Jesus har undervisat och botat människor i Judeen och Jerusalem. Han har korsat Jordanfloden och undervisar nu i olika städer i Pereen på vägen tillbaka till Jerusalem.

När Jesus är i Pereen frågar en man: ”Herre, är det bara några få som kommer att bli räddade?” Den här mannen har kanske hört de religiösa ledarnas debatter kring hur många som ska bli räddade. Men Jesus flyttar fokus från hur många som ska bli räddade till vad som krävs för att kunna bli räddad. Han säger: ”Kämpa hårt för att komma in genom den trånga dörren.” Det krävs verkligen ansträngning. Varför då? Jesus förklarar: ”För jag säger er att många ska försöka komma in men inte lyckas.” (Lukas 13:23, 24)

För att betona behovet av att kämpa hårt säger Jesus: ”När husets herre stiger upp och låser dörren kommer ni att stå där utanför och bulta på och ropa: ’Herre, öppna för oss!’ Men då kommer han att säga: ’Jag vet inte vilka ni är ... Försvinn härifrån, alla ni som gör det som är ont!’” (Lukas 13:25–27)

Den här liknelsen visar hur det blir för en person som kommer för sent och dyker upp först när det passar. Till sin stora besvikelse kommer han först när dörren redan är stängd och låst. Han borde ha kommit tidigare, även om det hade varit besvärligt. Så kommer det att bli för många som kunde haft nytta av Jesus undervisning. De tar inte chansen att göra sann tillbedjan till det viktigaste i livet. De allra flesta vill inte erkänna att Jesus är den som Gud sänt för att rädda dem. Jesus säger att de kommer att ”gråta och gnissla tänder” när de kastas ut. Men vilka kommer att få komma in? Jesus fortsätter: ”Människor [ska] komma från öster och väster och från norr och söder”, alltså från alla länder, ”och lägga sig till bords i Guds rike.” (Lukas 13:28, 29)

Jesus förklarar: ”Några av dem som är sist [som icke-judar och förtryckta judar] ska vara först, och några av dem som är först [religiösa ledare som är stolta över att de är Abrahams avkomlingar] ska vara sist.” (Lukas 13:30) De som är ”sist” kommer aldrig att få vara med i Guds rike.

Några fariséer kommer till Jesus och varnar honom: ”Ge dig av härifrån, för Herodes [Antipas] vill döda dig!” Det kan vara kung Herodes själv som ligger bakom det här ryktet för att få Jesus att lämna området. Herodes var inblandad i mordet på Johannes döparen, och han är kanske rädd för att han ska bli involverad i mordet på ännu en profet. Jesus säger till fariséerna: ”Hälsa den räven att jag driver ut demoner och botar sjuka både i dag och i morgon, men i övermorgon är jag klar.” (Lukas 13:31, 32) När Jesus kallar Herodes för räv syftar han kanske på hur sluga rävar kan vara. Men Jesus kommer inte att låta sig styras, eller jäktas, av Herodes eller någon annan. Jesus är helt inriktad på uppdraget som hans Far gett honom, han vill följa Guds planering och inte människors.

Jesus reser vidare mot Jerusalem. Han säger att ”det vore otänkbart att en profet dödas någon annanstans än i Jerusalem”. (Lukas 13:33) Det finns ingen profetia i Skrifterna som säger att Messias måste dö i den staden, så varför pratar Jesus om att han ska dödas där? Jerusalem är landets huvudstad och där finns judarnas högsta domstol, Sanhedrin, som består av 71 medlemmar. Om någon anklagas för att vara en falsk profet, ska han försvara sig inför Sanhedrin. Det är också i Jerusalem som man frambär offer för synder. Så Jesus har förstått att det är otänkbart för honom att dö någon annanstans.

Jesus beklagar sig över hur tragisk situationen är: ”Jerusalem, Jerusalem, som dödar profeterna och stenar dem som sänds ut till dig. Tänk så ofta jag har velat samla ihop dina barn precis som en höna samlar ihop sin kycklingkull under sina vingar! Men ni har vägrat. Ni kommer att få stå där ensamma med ert hus.” (Lukas 13:34, 35) Nationen avvisar Människosonen och måste därför ta konsekvenserna av det.

Innan Jesus kommer fram till Jerusalem blir han inbjuden till en måltid hos en av fariséernas ledare under en sabbat. Där finns en man som lider av ödem (vätskeansamlingar i kroppen). De närvarande iakttar Jesus för att se om han kommer att bota mannen. Jesus frågar fariséerna och de som är kunniga i lagen: ”Är det tillåtet att bota sjuka på sabbaten eller inte?” (Lukas 14:3)

De blir helt tysta. Jesus botar mannen och frågar dem sedan: ”Vem av er skulle inte skynda sig att dra upp sin son eller tjur om någon av dem föll ner i en brunn på sabbaten?” (Lukas 14:5) Återigen vet de inte hur de ska bemöta hans logik.

Jesus är fortfarande hemma hos en farisé, och han har precis botat en man som lidit av ödem. Nu lägger Jesus märke till hur gästerna väljer ut de bästa och finaste platserna åt sig, och därför passar han på att lära dem varför det är viktigt med ödmjukhet.

