Han lämnar Jerusalem och beger sig till andra sidan Jordan, till det ställe där Johannes började döpa nära fyra år tidigare. Denna plats ligger tydligen inte så långt från södra stranden av Galileens hav, ungefär två dagars färd från Jerusalem.

Här kommer många människor till Jesus och börjar säga: ”Johannes utförde visserligen inget enda tecken, men allt vad Johannes sade om den här mannen var sant.” Många sätter därför tro till Jesus.

Jesus börjar en ny färd till Jerusalem

SNART är Jesus ute på vägarna igen och predikar från stad till stad och från by till by. Han befinner sig tydligen i Pereen, som ligger på andra sidan Jordan, från Judeen sett. Men hans mål är Jerusalem.

Den judiska uppfattningen att endast ett begränsat antal människor kommer att göra sig förtjänta av räddning eller frälsning kan vara orsaken till att en man nu frågar: ”Herre, är det få som blir räddade?” Med sitt svar tvingar Jesus sina åhörare att tänka på vad som krävs för räddning: ”Ansträng er kraftigt [dvs. kämpa eller gör ert yttersta] för att komma in genom den trånga dörren.”

Det är mycket viktigt att göra sådana kraftansträngningar, ”därför att många”, säger Jesus vidare, ”skall söka komma in men skall inte förmå det”. Varför kommer de inte att lyckas? Han förklarar att ”när en gång husfadern har stigit upp och låst dörren”, då kommer människor att ”stå utanför och bulta på dörren och säga: ’Herre, öppna för oss.’” Men till svar skall han säga till dem: ”Jag vet inte varifrån ni är. Gå bort ifrån mig, alla ni som utövar orättfärdighet!”

De som blir utestängda kommer tydligen vid en tidpunkt som passar dem själva. Men vid det laget är möjlighetens dörr stängd och reglad. Om de hade kommit tidigare, skulle de ha kommit in, även om det kunde ha verkat olägligt för dem just då. Ja, ett sorgligt slut väntar dem som dröjer med att sätta tillbedjan av Jehova främst i livet!

De judar som Jesus blivit utsänd att betjäna har till största delen underlåtit att ta vara på detta enastående tillfälle att ta emot Guds föranstaltningar för räddning. Jesus säger därför att det kommer att bli gråt och tandagnisslan när de finner sig vara kastade utanför. Däremot skall människor komma ”från östliga trakter och västliga trakter och från norr och söder”, ja, från alla nationer, ”och lägga sig till bords i Guds kungarike”.

Jesus fortsätter med att säga: ”Det finns de vilka är sist [föraktade icke-judar och förtryckta judar] som skall vara först, och det finns de vilka är först [i materiellt och religiöst avseende gynnade judar] som skall vara sist.” Med ”sist” menas att sådana försumliga, otacksamma personer över huvud taget inte kommer in i Guds kungarike.

Fariséerna kommer nu fram till Jesus och säger: ”Bryt upp och ge dig av härifrån, för Herodes [Antipas] vill döda dig.” Det kan hända att Herodes själv har satt i gång detta rykte för att få Jesus att ge sig av från trakten. Herodes kanske är rädd för att bli inblandad i mordet på ännu en Guds profet, något som han blev när Johannes döparen dödades. Men Jesus säger till fariséerna: ”Gå och säg till den räven: ’Se! Jag är i färd med att driva ut demoner och verkställa läkedom i dag och i morgon, och på tredje dagen skall jag vara färdig.’”

När Jesus har avslutat sin verksamhet på denna plats, fortsätter han sin färd mot Jerusalem, eftersom det, som han säger, ”inte går an att en profet blir dräpt någon annanstans än i Jerusalem”. Varför är det bara att förvänta att Jesus skulle bli dödad i Jerusalem? Därför att Jerusalem är huvudstaden, där de 71 medlemmarna av judarnas högsta domstol, Sanhedrin, samlas och där djuroffren frambärs. Det skulle därför vara otillbörligt att ”Guds Lamm” dödades någon annanstans.

”Jerusalem, Jerusalem, som dödar profeterna och stenar dem som har sänts ut till henne”, säger Jesus klagande, ”hur ofta har jag inte velat samla ihop dina barn på det sätt som en höna samlar sin kycklingkull under sina vingar, men ni har inte velat! Se! Ert hus lämnas åt er själva.” Den judiska nationen har förkastat Guds Son och är därför dömd att tillintetgöras!

När Jesus fortsätter sin färd mot Jerusalem, blir han inbjuden till en måltid hos en av fariséernas styresmän. Det är sabbat, och människorna iakttar Jesus mycket noggrant, eftersom det finns en man där som lider av vattusot, troligen en vätskeansamling i armar och ben. Jesus riktar sig nu till fariséerna och till de laglärda som är närvarande och frågar: ”Har man lov att bota på sabbaten, eller har man det inte?”

