Krig med ord – Varför är de så skadliga?

”Varifrån kommer krig och varifrån kommer stridigheter bland er?” (JAKOB 4:1)

BIBELSKRIBENTEN Jakob riktade inte sin fråga till de soldater i Roms legioner som var invecklade i erövringskrig, och hans syfte var inte heller att utforska motiven bakom de judiska sikariernas, eller ”dolkmännens”, gerillakrigföring under det första århundradet. Det Jakob tänkte på var dispyter som kunde beröra så få som två personer. Varför det? Därför att sådana strider är destruktiva, precis som krig är. Tänk på följande bibliska berättelser.

Patriarken Jakobs söner hatade sin bror Josef så mycket att de sålde honom som slav. (1 Moseboken 37:4–28) Längre fram sökte Israels kung, Saul, döda David. Varför det? Därför att han var avundsjuk på David. (1 Samuelsboken 18:7–11; 23:14, 15) Under det första århundradet störde två kristna kvinnor, Evodia och Syntyke, friden i en hel församling med sina gräl. (Filipperna 4:2)

Längre fram i tiden kunde män lösa sina meningsskiljaktigheter i dueller, antingen med svärd eller pistol. Ofta dog en av duellanterna eller blev skadad för livet. De som i dag ligger i fejd med någon begränsar oftast sina vapen till hårda, sårande ord. Även om det kanske inte spills något blod, skadar verbala attacker människors känslor och goda rykte. Ofta är det de oskyldiga som blir lidande i de här ”krigen”.

Tänk på det som hände för några år sedan när en anglikansk präst anklagade en annan präst för att missköta kyrkans ekonomi. Deras strid blev allmänt känd, och deras församling splittrades i två fraktioner. En del medlemmar vägrade att närvara vid de gudstjänster som leddes av den präst som de var emot. Deras ömsesidiga förakt var så starkt att de nonchalerade varandra när de besökte gudstjänsterna i kyrkan. När den präst som kom med anklagelserna själv blev anklagad för sexuell omoraliskhet trappades ordkriget upp.

Ärkebiskopen av Canterbury riktade sig till de båda prästerna och kallade deras strid ”en kräftsvulst” och ”en skandal som vanärar vår Herres namn”. År 1997 gick den ene prästen med på att avgå. Den andre höll dock fast vid sin tjänst ända tills han var tvungen att lämna den på grund av att han hade uppnått pensionsåldern. Men han stannade kvar in i det längsta och avgick först den dag då han fyllde 70 år, den 7 augusti 2001. I The Church of England Newspaper nämndes det att detta var samma dag som man firade ”Sankt” Victricius. Vem var han? En biskop på 300-talet som sägs ha blivit pryglad på grund av att han vägrade att strida i en armé. Tidningen noterade skillnaden mellan dessa båda mäns inställning och sade: ”Att vägra att ta del i en kyrklig strid var ingenting som kännetecknade [den avgående prästen].”

De här prästerna skulle ha kunnat undvika att skada sig själva och andra om de hade tillämpat rådet i Romarna 12:17, 18: ”Återgälda ingen med ont för ont. Sträva efter det som är gott och riktigt i alla människors ögon. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er.”

Hur är det med dig? Om du blir sårad eller förolämpad av någon, blir du då så förbittrad att du ger dig in i en ordstrid? Eller undviker du hårda ord och håller dörren öppen för att fridsamma relationer skall kunna återställas? Om du sårar eller förolämpar någon, undviker du då den personen och hoppas att tiden skall läka alla sår? Eller är du snabb att be om ursäkt? Oavsett om du ber om förlåtelse eller ger förlåtelse, mår du bättre av att försöka sluta fred med andra. Bibelns råd kan hjälpa oss att lösa även långvariga konflikter, vilket följande artikel kommer att visa.

Välsignelserna av att sluta fred

ED VAR döende, och Bill hatade honom. Tjugo år tidigare hade Ed fattat ett beslut som medfört att Bill förlorat sitt arbete, och det skilde de här en gång så nära vännerna åt. Ed försökte nu be om ursäkt, så att han skulle kunna dö i frid, men Bill vägrade att lyssna på honom.

Nästan 30 år senare, när Bill närmade sig döden, förklarade han varför han inte hade velat förlåta honom. ”Ed hade inte behövt göra det han gjorde mot sin bäste vän. Jag ville helt enkelt inte försonas med honom efter 20 år. ... Jag kan ha haft fel, men det var så jag kände det.”a

Personliga meningsskiljaktigheter får inte alltid en så här tragisk utgång, men de får ofta människor att känna sig sårade och bittra. Tänk dig en person som känner det på samma sätt som Ed. Insikten om att han har fattat ett beslut som har orsakat skada kan göra att han får leva med ett dåligt samvete och en stark saknad av en tidigare vän. Men han känner sig också sårad när han tänker på hur hans förorättade kamrat kastat bort deras vänskap, som om den inte var värd någonting alls.