Jesus säger: ”När du är bjuden på bröllop ska du inte lägga dig på den främsta platsen. Det kanske visar sig att någon som är finare än du är bjuden. Då kommer värden och säger till dig: ’Den här mannen ska ha din plats.’ Och så får du skämmas och flytta till den nedersta platsen.” (Lukas 14:8, 9)

Sedan säger Jesus: ”I stället [ska du] lägga dig på den nedersta platsen, så att värden kan komma och säga till dig: ’Min vän, du ska få en bättre plats.’ Då blir du hedrad inför de andra gästerna.” Det här är inte en lektion i vett och etikett. Jesus fortsätter att förklara: ”För den som upphöjer sig själv ska bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig själv ska bli upphöjd.” (Lukas 14:10, 11) Det Jesus vill få fram är att de som lyssnar behöver bli ödmjuka.

Sedan vänder sig Jesus till farisén som bjudit in honom och ger honom ett råd. Om han följer det rådet kan han ordna en måltid med verkligt värde i Guds ögon. ”När du bjuder på middag eller fest, så bjud inte dina vänner, dina bröder, dina släktingar eller dina rika grannar. De kanske bjuder tillbaka, och då blir det som en återbetalning till dig. Nej, när du ordnar en fest ska du bjuda fattiga, rörelsehindrade, halta och blinda. Då blir du lycklig, eftersom de inte kan betala tillbaka.” (Lukas 14:12–14)

Det är helt naturligt att vilja bjuda hem sina vänner, släktingar och grannar på mat. Och Jesus säger inte att det är något fel med det. Men om man i stället ordnar en måltid för dem som har det svårt, till exempel fattiga, sjuka eller blinda, kan det ge en större glädje. Jesus förklarar för värden: ”Du kommer att få din ersättning i de rättfärdigas uppståndelse.” En av gästerna säger instämmande: ”Lycklig är den som får lägga sig till bords i Guds rike.” (Lukas 14:14, 15) Det skulle vara en storslagen gåva, och det inser den här gästen. Men av Jesus nästa liknelse förstår vi att det inte är alla som delar den uppfattningen:

”En man dukade upp till fest och bjöd in många gäster. Och när det blev kväll sände han ut sin tjänare till de inbjudna och sa: ’Kom, för nu är det dukat och klart.’ Men alla började komma med undanflykter. Den förste sa: ’Jag har köpt en åker och ska gå och ta mig en titt på den. Var snäll och framför min ursäkt.’ En annan sa: ’Jag har köpt fem spann nötkreatur, och jag ska ut och inspektera dem. Var snäll och framför min ursäkt.’ Och ytterligare en sa: ’Jag har precis gift mig, så jag kan tyvärr inte komma.’” (Lukas 14:16–20)

Vilka klena ursäkter! Den som skaffat en åker eller boskap har förmodligen sett dem innan köpet, och det kan därför inte vara så akut att titta på dem efteråt. Den tredje mannen höll inte på att förbereda ett bröllop. Han hade redan gift sig, och det borde inte ha hindrat honom från att ta emot en så viktig inbjudan. När husfadern hör de här undanflykterna blir han arg och säger till tjänaren:

”Skynda dig ut bland stadens gator och gränder och ta med dig alla som är fattiga, rörelsehindrade, blinda och halta.” Men när tjänaren har gjort det finns det fortfarande platser kvar. Husfadern säger då: ”Gå ut till landsvägarna och stigarna och vädja till folk att komma, så att det blir fullt i mitt hus. För jag säger er: Ingen av dem som var bjudna från början ska få komma och äta av maten vid min fest.” (Lukas 14:21–24)

Jesus liknelse ger en bra bild av hur Jehova sänt ut Jesus för att bjuda in olika personer och ge dem möjligheten att komma in i himmelriket. De som först borde ha uppskattat inbjudan var judarnas religiösa ledare. Men under Jesus tjänst är det nästan ingen av dem som tar emot inbjudan. Fast som tur är kommer det att vara fler som blir inbjudna. Jesus låter oss förstå att även anspråkslösa judar och proselyter kommer att bjudas in. Och efter det kommer en tredje och sista inbjudan att ges till människor som i judarnas ögon inte är värda att stå inför Gud. (Apostlagärningarna 10:28–48)

Det Jesus har förklarat understryker verkligen det som en annan gäst tidigare sa: ”Lycklig är den som får lägga sig till bords i Guds rike.”

Jesus har gett värdefull undervisning hemma hos en av fariséernas ledare. Nu när Jesus fortsätter i riktning mot Jerusalem är det stora folkmassor som går med honom. Varför gör de det? Är de beredda att följa Jesus på riktigt, oavsett vad som krävs av dem?

Längs vägen tar Jesus upp någonting som kanske förvånar en del: ”Om någon kommer till mig måste han älska mig mer än far och mor, hustru och barn, bröder och systrar, ja, mer än sitt eget liv. Annars kan han inte vara min lärjunge.” (Lukas 14:26) Vad menar Jesus?

