organ i syfte att främja fred var något nytt i mänskliga angelägenheter. För många av dem som längtar efter fred är FN:s fredsbevarare i sina blå baskrar fortfarande en symbol för hopp. De är av samma uppfattning som den journalist som applåderade ”tanken med en fredssoldat som sänds till ett konfliktområde, inte för att föra krig, utan för att verka för fred, inte för att slåss mot fiender, utan för att hjälpa vänner”.
I flera årtionden delade det kalla kriget FN i två maktblock, och båda var inriktade på att kullkasta allt som man önskade göra på den andra sidan. Även om det kalla krigets slut inte har medfört ett slut på konflikterna, misstron och misstänksamheten nationerna emellan, är det många som tror att den politiska scenen nu ger FN helt nya möjligheter att agera så som det avsågs från början.
Också på andra områden ger utvecklingen under 1900-talet hopp åt dem som längtar efter fred. Så till exempel är målet för den internationella diplomatin att lösa konflikter på ett fredligt sätt. Humanitärt bistånd hjälper länder att rehabilitera andra länder och är till hjälp för krigsdrabbade folk. Både fredssträvanden och medmänsklighet har blivit viktiga inslag i utrikespolitiken. De som befrämjar fred hyllas för detta.
Karaktären på framtidens krig
Känslor av optimism måste dock vägas mot vissa bistra fakta. När det kalla kriget upphörde 1989, var det många som uttryckte stora förhoppningar om en fredlig ny världsordning. Men krigen fortsatte. Under de efterföljande sju åren rasade uppskattningsvis 101 konflikter på olika håll. De flesta av dessa var inte mellan stater, utan det rörde sig om inbördeskrig. De utkämpades mellan rivaliserande grupper med osofistikerade vapen. I Rwanda, till exempel, dödades många med macheter.
Ofta är slagfälten i vår tid städer eller byar, och det är liten eller ingen skillnad mellan de stridande och de civila. Michael Harbottle, chef för Centre for International Peacebuilding, skriver: ”Förr var konfliktorsakerna ganska förutsägbara, medan de i dag är mycket mer komplexa och mycket svårare att komma till rätta med. Graden av det våld som blir följden är ofattbar och fullständigt irrationell. Den civila befolkningen är lika mycket i eldlinjen som soldaterna.” Inte mycket tyder på att konflikter med osofistikerade vapen kommer att upphöra.
Under tiden sker det en snabb utveckling i de rika nationerna vad gäller högteknologiska vapen. Sensorer — oavsett om de är i luften, i rymden, i havet eller på marken — gör det möjligt för en modern armé att se snabbare och tydligare än någonsin tidigare, också i svår terräng, till exempel i djungler. Så snart sensorerna har lokaliserat ett mål, kan missiler, torpeder eller laserstyrda bomber träffa det — ofta med fantastisk precision. Allteftersom ny teknik förbättras och börjar användas, blir det snart möjligt med ”distanskrig”, och det blir möjligt för en armé att se allt, träffa allt och förstöra mycket av det fienden har.
När vi tänker på riskerna för ett framtida krig, får vi inte glömma det hot som de existerande kärnvapnen utgör. Tidskriften The Futurist förutspår: ”Det fortsatta spridandet av kärnvapen ökar sannolikheten för att vi kommer att få ett eller flera kärnvapenkrig inom de närmaste 30 åren. Dessutom finns risken att kärnvapen används av terrorister.”
Vad är problemet?
Vad är det som har omintetgjort försöken att uppnå världsfred? En tydlig faktor är att den mänskliga familjen är söndrad. Mänskligheten är splittrad i nationer och kulturer som misstror, hatar eller fruktar varandra. Man har motstridiga värderingar, uppfattningar och mål. Vidare har detta att man använt sin militära makt i tusentals år betraktats som ett legitimt sätt att befrämja nationella intressen. I en rapport från den amerikanska krigshögskolans institut för strategiska studier slogs det fast att situationen är sådan, och vidare konstaterade man: ”Detta har fått många att dra slutsatsen att fred kan komma endast genom en världsregering.”
Några har menat att FN kanske är den regeringen. Men FN var aldrig avsett att vara en världsregering med makt utöver den som dess medlemsnationer har. FN är inte starkare än dess medlemsnationer tillåter det att vara. Misstänksamhet och oenighet fortsätter att råda mellan dessa nationer, och den makt som de ger åt FN är begränsad. Så i stället för att forma ett internationellt system är FN mer en återspegling av det.
Likväl kan vi vara säkra på att det skall bli fred på jorden. Följande artikel visar hur detta kommer att gå till.
[Infälld text på sidan 5]
”MÄNSKLIGHETEN MÅSTE GÖRA SLUT PÅ KRIGET — ANNARS KOMMER KRIGET ATT GÖRA SLUT PÅ MÄNSKLIGHETEN.” — JOHN F. KENNEDY
[Bild på sidan 7]
FN har inte blivit en världsregering
[Bildkälla]
UN photo