Stockholmskonferensen om förtroendeskapande åtgärder
På senare år har en serie stora politiska konferenser hållits i Europa i syfte att lösa angelägna mellanfolkliga problem. Efter viss förberedelse samlades således 35 deltagarländer, nämligen alla Europas stater — med undantag av Albanien — plus USA och Canada den 3 juli 1973 i Helsingfors, där den första fasen av den europeiska säkerhetskonferensen inleddes. Förhandlingarna flyttades senare över till Genève, men efter långa och segslitna överläggningar enades man till sist om att konferensens avslutande session skulle äga rum i Helsingfors. Där kom därför det s. k. Helsingforsdokumentet till, i vilket det bl. a. anges att Europas gränser är okränkbara. Dokumentet är dock inte rättsligt bindande för undertecknarna.
Helsingforskonferensen var avsedd att följas av ytterligare möten, med vilka syftet var att öka säkerheten i Europa, och denna verksamhet har sedan dess gått under namnet ESK-processen. I Helsingfors lanserade man också begreppet ”förtroendeskapande åtgärder” (CBM:s = Confidence Building Measures), som var ägnade att minska risken för feltolkningar av militära åtgärder i fredstid.
År 1977 samlades man så till en första uppföljning i Belgrad, ett möte som varade till 1978. Det följdes i sin tur av ett möte i Madrid, vilket pågick åren 1980—1983. Där beslöt man att nästa konferens skulle förläggas till Stockholm, där den också öppnades den 17 januari 1984.
Stockholmskonferensen fick i uppdrag av Madridmötet att ”stegvis vidtaga nya effektiva och konkreta åtgärder ägnade att skapa framsteg i stärkandet av förtroende och säkerhet samt uppnående av nedrustning”. (Anno 84, sidan 55) Den skulle enligt det nya mandatet arbeta fram förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder (CSBM:s = Confidence and Security Building Measures).
Slutdokumentet från Stockholmskonferensen innehåller 104 paragrafer och fyra bilagor, och sammanlagt omfattar det 31 välfyllda A4-sidor. I detta dokument lovar varje stat att avstå från att använda väpnade styrkor mot en annan oavsett politiskt, socialt, ekonomiskt eller kulturellt system och vare sig staterna är förbundna med varandra eller ej. I det sammanhanget bekräftar man betydelsen av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, också som faktorer för att upprätthålla fred, rättvisa och säkerhet i världen. Deltagarstaterna lovar även att vidta beslutsamma åtgärder, både enskilt och i internationellt samarbete, mot terrorism.
Vidare skall staterna minst 42 dagar i förväg skriftligen och genom diplomatiska kanaler till alla andra anmäla militära aktiviteter av viss storlek inom tillämpningsområdet, som omfattar hela Europa, från Atlanten till Ural, med intilliggande hav och luftrum. Sådan anmälningsplikt föreligger om övningen omfattar minst 13.000 man, 300 stridsvagnar eller 200 flygplansstarter, likaså landsättningsövningar från havet och från luften om de omfattar minst 3.000 man.
Om övningarna är så stora att de omfattar minst 17.000 soldater, eller minst 5.000 deltagare i en landsättningsövning från havet eller från luften, skall de vara öppna för utländska observatörer från de övriga ESK-staterna, men antalet kontroller blir begränsat till högst tre per år och inspekterat land, och inget land behöver ta emot mer än en inspektion per år från en och samma nation. Observatörerna kan dock inte kräva att få observera platser och installationer som är skyddsklassade.
Det hade på förhand bestämts att konferensen skulle sluta fredagen den 19 september, men då de deltagande staterna i sista stund inte kunde enas om slutdokumentets ordalydelse, stannade man 22.56 på fredagskvällen klockan i sessionssalen, Kulturhuset i Stockholm, till dess att dokumentet skulle vara färdigt. Först klockan 11.35 på måndagsförmiddagen den 22 september, efter ett intensivt köpslående mellan delegaterna under veckohelgen, var man klar, men dokumentet var och förblir daterat ”Stockholm, 19 september 1986”. Med anledning av detta lät Tecknar-Anders i Svenska Dagbladet en av sina gubbar utbrista: ”Att stanna klockan för att kunna passa tiden är väl ingen förtroendeskapande åtgärd.”
De olika nationerna, och särskilt då stormakterna, tycks dock i stort sett vara ganska nöjda med de resultat man kom fram till och tillmäta dem stor betydelse. Den långa tid förhandlingarna tagit och det tidvis ganska kärva klimat de förts i vittnar dock tydligt om den djupa misstro som råder, särskilt då mellan de stora nationsblocken. Man har fortfarande inte kommit dit man önskar komma. Ännu återstår många frågor att lösa. Knappt var därför konferensen i Stockholm färdig, förrän ländernas deltagare började samlas i Wien till en ny sådan.
Den konferensen var bestämd att börja den 4 november 1986, och den föregicks av ett par veckors dryftande av dagordningen, där det som vanligt visade sig att föret var trögt i portgången. Uppfattningarna gick uppenbarligen fortfarande isär om vad det egentligen är som skall dryftas vid konferensen. Sovjet har ju ända sedan 1954 pläderat för en strikt europeisk säkerhetskonferens, något som i Väst dock betraktats som ett försök att driva in en kil mellan USA och Västeuropa. Öst intresserar sig därför fortfarande mest för säkerhetspolitiska frågor, medan Väst önskar få till stånd en utvärdering av ESK-processen och inriktar sig på mänskliga rättigheter och mänskliga kontakter över gränserna. Stockholmskonferensen var inte någon nedrustningskonferens, men om deltagarstaterna nu efter kompromisser kan samsas tillräckligt med varandra, är det meningen att de sedan skall kunna övergå till att diskutera konkreta nedrustningsåtgärder. Framtiden torde snart komma att utvisa i vad mån Stockholmskonferensen har bidragit till att skapa ökat förtroende och större säkerhet i Europa.