Jesus säger inte att alla som vill följa honom måste sluta att älska sin familj. Men de måste älska dem mindre än Jesus. De får inte vara som mannen i liknelsen som tackade nej till en viktig middagsbjudning bara för att han var nygift. (Lukas 14:20)

Jesus sa också att en lärjunge måste älska honom mer än sitt eget liv. Det innebär att en sann lärjunge måste vara beredd att offra till och med sitt eget liv om så skulle bli nödvändigt. Så när man väljer att följa Jesus är det verkligen någonting man ska ta på allvar. Det tål att tänkas på eftersom det innebär en del förpliktelser.

En lärjunge kan möta både förföljelse och andra svårigheter. Jesus säger: ”Den som inte bär sin tortyrpåle och följer mig kan inte vara min lärjunge.” (Lukas 14:27) Jesus har berättat att hans fiender kommer att döda honom. Och en sann lärjunge måste vara beredd på att bli utsatt för samma skam och motstånd som sin förebild.

De som reser med Jesus behöver begrunda vad som krävs för att följa honom. Jesus berättar en liknelse för att betona det här: ”Till exempel: om man vill bygga ett torn börjar man väl med att räkna ut vad det kommer att kosta, för att se om man har råd att slutföra arbetet? Annars kanske man lägger grunden men inte kan göra det färdigt.” (Lukas 14:28, 29) Så om man vill bli Jesus lärjunge, behöver man bestämma sig för att axla hela ansvaret. Och det måste de som reser med Jesus tänka på. Jesus berättar ytterligare en liknelse för att understryka det här:

”Eller tänk er en kung som drar ut i krig mot en annan kung. Visst börjar han med att sätta sig ner och överlägga om hans 10 000 man klarar av att möta den andres 20 000 man? Om han kommer fram till att han inte är stark nog sänder han ut en beskickning och anhåller om fred medan den andre fortfarande är långt borta.” Vad är det Jesus vill poängtera? Han förklarar: ”På samma sätt kan ingen av er vara min lärjunge om han inte säger farväl till alla sina ägodelar.” (Lukas 14:31–33)

Den här uppmaningen är viktig, inte bara för dem som reser med honom, utan för alla som vill lyssna till Jesus. De måste vara beredda att offra allt – sina tillhörigheter och till och med livet – för att kunna vara hans lärjungar. Det är verkligen någonting att tänka över och ta med i sina böner.

Nu tar Jesus upp en tanke som han nämnde i sin bergspredikan när han sa att hans lärjungar är ”jordens salt”. (Matteus 5:13) Bokstavligt salt kan fungera som ett konserveringsmedel. Och det Jesus syftade på var förmodligen att hans lärjungar skulle skydda människor från att brytas ner andligt och moraliskt. Nu, när det inte är lång tid kvar av hans tjänst, säger han: ”Salt är naturligtvis bra, men om saltet förlorar sin sälta, hur ska man då få det salt igen?” (Lukas 14:34) De som lyssnar vet att salt kan ha en del orenheter, som sand och grus. Och sådant salt är ingenting att ha.

De som en gång bestämt sig för att följa Jesus får inte tappa ”sältan” och bli mindre beslutsamma. Om det skulle hända blir de som salt som förlorat sin kraft och inte kan användas till någonting, vilket skulle kunna ge människor skäl att håna dem. Dessutom skulle det göra Gud besviken och vanära hans namn. Det skulle verkligen vara ett tragiskt slut! Så Jesus säger: ”Lyssna, du som har öron att höra med.” (Lukas 14:35)

Jesus har vid olika tillfällen under sin tjänst försökt inpränta hur viktigt det är att vara ödmjuk. (Lukas 14:8–11) Han söker med ljus och lykta efter ödmjuka män och kvinnor som vill tjäna Gud, och några av dem finns bland dem som är kända för att leva ett syndigt liv.

Fariséerna och de skriftlärda lägger märke till att människor som de räknar som ovärdiga dras till Jesus och hans budskap. De muttrar: ”Den där mannen tar emot syndare och äter med dem.” (Lukas 15:2) Fariséerna och de skriftlärda ser ner på vanligt folk. I deras ögon är de inte värda mer än smutsen under skorna. När de pratar om dem brukar de använda ett hebreiskt uttryck som speglar deras förakt för dem. De kallar dem för ‛am ha’ạrets, som betyder ”landets folk”.

Jesus däremot behandlar alla med värdighet, värme och empati. Många av dem som inte har någon status i samhället, bland annat de som är kända för att leva ett syndigt liv, tycker om att lyssna till Jesus. Men hur reagerar Jesus när han kritiseras för att han hjälper dem?

Det får vi ett tydligt svar på när han målar upp en rörande bild, som påminner om en liknelse han berättade i Kapernaum. (Matteus 18:12–14) Jesus beskriver fariséerna som om de var rättfärdiga får och trygga i Guds fålla. Och vanligt folk framställer han som sårbara får som gått vilse. Han säger:

”Tänk er att någon av er har 100 får och märker att ett har försvunnit. Visst skulle han lämna kvar de andra 99 i vildmarken och leta efter det förlorade fåret tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det på sina axlar. När han kommer hem kallar han på sina vänner och grannar och säger: ’Kom och dela min glädje, för jag har hittat fåret som hade gått vilse.’” (Lukas 15:4–6)

Vad är poängen i den här liknelsen? Jesus förklarar: ”På samma sätt blir det mer glädje i himlen över en enda syndare som ångrar sig än över 99 rättfärdiga som inte har behov av någon ånger.” (Lukas 15:7)

Fariséerna reagerar på att Jesus börjar prata om ånger. De ser sig själva som rättfärdiga och anser inte att de behöver ångra något. Ett par år tidigare fick Jesus liknande kritik av några av dem, då kritiserades han för att han åt med skatteindrivare och syndare. Vid det tillfället sa Jesus: ”Jag har inte kommit för de rättfärdigas skull, utan för syndarnas.” (Markus 2:15–17) De självgoda fariséerna tycker inte att de behöver ångra något, och därför är det ingen glädje i himlen på grund av dem. Men när en syndare uppriktigt ångrar sig blir det jubel i himlen.