Den som känner det på samma sätt som Bill ser sig däremot själv som ett oskyldigt offer och kan känna sig verkligt bitter och stött. Ur hans synvinkel borde hans tidigare vän ha vetat bättre, och kanske hade han orsakat skadan med flit. När det uppstår meningsskiljaktigheter mellan två personer är ofta båda övertygade om att de har rätt och att den andre är skuld till allt. Två före detta vänner kan därför uppleva det som om de i bildlig bemärkelse är i krig med varandra.

De fortsätter att strida med tysta vapen – den ene vänder sig bort när den andre går förbi, och de nonchalerar varandra när de träffas tillsammans med andra. De iakttar varandra förstulet på avstånd eller stirrar fientligt och hätskt på varandra. Och när de talar är det korthugget, eller så ger de varandra förolämpningar som skär som knivar.

Även om de verkar ha totalt olika uppfattningar, finns det troligen sådant som de är överens om. De kan erkänna att de har allvarliga problem och att det är tråkigt att bryta kontakten med en nära vän. Båda känner förmodligen smärtan från det inflammerade såret, och båda vet att något borde göras för att läka det. Men vem vill ta det första steget för att rätta till förhållandet och sluta fred? Ingen är villig till det.

För 2 000 år sedan hade Jesu lärjungar ibland hetsiga dispyter med varandra. (Markus 10:35–41; Lukas 9:46; 22:24) Efter ett av deras gräl frågade Jesus: ”Vad höll ni på att diskutera om på vägen?” Ingen av dem svarade, eftersom de skämdes. (Markus 9:33, 34) Jesu undervisning hjälpte dem att bli sams igen. Hans råd och några av hans lärjungars råd hjälper fortfarande människor att lösa konflikter och att reparera brutna vänskapsförhållanden. Låt oss se hur.

Sträva efter att sluta fred

”Jag vill inte prata med den där personen. Jag vill aldrig se honom mer.” Om du har sagt så om någon, behöver du göra något åt det, som följande bibeltexter visar.

Jesus lärde: ”Om du nu kommer med din offergåva till altaret och du där kommer ihåg att din broder har något emot dig, låt då din gåva bli liggande där framför altaret och gå bort; slut först fred med din broder.” (Matteus 5:23, 24) Han sade också: ”Om din broder begår en synd, gå då och blotta hans fel i enrum med honom.” (Matteus 18:15) Vare sig du har sårat någon eller någon har sårat dig, framhåller Jesu ord behovet av att du omedelbart talar ut om saken med den andre. Och det bör du göra ”i en ande av mildhet”. (Galaterna 6:1) Målet för det samtalet är inte att du skall rädda anseendet genom att försöka rättfärdiga dina handlingar eller att tvinga din motståndare att be om ursäkt, utan att sluta fred. Fungerar dessa råd från Bibeln?

Ernest är sedan många år chef på ett stort kontor.b Hans arbete har krävt att han måste ta upp känsliga frågor med alla slags människor och bevara goda arbetsrelationer till dem. Han har sett hur lätt personliga konflikter kan uppstå. Han säger: ”Jag har ibland meningsskiljaktigheter med andra. Men så fort det händer sätter jag mig ner med den det gäller och resonerar igenom problemet. Gå direkt till den det gäller. Ha som mål att sluta fred. Det fungerar alltid.”

Alicia har vänner från många olika kulturer, och hon säger så här: ”Ibland säger jag något som jag sedan förstår kan ha sårat någon. Då går jag och ber om ursäkt. Det kan hända att jag ber om ursäkt oftare än vad som skulle behövas, för även om den andre inte känt sig sårad, så mår jag bättre av att ha bett om ursäkt. Och då vet jag att det inte har blivit något missförstånd.”

Övervinn hinder

När man försöker lösa personliga tvister med någon finns det ofta många hinder i vägen. Har du någon gång sagt: ”Varför måste just jag ta första steget till att sluta fred? Det var han som orsakade problemet.” Eller har du någon gång gått till en person för att lösa ett problem bara för att få höra: ”Jag har ingenting att säga dig”? En del personer reagerar så på grund av den känslomässiga skada de har fått lida. Ordspråksboken 18:19 säger: ”En förorättad broder är mer otillgänglig än en stark stad, och stridigheter är som bommen för ett boningstorn.” Ta därför hänsyn till den andres känslor. Om han avvisar dig, vänta ett tag och försök igen. Till slut kanske den ”starka staden” öppnas och ”bommen” för dörren till försoning avlägsnas.

Något annat som kan hindra friden kan vara att en person är rädd att förlora sin självaktning. För vissa är det en förödmjukelse att be om ursäkt eller bara att tala med en motståndare. Det är rätt att tänka på sin självaktning, men gör vägran att sluta fred att en persons självaktning stiger eller att den minskar? Eller kan stolthet ligga bakom denna oro för självaktningen?

