Jesus är fortfarande på resande fot mot Jerusalem. Här i Pereen springer en rik ung styresman fram och kastar sig ner på knä framför Jesus. Mannen som kanske är föreståndare för en synagoga eller medlem av Sanhedrin frågar: ”Gode lärare, vad ska jag göra för att få evigt liv?” (Lukas 8:41; 18:18; 24:20)

Jesus svarar: ”Varför kallar du mig god? Det finns bara en som är god, och det är Gud.” (Lukas 18:19) Antagligen använder den unge mannen ”god” som en formell titel, en titel som används bland rabbinerna. Jesus är visserligen en god undervisare, men han vill göra klart att titeln ”god” bara passar in på Gud.

”Men om du vill gå in i livet”, fortsätter Jesus, ”då ska du alltid hålla buden.” Mannen frågar: ”Vilka då?” Jesus citerar fem av de tio budorden och säger att mannen inte ska mörda, vara otrogen, stjäla eller vittna falskt och att han ska respektera sina föräldrar. Sedan lägger Jesus till ett ännu viktigare bud: ”Du ska älska din medmänniska som dig själv.” (Matteus 19:17–19)

Mannen svarar: ”De buden håller jag redan. Så vad är det mer jag måste göra?” (Matteus 19:20) Han kanske tänker att han måste göra något speciellt, något slags hjältedåd, för att kvalificera sig för evigt liv. Mannen är uppriktig, och därför känner Jesus starkt för honom. (Markus 10:21) Men det finns något som håller mannen tillbaka.

Det mannen äger betyder väldigt mycket för honom, så Jesus säger: ”Det är en sak till du behöver göra: Gå i väg och sälj allt du äger och ge pengarna åt de fattiga. Då ska du få en skatt i himlen. Kom sedan och bli min efterföljare.” Mannen kan ge det han har till de fattiga, som inte kan betala tillbaka, och sedan bli Jesus lärjunge. Det smärtar säkert Jesus att se hur mannen reser sig och med tunga steg går därifrån. Eftersom mannen inte kan släppa taget om det han äger, går han miste om en verklig skatt. (Markus 10:21, 22) Jesus säger: ”Det kommer verkligen att bli svårt för dem som har pengar att komma in i Guds rike!” (Lukas 18:24)

Lärjungarna hajar till. Men Jesus fortsätter: ”Det är faktiskt lättare för en kamel att komma igenom ett synålsöga än för en rik man att komma in i Guds rike.” Lärjungarna frågar förvånat: ”Vem kan då bli räddad?” Går det över huvud taget att bli räddad? Jesus ser dem rakt i ögonen och säger: ”Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud.” (Lukas 18:25–27)

Petrus och de andra har gjort ett helt annat val än den rike mannen. Petrus frågar: ”Vi har lämnat allt och följt dig, så hur ska det gå för oss?” Jesus avslöjar vad deras val slutligen kommer att leda till: ”När allting görs nytt, när Människosonen sätter sig på sin strålande tron, ska ni som har följt mig sitta på 12 troner och döma Israels 12 stammar.” (Matteus 19:27, 28)

Jesus syftar på framtiden, när allt på nytt blir som i Edens trädgård. Petrus och de andra lärjungarna kommer att bli belönade och få regera tillsammans med Jesus över det jordiska paradiset. Den belöningen är värd alla uppoffringar längs vägen!

Men lärjungarna blir också belönade redan nu. Jesus säger: ”Det finns ingen som har lämnat hus eller hustru eller bröder eller föräldrar eller barn för Guds rikes skull som inte ska få mångdubbelt igen i den här tidsperioden, och i framtiden evigt liv.” (Lukas 18:29, 30)

Vart lärjungarna än går finns andliga bröder och systrar som också tjänar Jehova. Banden till dem är starkare och närmare än dem de har till sin egen familj. Tyvärr verkar det som att den rike och unge styresmannen kommer att gå miste om både den här välsignelsen och belöningen liv i himmelriket.

Jesus tillägger: ”Men många som är först ska bli sist, och många som är sist ska bli först.” (Matteus 19:30) Vad menar han?

Den unge styresmannen är en av judarnas ledare, alltså en av dem som är ”först”. Eftersom han redan håller lagen känns det naturligt att förvänta att han skulle bli en lärjunge till Jesus. Men tyvärr prioriterar han pengar och saker framför allt annat. Vilken kontrast till vanligt folk som tar vara på Jesus undervisning och får lära sig hur de kan få evigt liv. De har varit ”sist” men ska nu bli ”först”. De kan se fram emot att sitta på troner i himlen tillsammans med Jesus och styra över en vacker jord.