Jesus målar upp ännu ett scenario, som den här gången utspelar sig i ett vanligt hem: ”Tänk er en kvinna som har tio silvermynt och tappar bort ett av dem. Skulle hon inte tända en lampa och sopa hela huset och leta överallt tills hon hittar det? Och när hon hittar det kallar hon på sina vänner och grannar och säger: ’Kom och dela min glädje, för jag har hittat silvermyntet som jag hade tappat bort.’” (Lukas 15:8, 9)

Den här liknelsen har i stort sett samma betydelse som den om det förlorade fåret. Jesus upprepar poängen: ”På samma sätt gläder sig Guds änglar över en enda syndare som ångrar sig.” (Lukas 15:10)

Vilken underbar tanke! Änglarna är verkligen intresserade av oss människor, och de blir lyckliga när en syndare får ett gott förhållande till Gud igen. Deras reaktion är anmärkningsvärd med tanke på att de som ångrar sig och kommer in i Guds rike till och med får en högre ställning än änglarna själva. (1 Korinthierna 6:2, 3) Men änglarna är inte på något sätt avundsjuka. Så hur borde vi reagera när någon som har gjort fel uppriktigt ångrar sig?

Jesus är förmodligen i Pereen, som ligger öster om Jordanfloden, när han berättar liknelserna om det förlorade fåret och det borttappade myntet. Båda liknelserna har samma lärdom; när någon syndar men sedan vänder tillbaka till Jehova, borde vi bli glada för det. Fariséerna och de skriftlärda har varit kritiska till att Jesus hjälper syndare. Men har de här kritiska männen lärt sig något av Jesus två liknelser? Jesus berättar nu en skildring till som ännu tydligare visar hur hans Far ser på syndare som ångrar sig.

Den gripande skildringen handlar om en pappa och hans två söner, och den yngre sonen är huvudperson. Både fariséerna, de skriftlärda och andra som hör vad Jesus berättar borde kunna lära sig en hel del av den yngre sonen. Det är också värt att lägga märke till hur olika pappan och den äldre sonen agerar. Försök att se vad du kan lära dig av de här tre karaktärerna. Jesus börjar sin berättelse:

”En man hade två söner. Och den yngste sa: ’Pappa, ge mig min del av arvet i förskott.’ Då delade han upp sina tillgångar mellan dem.” (Lukas 15:11, 12) Den yngre sonen ber inte om arvet för att hans pappa har dött. Pappan lever fortfarande. Men sonen vill ha sin del nu så att han kan klara sig själv och göra som han vill. Vad tänker han göra?

Jesus förklarar: ”Några dagar senare tog den yngste sonen allt han ägde och reste till ett avlägset land, och där festade han upp hela sitt arv.” (Lukas 15:13) I stället för att stanna i hemmets trygga vrå, hos pappan som brytt sig om och tagit hand om honom, drar han utomlands. Där slösar han bort allt i jakten på nöjen och själviska njutningar. Men sedan möts han av den bistra verkligheten. Jesus fortsätter:

”När han inte hade något kvar blev det stor svält i landet, och han fick det mycket svårt. Det gick så långt att han tog arbete hos en av landets invånare, som skickade ut honom på fälten för att vakta svin. Och han ville så gärna äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men det var ingen som gav honom något.” (Lukas 15:14–16)

Svin var orena djur enligt lagen. Men sonen blir så desperat att han till och med tar ett jobb som svinskötare. Han är utsvulten och vet inte vad han ska ta sig till, han till och med suktar efter grisarnas foder. Men mitt i misären tar han sitt förnuft till fånga. Han säger till sig själv: ”De som arbetar för min pappa har ju bröd i överflöd, men jag håller på att svälta ihjäl! Nu reser jag tillbaka hem och säger: ’Pappa, jag har syndat mot Gud och mot dig. Jag är inte värd att kallas din son längre. Låt mig bara få bli som en av dina arbetare.’” Han bestämmer sig för att återvända hem till sin pappa. (Lukas 15:17–20)

Hur kommer pappan att reagera? Kommer han att ge honom en rejäl utskällning? Det var ju dumt att lämna hemmet från första början. Eller kommer pappan att vara kylig och behandla honom som luft? Tänk om det var din son eller dotter. Hur skulle du ha reagerat?

DEN FÖRLORADE SONEN KOMMER HEM

Jesus beskriver pappans reaktion: ”Redan på långt håll fick hans far syn på honom, och han fylldes av medlidande och sprang fram och kramade och kysste sonen ömt.” (Lukas 15:20) Trots att pappan har hört talas om sin sons hämningslösa liv tar han emot honom med öppna armar. Kommer de judiska ledarna, som hävdar att de tillber och känner Jehova, att förstå hur vår himmelske Far ser på syndare? Och kommer de att förstå att Jesus också visat samma värme mot dem som ångrar sig?