Bibelskribenten Jakob visar att det finns ett samband mellan en stridslysten anda och stolthet. Efter att ha nämnt de ”krig” och ”stridigheter” som en del kristna utkämpade mot varandra sade han: ”Gud står emot de övermodiga, men han ger oförtjänt omtanke åt de ödmjuka.” (Jakob 4:1–3, 6) Hur kan övermod, eller stolthet, vara ett hinder för att sluta fred?

Stolthet förleder människor till att tro att de är bättre än andra. De som är stolta anser att de har rätt att avgöra om deras medmänniskor är goda eller dåliga. Hur då? När det uppstår meningsskiljaktigheter ser de ofta sina motståndare som hopplösa fall. Stolthet får en del att anse att de som är av en annan mening inte är värda uppmärksamhet och än mindre förtjänar en uppriktig ursäkt. De som drivs av stolthet låter därför ofta konflikter fortsätta hellre än att försöka lösa dem på rätt sätt.

Precis som ett hinder stoppar upp trafiken på en motorväg, stoppar stolthet ofta upp försöken att skapa frid. Så om du märker att du inte vill samarbeta när någon försöker att sluta fred, kan du ha problem med stolthet. Hur kan du övervinna stoltheten? Genom att utveckla den motsatta egenskapen – ödmjukhet.

Visa ödmjukhet

Bibeln uppmuntrar till att vara ödmjuk. ”Lönen för ödmjukhet och fruktan för Jehova är rikedom och ära och liv.” (Ordspråksboken 22:4) I Psalm 138:6 läser vi om Guds syn på ödmjuka människor och på stolta: ”Jehova är upphöjd, och ändå ser han den ödmjuke, men den högmodige känner han bara på avstånd.”

Många människor jämställer ödmjukhet med förödmjukelse. Det verkar som om styresmän i världen känner det så. Trots att hela nationer underkastar sig politiska ledares vilja, har dessa ledare ändå inte modet att ödmjukt erkänna sina misstag. Att höra en styresman säga ”förlåt” har nyhetsvärde. När en före detta hög regeringstjänsteman nyligen bad om ursäkt för sitt misslyckande i samband med en stor katastrof blev hans ord förstasidesstoff.

Lägg märke till hur en ordbok definierar ödmjukhet: ”Egenskapen att vara ödmjuk eller att ha en anspråkslös uppfattning om sig själv, ... motsatsen till stolthet eller högmod.” Ödmjukhet beskriver alltså den syn en person har på sig själv, inte den uppfattning andra har om honom. Det är inte förödmjukande att man ödmjukt erkänner sina misstag och uppriktigt ber om förlåtelse, utan det förbättrar i stället ens anseende. I Bibeln sägs det: ”Före fall är mannens hjärta högdraget, men ödmjukhet går före ära.” (Ordspråksboken 18:12)

Med tanke på politiker som inte ber om ursäkt för sina misstag sade en iakttagare: ”Tyvärr verkar de tro att ett sådant erkännande är ett tecken på svaghet. Svaga och osäkra personer säger nästan aldrig ’förlåt’. Det är storsinta och modiga människor som inte förlorar sin självaktning genom att säga: ’Jag gjorde ett misstag.’” Samma sak gäller dem som inte är politiker. Om du anstränger dig för att ersätta stolthet med ödmjukhet, är dina möjligheter att sluta fred i en personlig dispyt avsevärt förbättrade. Lägg märke till hur en familj upptäckte denna sanning.

Ett missförstånd orsakade ett spänt förhållande mellan Julie och hennes bror William. William blev så arg på Julie och hennes man, Joseph, att han bröt all kontakt med dem. Han lämnade till och med tillbaka de presenter som Julie och Joseph under årens lopp hade gett honom. Och när månaderna gick ersatte bitterhet det nära förhållande som syskonen en gång hade haft.

Joseph bestämde sig emellertid för att tillämpa Matteus 5:23, 24. Han försökte närma sig sin svåger i en anda av mildhet och skrev brev till honom och bad om ursäkt för att han hade sårat honom. Joseph uppmuntrade sin fru att förlåta sin bror. Med tiden såg William att Julie och Joseph verkligen ville sluta fred, och han mjuknade. William och hans fru träffade Julie och Joseph, och alla bad varandra om ursäkt och omfamnade varandra, och vänskapen återställdes.

Om du vill lösa en personlig konflikt med någon, tillämpa då tålmodigt Bibelns principer och sträva efter att sluta fred med den personen. Jehova kommer att hjälpa dig. Det Jehova sade till det forntida Israel kommer att visa sig vara sant också i ditt fall: ”Om du bara ville ge akt på mina bud! Då skulle din frid bli som en flod.” (Jesaja 48:18)

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 7]

När man ber om ursäkt återställs ofta fridsamma förhållanden