Ingen säger ett ord. Jesus botar därför mannen och skickar bort honom. Därefter säger han: ”Vem av er skall inte, om hans son eller tjur faller i en brunn, omedelbart dra upp honom på sabbatsdagen?” Inte heller nu förmår någon säga emot honom. Lukas 13:22—14:6; Johannes 1:29.

Jesus gästar en farisé

JESUS är kvar hos en av fariséernas styresmän och har just botat en man från vattusot. När han märker hur de andra gästerna väljer ut de främsta platserna åt sig vid måltiden, ger han dem en lektion i ödmjukhet.

”När du är bjuden på bröllop av någon”, säger Jesus sedan, ”skall du inte lägga dig på främsta platsen. Kanske någon förnämare än du har inbjudits av honom vid det tillfället, och han som inbjöd dig och honom kan komma och säga till dig: ’Låt den här mannen få platsen.’ Och då får du resa dig med skam för att inta den nedersta platsen.”

Jesus ger därför rådet: ”Gå i stället, när du blir bjuden, och lägg dig på den nedersta platsen, för att den som har inbjudit dig, när han kommer, skall säga till dig: ’Vän, stig du upp högre.’ Då skall du få ära inför alla dina medgäster.” Avslutningsvis säger Jesus: ”Därför att envar som upphöjer sig själv skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig själv skall bli upphöjd.”

Sedan vänder sig Jesus till den farisé som har bjudit in honom och förklarar hur man anordnar en middagsbjudning som är verkligt förtjänstfull i Guds ögon: ”När du låter duka till middag eller kvällsmåltid, kalla då inte på dina vänner eller dina bröder eller dina släktingar eller rika grannar. Kanske de också någon gång bjuder dig igen, och det skulle bli en återbetalning till dig. Nej, när du låter duka till fest, bjud då in fattiga, krymplingar, ofärdiga, blinda, så kommer du att vara lycklig, eftersom de inte har något att återbetala dig med.”

Den som anordnar en sådan måltid för de vanlottade kommer att få erfara lycka, alldeles som Jesus förklarar för sin värd: ”Det skall nämligen återbetalas dig i de rättfärdigas uppståndelse.” När en av medgästerna hör Jesu beskrivning av denna förtjänstfulla måltid, kommer han att tänka på en annan sorts måltid. ”Lycklig är den som äter bröd i Guds kungarike”, säger den här gästen. Men det är inte alla som visar rätt uppskattning av denna lyckliga framtidsutsikt, och Jesus framställer därför en ny liknelse:

”En viss man lät duka till en storslagen kvällsmåltid, och han bjöd in många. Och ... han [sände] ut sin slav att säga till de inbjudna: ’Kom, för nu är allt färdigt.’ Men de började alla som en man be att få slippa ifrån. Den förste sade till honom: ’Jag har köpt en åker och är tvungen att gå ut och se på den; jag ber dig: Framför min ursäkt.’ Och en annan sade: ’Jag har köpt fem spann nötkreatur och är på väg att pröva dem; jag ber dig: Framför min ursäkt.’ Ännu en annan sade: ’Jag har just gift mig med en kvinna, och fördenskull kan jag inte komma.’”

Vilka lama ursäkter! Den som köper en åker eller nötkreatur granskar i regel dessa innan han köper dem, och det är därför inte så angeläget att titta på dem efteråt. Och att en person nyligen har gift sig bör inte heller hindra honom från att ta emot en så viktig inbjudan. När husfadern hör dessa ursäkter, blir han därför arg och befaller sin slav:

”’Gå ut fort på de breda vägarna och gränderna i staden och för in hit de fattiga, krymplingar, blinda och ofärdiga.’ I sinom tid sade slaven: ’Herre, vad du gav order om har blivit utfört, och ännu finns det plats.’ Och herren sade till slaven: ’Gå ut till vägarna och inhägnaderna och nödga dem att komma in, så att mitt hus må fyllas. ... Ingen av de där männen som var bjudna skall få smaka min kvällsmåltid.’”

Vad är innebörden i den här liknelsen? ”Herren” som anordnade måltiden är en bild av Jehova Gud, ”slaven” som framförde inbjudan är Jesus Kristus, och den storslagna ”kvällsmåltiden” representerar utsikten att få ingå i himlarnas kungarike.