När pappan ser hur ledsen hans son är förstår han nog att sonen verkligen ångrar sig. Och pappans kärleksfulla bemötande gör det lättare för sonen att erkänna sina fel. Jesus fortsätter: ”Då sa sonen till honom: ’Pappa, jag har syndat mot Gud och mot dig. Jag är inte värd att kallas din son längre.’” (Lukas 15:21)

Men pappan befaller sina tjänare: ”Skynda er och hämta fina kläder, de finaste vi har, och klä honom i dem. Sätt en ring på hans hand och sandaler på hans fötter. Och hämta den gödda kalven och slakta den så att vi kan äta och fira, för min son var död och har fått liv igen, han var förlorad och kom tillbaka.” Sedan har de en fest för sonen. (Lukas 15:22–24)

Samtidigt är den äldre sonen ute på fältet och arbetar. Jesus berättar: ”När han närmade sig huset hörde han musik och dans. Då kallade han på en av tjänarna och undrade vad det var frågan om. Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit tillbaka, och din far har slaktat den gödda kalven för att fira att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ Då blev han arg och ville inte gå in, och hans far kom ut och försökte vädja till honom. Men han svarade: ’Här har jag slitit som en slav i åratal för dig, och jag har alltid gjort som du har velat. Men du har inte ens gett mig en killing så att jag kunde ha en fest med mina vänner. Och så kommer han, den där sonen som har slösat bort dina tillgångar tillsammans med prostituerade, och då slaktar du den gödda kalven för honom.’” (Lukas 15:25–30)

Vilka har likt den äldre sonen varit kritiska till att Jesus visat omtanke om syndare och vanligt folk? Fariséerna och de skriftlärda. Det är deras kritik som fått Jesus att berätta liknelsen. Och andra som är kritiska till hur Gud visar godhet har också mycket att lära av den här berättelsen.

Jesus avslutar liknelsen med pappans vädjande ord till den äldre sonen: ”Min son, du har alltid stannat här hos mig, och allt mitt är ditt. Men vi var bara tvungna att fira, för vi blev så glada. Din bror som var död har fått liv igen, han var förlorad men kom tillbaka.” (Lukas 15:31, 32)

Jesus går inte in på vad den äldre sonen sedan gör. Men efter Jesus död och uppståndelse blir ”en stor skara präster ... lydiga mot tron”. (Apostlagärningarna 6:7) Några av de prästerna kanske rentav lyssnade till den här starka skildringen om den förlorade sonen. Så även de behövde ta sitt förnuft till fånga, ångra sina synder och komma tillbaka till Jehova.

Det är viktigt att Jesus lärjungar i fortsättningen bär med sig lärdomarna i den här liknelsen. En lärdom är att inte resa ”till ett avlägset land” och leva ett själviskt liv utan moral. Det är mycket klokare att stanna bland Guds folk, där vi är trygga och har en Far som älskar och tar hand om oss.

Det finns fler lärdomar. Om någon av oss skulle överge Guds väg krävs det ödmjukhet för att kunna komma tillbaka till vår Far och få ett gott förhållande till honom igen.

Vi kan lära oss ytterligare något genom att jämföra pappans förlåtande inställning med den äldre sonens bittra och hårda inställning. Alla som tjänar Gud vill förstås vara förlåtande och ta emot dem som verkligen ångrar sig. Vi blir glada när någon som varit förlorad blir funnen och kommer tillbaka till vår Fars hus.

Jesus har precis berättat liknelsen om den förlorade sonen. Och de skatteindrivare, skriftlärda och fariséer som lyssnat borde ta intryck av att Gud förlåter dem som ångrar sina felsteg. (Lukas 15:1–7, 11) Nu vänder sig Jesus till lärjungarna och berättar en annan liknelse. Den handlar om en rik man som får veta att hans förvaltare, som har hand om hans hushåll, inte har skött sig.

Jesus berättar att förvaltaren har anklagats för att slösa med sin herres resurser. Husfadern säger därför att förvaltaren kommer att förlora jobbet. Förvaltaren tänker: ”Vad ska jag göra nu när min herre tar ifrån mig mitt arbete? Jag är inte stark nog att gräva, och jag skulle skämmas för att tigga.” Då får han en idé. ”Jo, nu vet jag vad jag ska göra så att folk tar emot mig i sina hem när jag har blivit avskedad.” Han kallar genast på dem som står i skuld till hans herre och frågar: ”Hur mycket är du skyldig min herre?” (Lukas 16:3–5)

”100 mått olivolja”, svarar den förste låntagaren, som kanske är oljeförsäljare eller äger en stor olivlund. Hans skuld motsvarar alltså 2 200 liter. Förvaltaren säger till honom: ”Här är ditt skuldebrev. Sätt dig ner och ändra snabbt till 50 [1 100 liter].” (Lukas 16:6)

Förvaltaren frågar en annan: ”Du då, hur mycket är du skyldig?” Han svarar: ”100 stora mått vete.” Det motsvarar 22 000 liter. Förvaltaren säger till låntagaren: ”Här är ditt skuldebrev. Ändra till 80.” Så han minskar skulden med 20 procent. (Lukas 16:7)

Förvaltaren ansvarar fortfarande för sin herres ekonomi, och därför har han rätt att bestämma om någon ska få en skuld reducerad. Genom att minska låntagarnas skulder gör han sig till deras vän. Och de kan i sin tur hjälpa honom när han blir av med jobbet.