Jesus är i Pereen och har precis sagt till dem som lyssnar att ”många som är först ska bli sist, och många som är sist ska bli först”. (Matteus 19:30) Nu berättar Jesus en liknelse för att hjälpa dem att förstå de orden. Liknelsen kretsar kring en vingård och de som får arbete där:

”Himmelriket är nämligen som en vingårdsägare som gick ut tidigt på morgonen för att få tag på arbetare till sin vingård. När han hade kommit överens med arbetarna om att de skulle få en denar i dagslön, skickade han i väg dem till sin vingård. Omkring tredje timmen gick han ut igen och såg andra som stod arbetslösa på torget. Han sa till dem: ’Gå till vingården ni med, och ni ska få en rättvis lön.’ Då gav de sig i väg. Sedan gick han ut omkring sjätte och nionde timmen och gjorde på samma sätt. Till sist gick han ut omkring elfte timmen och träffade några andra som stod där, och han sa: ’Varför har ni stått här hela dagen arbetslösa?’ De svarade: ’Därför att ingen har haft arbete åt oss.’ Då sa han: ’Ni kan också gå och arbeta i min vingård.’” (Matteus 20:1–7)

När Jesus i början nämner ”himmelriket” förstår nog de som lyssnar att det är Jehova Gud som är vingårdsägaren. I Skrifterna framställs Jehova ibland som en vingårdsägare och nationen Israel som hans vingård. (Psalm 80:8, 9; Jesaja 5:3, 4) Och de som ingår i lagförbundet liknas vid arbetare i vingården. Men den här liknelsen handlar inte om det förflutna, utan Jesus beskriver situationen i nuläget.

Några fariséer försökte nyligen sätta Jesus på prov med en debatt om skilsmässa. De och de andra religiösa ledarna har antagligen varit religiöst aktiva hela livet. Så de liknar heltidsarbetarna som förväntar sig en full dagslön, dvs. en denar.

Den religiösa ledarklassen menar att vanligt folk inte tjänar Gud i samma utsträckning som de själva gör. De ser dem som deltidsarbetare i Guds vingård. Männen i Jesus liknelse som får börja arbeta ”omkring tredje timmen” (kl. 9) eller senare på dagen vid sjätte, nionde eller till och med elfte timmen (kl. 17) är alltså en bild av folk i allmänhet.

De kvinnor och män som följer Jesus betraktas som ”fördömda”. (Johannes 7:49) Under större delen av sina liv har de arbetat med fiske och andra lågstatusyrken. Men på hösten år 29 sänder ”vingårdsägaren” ut Jesus för att kalla det oansenliga folket till att arbeta för Gud som Kristus lärjungar. De är de ”sista” arbetarna som börjar jobba vid elfte timmen.

Jesus avslutar sin liknelse med att berätta vad som händer när arbetsdagen är slut: ”När det blev kväll sa vingårdens ägare till sin närmaste man: ’Kalla på arbetarna och betala ut deras löner. Börja med dem som kom sist, och sluta med dem som kom först.’ När männen som började under elfte timmen kom, fick de en denar var. Så när de första arbetarna kom för att hämta sin lön trodde de att de skulle få mer, men de fick också en denar var. Då protesterade de och sa till vingårdsägaren: ’De som kom sist har bara arbetat en timme, ändå ger du dem samma lön som oss. Vi har ju slitit hela dagen i den stekande solen!’ Då sa han till en av dem: ’Min vän, jag är inte orättvis mot dig. Visst kom vi överens om en denar? Ta din lön och gå. Jag vill gärna ge den siste arbetaren samma lön som du får. Har jag inte rätt att göra vad jag vill med det som är mitt? Eller blir du avundsjuk på de andra när jag är generös mot dem?’ De sista ska alltså vara först och de första sist.” (Matteus 20:8–16)

Slutet på liknelsen väcker säkert en del frågetecken. Lärjungarna undrar kanske hur de judiska religiösa ledarna, som föreställer sig att de är ”först”, kommer att bli ”sist”? Och hur kommer Jesus lärjungar att vara ”först”?

De som fariséerna och andra placerar ”sist”, alltså Jesus lärjungar, ska komma ”först” och få full lön. När Jesus dött kommer Gud att förkasta den bokstavliga nationen Israel som sitt folk och i stället välja en ny nation, ”Guds [andliga] Israel”. (Galaterna 6:16; Matteus 23:38) Johannes döparen pekade fram emot den här nya utvalda nationen, när han pratade om att människor skulle döpas med helig ande. De som har varit ”sist” kommer att vara de första att gå igenom det dopet och få förmånen att vittna om Jesus ”till jordens yttersta ände”. (Apostlagärningarna 1:5, 8; Matteus 3:11) Om lärjungarna förstår att Jesus försöker förbereda dem på en dramatisk förändring, inser de kanske att den förändringen kommer att väcka stort missnöje bland de religiösa ledarna, som då kommer att vara ”sist”.

Jesus och lärjungarnas resa mot Jerusalem går mot sitt slut. De färdas söderut genom Pereen och korsar Jordanfloden nära Jeriko. Påsken år 33 närmar sig, och det är därför ett stort resesällskap som färdas tillsammans med dem.