Frid, endräkt och kärlek mitt ibland oroligheterna

SVARTA, vita, indier, färgade och besökare från andra länder som tillsammans åtnjuter kristen gemenskap i Sydafrika, detta rassegregationens land! I några få timmar? Nej, i fyra dagar. Hur många — ett par hundra? Nej, över 77.000! Var? Vid två speciella konvent i Johannesburg och Durban den 26—29 december 1985. Det var en hänförande upplevelse, som delegaterna aldrig kommer att glömma.

De ingick i en serie speciella sammankomster som Jehovas vittnen höll över hela världen under temat ”Vi bevarar vår ostrafflighet”. Tiotusentals delegater strömmade till dessa två platser med tåg, buss, bil och flygplan från alla delar av Sydafrika, Lesotho, Swaziland, Namibia, Botswana, Zambia och Zimbabwe, ja, till och med från det av stridigheter plågade Moçambique.

Hundratals kom också från Europa, Förenta staterna, Japan och Sankt Helena, den lilla ön i Atlanten, sammanlagt 24 länder. Vid ankomsten blev de varmt välkomnade av vittnena på platsen — svarta, vita och bruna — och ledsagade till sina logier.

Platsen för konventet i Johannesburg var National Exhibition Centre. Detta mässområde, som är beläget sydväst om staden, är ett stort, modernt komplex av utställningshallar, omgivet av vackra gräsmattor, träd och promenadstråk — en idealisk plats för en stor, flerspråkig skara av människor. De grupper som talade zulu, sesuto, tswana, engelska och afrikaans hade var sin stor hall, medan de portugisiska och grekiska delegaterna höll till i mindre hallar. Alla tog del av samma program. Under sessionerna var naturligtvis de flesta tillsammans med delegater av sin egen språkgrupp, men före, mellan och efter programsessionerna kom alla raser och nationaliteter tillsammans i en värmande, glädjefylld samvaro.

Många av de utländska besökarna, som bodde i vita områden, blev förvånade över att de inte såg några oroligheter. En tysk delegat sade: ”Det var raka motsatsen till vad vi väntade oss.” Alla var särskilt glada över att finna sådan frid och endräkt vid sammankomsterna. ”Titta bara hur alla raser umgås med varandra”, sade en av de amerikanska delegaterna vid sammankomsten i Johannesburg. ”Jag önskar”, tillade han, ”att detta kunde filmas och visas i amerikansk TV.”

Den andra sammankomsten hölls i den berömda hamnstaden och badorten Durban, en stad med övervägande engelsk prägel där det också bor många indier. Platsen för sammankomsten var idrottsanläggningen i King’s Park, som ligger nära strandområdet. Man använde två angränsande idrottsarenor, den ena för vittnen som talar zulu och den andra för dem som talar xosa (däribland medlemmar av pondostammen) och dem som talar engelska (däribland hundratals indier och färgade).

Rådde det frid och endräkt också här? En xosakvinna, som inte själv är ett vittne och som hade rest 60 mil för att besöka sammankomsten, sade: ”Det är häpnadsväckande att människor av alla raser, här i Sydafrika, kan vara så förenade. Det är så helt annorlunda än vad jag är van att se i kyrkorna.” ”Detta är underbart”, sade en ung indisk kvinna. ”Att se färgade, indier, vita och svarta umgås med varandra har förändrat hela min livsinställning.”

Problem som måste övervinnas

Att inkvartera de vita gästerna på hotell och i vita områden var relativt lätt. Att skaffa logi åt många tusen svarta i Soweto, det jättelika svarta området väster om Johannesburg, där situationen är mycket orolig, var inte lika lätt. Vittnena i Soweto gav ett mycket positivt gensvar. Somliga hade ända upp till 20 gäster boende i sitt hem under konventet. När den första sammankomstdagen var slut, vägrade emellertid en del busschaufförer från avlägsna platser att föra sina passagerare till Soweto. (Många bussar hade blivit uppbrända där under oroligheterna.) Den natten var därför många tvungna att sova i sina bussar. De accepterade situationen utan att klaga. Men följande kväll hade andra anordningar hunnit göras, och alla kunde få ett lämpligt logi.

Vittnena i Johannesburg var också mycket glada över att se så många från Kapstaden. Bussresan mellan dessa två städer är 2.860 kilometer tur och retur. Somliga svarta och färgade har mycket små inkomster. Hur hade de råd med en sådan resa? En busskommitté bestående av bröder av olika raser lyckades abonnera 26 bussar till mindre än hälften av det ordinarie priset. Men trots detta fick somliga, till exempel änkor med barn, göra fantastiska uppoffringar för att kunna vara med vid sammankomsten. Beträffande den endräkt som rådde sade busskommitténs ordförande: ”Under de senaste veckorna hade hela den sydafrikanska halvön skakats av oroligheter. Men i våra bussar hade vi svarta, färgade och vita vittnen som färdades tillsammans i fullständig endräkt.”

Denna kontrast mellan fridsamhet och stridigheter kom också till synes i Durban. Dagen innan sammankomsten skulle börja utbröt häftiga strider mellan zulu- och pondogrupper bara några kilometer från Durban. En presskommentar löd: ”Minst 58 personer dog vid juldagens sammandrabbningar mellan 2.000 zulus och 3.000 pondos.” Inte långt från sammankomstplatsen inträffade ett annat intermezzo under själva konventet. En svart pöbelhop, beväpnad med knölklubbor, skapade panik genom att gå till anfall mot en grupp indier som kopplade av på en badstrand.

Ett bombhot mot konventet i Durban gjorde att en representant för säkerhetspolisen kom till platsen för att göra undersökningar. Det var falskt alarm. Han sade senare till en av de vita delegaterna: ”Jag är så imponerad av den fridsamma anda som råder bland er. Jag hörde er säga ’broder’ till den svarte mannen där borta. Ni vet verkligen hur man skall göra för att lyckas.” Efter konventet sade direktören för idrottsanläggningen i King’s Park till sammankomsttillsyningsmannen: ”Jag är imponerad av den ordning som råder inom er organisation. Ingen annan organisation lämnar stadion så ren som ni gör. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att den kommer att vara skinande ren när ni lämnar den.”

De svarta säkerhetsvakterna i Johannesburg var också mycket glada åt den fridsamma atmosfären. En av dem sade: ”Vi har aldrig haft så lite att göra under en så stor sammankomst.”