Efter ett tag får herren veta vad förvaltaren gjort. Även om det innebär en förlust för honom blir han imponerad och berömmer sin förvaltare, ”för trots att han var orättfärdig handlade han klokt”. Jesus tillägger: ”Människor i den här världsordningen handlar nämligen klokare mot varandra än Guds tjänare gör.” (Lukas 16:8)

Jesus menar inte att förvaltarens sätt att hantera situationen är bra, och tvivelaktiga affärsmetoder är inte något han uppmuntrar till. Vad är det då han menar? Han uppmanar lärjungarna: ”Skaffa er vänner med hjälp av era resurser i den här orättfärdiga världen. Då kommer era vänner att ta emot er i de eviga hemmen när resurserna sinar.” (Lukas 16:9) Här finns en lärdom om att vara förutseende och tänka praktiskt. Guds tjänare behöver tänka på framtiden och använda sina resurser på ett smart sätt. Då kan de se fram emot en evig framtid.

Det är bara Jehova och hans son som kan ge någon en plats i det himmelska riket eller på den jord som riket ska styra över. Om vi använder våra ekonomiska tillgångar för att stödja rikets verksamhet, hjälper det oss att bli nära vänner med Jehova och Jesus. Vår eviga framtid kommer att vara i säkra händer när guld, silver och andra rikedomar inte längre har något värde.

Jesus säger också att de som är trogna och använder sina resurser på ett klokt sätt, kommer att vara lika trogna när det handlar om viktigare saker. Jesus påpekar: ”Om ni inte har varit trogna när ni har hanterat era orättfärdiga rikedomar, vem ska då anförtro er de sanna [andliga] rikedomarna?” (Lukas 16:11)

Lärjungarna måste alltså anstränga sig för att få komma till ”de eviga hemmen”. Man kan inte vara en sann tjänare till Gud och samtidigt jaga efter materiella tillgångar. Jesus slår fast: ”Ingen tjänare kan vara slav åt två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre, eller så kommer han att tycka om den ene och se ner på den andre. Ni kan inte vara slavar åt både Gud och rikedomen.” (Lukas 16:9, 13)

Jesus har precis gett sina lärjungar goda råd om hur man kan använda sina materiella resurser. Men lärjungarna är inte de enda som lyssnat. Några fariséer är också där, och de borde verkligen ta Jesus råd på allvar. Varför det? Därför att de älskar pengar. Men de bara hånler när de hör vad Jesus säger. (Lukas 15:2; 16:13, 14)

Det avskräcker dock inte Jesus. Han säger i stället till dem: ”Ni försöker vara rättfärdiga inför människor, men Gud vet hur ni är inombords. För det som imponerar på människor är avskyvärt för Gud.” (Lukas 16:15)

Fariséerna har länge beundrats av människor. Men nu blåser förändringens vindar, och det är dags för ombytta roller. De som är högt uppsatta och rika när det gäller ägodelar, politiskt inflytande och religiös status ska förnedras. Men vanligt folk som förstår att de behöver lära sig mer om Gud kommer att upphöjas. Jesus gör klart att en dramatisk förändring redan sker. Han säger:

”Lagen och profeterna förkunnades ända till Johannes. Sedan dess har Guds rike förkunnats som goda nyheter, och alla slags människor anstränger sig för att nå det. Ja, det är troligare att himmel och jord försvinner än att minsta del av en bokstav i lagen förblir ouppfylld.” (Lukas 3:18; 16:16, 17) Hur visar de här orden att saker och ting håller på att förändras?

De judiska religiösa ledarna hävdar att de följer Moses lag. Du minns säkert vad de sa när Jesus gav synen tillbaka till en man i Jerusalem. De sa då stolt: ”Vi är Moses lärjungar. Vi vet att Gud talade till Mose.” (Johannes 9:13, 28, 29) Ett syfte med lagen som gavs genom Mose var att leda ödmjuka människor till Messias, alltså Jesus. Johannes döparen identifierade Jesus som Guds lamm. (Johannes 1:29–34) I och med Johannes predikande fick många ödmjuka judar, däribland många fattiga, höra budskapet om ”Guds rike”. Ja, det finns ”goda nyheter” för alla som vill bli undersåtar till Guds rike och få nytta av det.

Moses lag har snart fyllt sitt syfte – den har lett människor till Messias. Eftersom den snart fyllt sin funktion, kommer kravet att följa den att tas bort. Enligt lagen kunde man till exempel ta ut skilsmässa av flera olika anledningar, men Jesus förklarar nu: ”Den som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan kvinna begår äktenskapsbrott, och den som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott.” (Lukas 16:18) Det här får fariséerna, som tycker om att sätta upp regler för allt och ingenting, att surna till.

Jesus berättar nu en liknelse som belyser den omfattande förändringen som äger rum. Den handlar om två män vilkas situation drastiskt förändras. När du hör den här liknelsen, ha då i tankarna att bland dem som lyssnar finns de giriga fariséerna som människor beundrar.

”Det var en rik man”, berättar Jesus, ”som brukade klä sig i purpur och fint linne, och han roade sig kungligt dag efter dag. Men man brukade lägga en tiggare som hette Lasarus vid hans port, och han var täckt av sår och längtade efter att få äta sig mätt av det som föll från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade hans sår.” (Lukas 16:19–21)

Fariséerna älskar pengar, så det är ingen tvekan om att den rike mannen är en bild av dem. De här religiösa ledarna tycker om att klä upp sig i exklusiva kläder, precis som mannen i liknelsen. Förutom att de är rika rent materiellt är de också rika när det gäller förmåner och privilegier. Att beskriva dem som en man klädd i kungligt purpur speglar deras höga ställning i samhället, och de vita linnekläderna visar hur självgoda de är. (Daniel 5:7)

Hur ser de här rika och uppblåsta ledarna på fattiga, vanliga människor? De kallar dem föraktfullt för ‛am ha’ạrets, eller landets folk, och menar att folket varken kan lagen eller förtjänar att bli undervisade i den. (Johannes 7:49) Folkets situation motsvaras av tiggaren Lasarus, som ”längtade efter att få äta sig mätt av” vad som än kunde falla från ”den rike mannens bord”. Lasarus var full av sår. Och det anspelar på hur de religiösa ledarna med avsmak ser ner på vanligt folk och behandlar dem som om de bar på andlig pest.

Situationen har länge varit bedrövlig. Men Jesus vet att tiden är inne för en drastisk förändring, både för dem som liknar den rike mannen och för dem som liknar Lasarus.

OMBYTTA ROLLER

Jesus beskriver nu hur situationen tar en helt ny vändning: ”Så småningom dog tiggaren, och han fördes bort av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Sedan dog också den rike mannen och blev begravd. Och medan han plågades i graven lyfte han blicken och såg Abraham långt borta och Lasarus på platsen vid hans sida.” (Lukas 16:22, 23)

De som lyssnar vet att Abraham sedan länge är död och begraven. Skrifterna säger tydligt att ingen som är i graven (eller Sheol) kan se eller tala, och det gäller även Abraham. (Predikaren 9:5, 10) Så vad tänker de religiösa ledarna när Jesus berättar den här liknelsen? Vad anspelar han egentligen på när det gäller de giriga fariséerna och folket i allmänhet?

Jesus har precis poängterat att lagen och profeterna har förkunnats ända fram till Johannes men att Guds rike sedan dess har förkunnats som goda nyheter. Det är på grund av Johannes döparens och Jesus Kristus predikande som den rike mannen och Lasarus dör i förhållande till sina tidigare omständigheter och vaknar upp med helt nya förutsättningar.

De ödmjuka och fattiga i samhället har länge varit andligt svältfödda. Men de har nu fått hjälp och tagit till sig av budskapet om riket som framförts. Tidigare kunde de bara livnära sig av det som föll från de religiösa ledarnas bildliga matbord. Men genom Jesus undervisning kan de nu äta sig mätta av livsviktiga sanningar från Skrifterna. Äntligen får de sin chans att komma närmare Gud!

De inflytelserika religiösa ledarna i samhället har däremot vägrat att ta till sig av budskapet om riket som Johannes förkunnat och som Jesus därefter predikat i hela landet. (Matteus 3:1, 2; 4:17) Budskapet gör dem inte bara arga, det rentav plågar dem eftersom det pekar fram emot en flammande, eller tillintetgörande, dom från Gud. (Matteus 3:7–12) Vilken lättnad det skulle bli för dem ifall Jesus och hans lärjungar kunde sluta predika. Dessa ledare är som den rike mannen i liknelsen när han ropar: ”Min förfader Abraham, var barmhärtig mot mig och skicka Lasarus så att han kan doppa fingerspetsen i vatten och svalka min tunga, för jag våndas i den här flammande elden.” (Lukas 16:24)

Men det kommer inte att hända. De flesta av de religiösa ledarna kommer inte att ändra sig. De har vägrat att lyssna till det som ”Mose och profeterna” skrivit, som hade kunnat hjälpa dem att inse att Jesus är Guds Messias och utlovade kung. (Lukas 16:29, 31; Galaterna 3:24) Dessutom är de för stolta för att lyssna på någon av de fattiga som följer Jesus och har Guds godkännande. Men Jesus lärjungar kommer inte att kompromissa eller vattna ur Guds budskap för att vara de religiösa ledarna till lags eller ge dem någon lindring. I liknelsen får deras ”förfader Abraham” presentera den hårda verkligheten för dem:

”Kom ihåg, mitt barn, att du fick ditt goda under din livstid, men Lasarus fick det onda. Nu får han tröst här, medan du våndas. Det är dessutom en stor klyfta mellan oss och er, så de som vill ta sig över härifrån till er kan inte göra det, och ingen kan komma över därifrån till oss.” (Lukas 16:25, 26)

Det är inte mer än rätt att en sådan förändring sker. Det blir verkligen ombytta roller för de stolta ledarna och de ödmjuka bland folket. De senare tar på sig Jesus ok och blir äntligen andligt styrkta och mätta. (Matteus 11:28–30) Den här förändringen kommer att bli ännu mer uppenbar om några månader då lagförbundet ersätts av det nya förbundet. (Jeremia 31:31–33; Kolosserna 2:14; Hebréerna 8:7–13) När Gud utgjuter sin heliga ande vid pingsten år 33 v.t. blir det glasklart att det är lärjungarna som har Guds godkännande, inte de religiösa ledarna.

Jesus har under en tid predikat i Pereen på andra sidan Jordan. (Johannes 10:40) Men nu beger han sig söderut mot Jerusalem.

Hans lärjungar reser tillsammans med honom, och det gör även ”stora folkskaror” som inbegriper ”skatteindrivare och syndare”. (Lukas 14:25; 15:1) Några kritiska fariséer och skriftlärda är också där. Jesus har sagt mycket tänkvärt i liknelserna om det förlorade fåret, den förlorade sonen och Lasarus och den rike mannen. (Lukas 15:2; 16:14)

Hans motståndare har nyligen kritiserat och hånat honom. Och det är antagligen därför som han nu vänder sig till lärjungarna och upprepar några tankar som han tog upp i Galileen.

Jesus säger: ”Det är oundvikligt att det kommer sådant som får människor att snubbla och falla. Men det kommer att gå illa för den som orsakar det! ... Akta er noga. Om din broder syndar mot dig ska du tillrättavisa honom, och om han ångrar sig ska du förlåta honom. Även om han syndar mot dig sju gånger om dagen och kommer tillbaka till dig sju gånger och säger: ’Jag ångrar mig’, ska du förlåta honom.” (Lukas 17:1–4) Den sista kommentaren påminner säkert Petrus om hans fråga om att förlåta upp till sju gånger. (Matteus 18:21)

Kommer lärjungarna att kunna följa Jesus uppmaning? När de ber honom ”ge oss mer tro” svarar han: ”Om ni bara hade tro så stor som ett senapskorn skulle ni säga till det här svarta mullbärsträdet: ’Dra upp dig själv med rötterna och plantera dig i havet!’ och det skulle lyda er.” (Lukas 17:5, 6) Så även lite tro kan göra storverk.

Jesus börjar nu prata om hur viktigt det är att vara ödmjuk och ha en balanserad syn på sig själv. Han säger till apostlarna: ”Tänk er att en man har en tjänare som kommer in efter att ha plöjt marken eller vaktat hjorden. Skulle han säga till tjänaren: ’Skynda dig hit och lägg dig till bords’? Nej, i stället skulle han säga: ’Gör i ordning min kvällsmat, och sätt på dig förklädet och betjäna mig medan jag äter och dricker. Sedan kan du äta och dricka.’ Han är väl inte tacksam mot tjänaren bara för att han har gjort det som förväntas av honom? Så när ni har utfört era uppgifter ska ni säga: ’Vi är bara enkla tjänare. Vi har bara gjort det vi borde göra.’” (Lukas 17:7–10)

Var och en av Guds tjänare behöver inse att tillbedjan av Gud är viktigare än allt annat. Det är verkligen en förmån att få tjäna Gud som en medlem av hans hushåll, och den tanken är alltid bra att bära med sig.

Troligen är det kort efter det här som Jesus får ett meddelande från Lasarus systrar, Marta och Maria, som bor i Betania i Judeen. Vad är det för meddelande? ”Herre, den som du tycker så mycket om är sjuk.” (Johannes 11:1–3)

Jesus vän Lasarus är allvarligt sjuk, men Jesus blir inte handlingsförlamad av det sorgliga beskedet. I stället säger han: ”Den här sjukdomen ska inte sluta med döden. Den ska bli till ära för Gud, så att Guds son får ära genom den.” Jesus stannar faktiskt kvar där i två dagar innan han säger till lärjungarna: ”Kom, så går vi till Judeen igen.” Men de protesterar: ”Rabbi, nyss ville judéerna stena dig, och nu vill du gå dit igen?” (Johannes 11:4, 7, 8)

Jesus svarar: ”Är det inte 12 timmars dagsljus? Om någon vandrar på dagen stöter han inte emot något, eftersom ljuset lyser upp världen. Men om någon vandrar på natten kommer han att stöta emot saker därför att han inte ser något.” (Johannes 11:9, 10) Jesus menar uppenbarligen att tiden som Gud bestämt för hans tjänst inte är slut än. Jesus behöver göra allt han kan den korta tid som är kvar.

”Vår vän Lasarus har somnat”, tillägger Jesus, ”men jag är på väg dit för att väcka honom.” Lärjungarna, som tydligen tror att Lasarus bara vilar och snart kommer att bli bra, säger: ”Herre, om han sover kommer han att bli frisk.” Då säger Jesus rakt ut: ”Lasarus har dött. ... Men nu går vi till honom.” (Johannes 11:11–15)

Tomas är helt inställd på att stötta Jesus, trots att han vet att det är livsfarligt för Jesus att resa till Judeen. Så han säger till de andra lärjungarna: ”Vi följer med, så att vi kan dö med honom.” (Johannes 11:16)