De första som mottog inbjudan att få ingå i Guds kungarike var framför allt de judiska religiösa ledarna på Jesu tid. Men de avvisade den här inbjudan. I synnerhet från och med pingsten år 33 v.t. gick därför en andra inbjudan ut till de ringa och föraktade i den judiska nationen. Men de som gav gensvar var inte tillräckligt många för att fylla de 144.000 platserna i Guds himmelska kungarike. År 36 v.t., tre och ett halvt år senare, gick därför en tredje och sista inbjudan ut till oomskurna icke-judar, och detta insamlande verk har fortsatt ända till våra dagar. Lukas 14:1—24.

Lärjungaskapets förpliktelser

EFTER att ha gästat den kände fariséen, som tydligen är medlem av Sanhedrin, ger sig Jesus av och fortsätter mot Jerusalem. Stora folkskaror följer honom. Men vad är deras motiv? Vad är egentligen inbegripet i att bli en sann lärjunge?

När de nu färdas tillsammans, vänder sig Jesus till folkskarorna och gör dem kanhända chockerade när han säger: ”Om någon kommer till mig och inte hatar sin far och mor och hustru och barn och bröder och systrar, ja, och till och med sin egen själ, kan han inte vara min lärjunge.”

Vad menar Jesus? Jesus säger inte här att hans efterföljare bokstavligt talat skall hata sina släktingar. De måste i stället hata dem i den bemärkelsen att de älskar dem mindre än de älskar honom. Jesu förfader Jakob sägs ha ”hatat” Lea och älskat Rakel, vilket innebar att Lea var mindre älskad än hennes syster Rakel.

Lägg också märke till att Jesus sade att en lärjunge skulle hata ”till och med sin egen själ”, sitt liv. Vad Jesus menar är att en sann lärjunge måste älska honom mer än han älskar sitt eget liv. Jesus vill således understryka att det är ett mycket stort ansvar förbundet med att bli hans lärjunge. Det är inte något man skall göra utan att tänka sig noga för.

Svårigheter och förföljelse är något man kan förvänta när man blir en Jesu lärjunge, som han vidare antyder: ”Vemhelst som inte bär sin tortyrpåle och följer mig, han kan inte vara min lärjunge.” En sann lärjunge måste alltså vara villig att bära samma smälek som Jesus fick utstå och till och med, om så är nödvändigt, dö för Guds fienders hand, vilket Jesus snart skall göra.

Det kristna lärjungaskapets förpliktelser är därför något som de folkskaror som följer honom måste ägna mycket noggrann eftertanke åt. Jesus understryker detta med hjälp av en liknelse. ”Till exempel”, säger han, ”vem av er som vill bygga ett torn sätter sig inte först ner och räknar ut kostnaden, för att se om han har nog till att fullborda det? Annars kanske han lägger grunden men inte duger till att göra det färdigt, och alla åskådarna kan börja göra narr av honom och säga: ’Den människan började bygga men dög inte till att göra det färdigt.’”

Jesus vill alltså visa de folkskaror som följer honom att de, innan de blir hans lärjungar, bör vara fullt och fast övertygade om att de kan fullgöra det som krävs, precis som en man som vill bygga ett torn redan innan han börjar bygga förvissar sig om att han har de medel som krävs för att fullborda det. Jesus fortsätter med att framställa ännu en liknelse:

”Eller vilken kung, på marsch för att i krig drabba samman med en annan kung, sätter sig inte först ner och lägger råd om han är i stånd att med tio tusen man mäta sig med den som kommer emot honom med tjugo tusen? Om han faktiskt inte kan göra det, då sänder han ut en beskickning, medan denne ännu är långt borta, och anhåller om fred.”

Jesus betonar sedan själva lärdomen i dessa liknelser och säger: ”Därför är det så att ingen av er som inte säger farväl till alla sina tillhörigheter kan vara min lärjunge.” Det är detta som de folkskaror som följer honom, ja alla människor som lär känna Kristus, måste vara villiga att göra. De måste vara beredda att offra allt de har — alla sina tillhörigheter, ja själva livet — om de skall kunna bli hans lärjungar. Är du villig att göra det?

”Visst är salt utmärkt”, fortsätter Jesus. I sin bergspredikan hade han sagt att hans lärjungar var ”jordens salt” och menade med det att de skulle ha ett konserverande inflytande på människor, precis som bokstavligt salt är ett konserveringsmedel. ”Men om själva saltet mister sin kraft, vad skall det då kryddas med? Varken för jorden eller för gödselhögen är det då lämpligt”, konstaterar Jesus. ”Man kastar ut det. Den som har öron att höra med, han må höra.”

Jesus vill med detta visa att även de som har varit hans lärjungar under någon tid måste ta sig till vara så att de inte försvagas i sin beslutsamhet att fortsätta på den inslagna vägen. Om de gör det, skulle de inte vara till någon nytta, utan bli till åtlöje för världen och olämpliga som Guds tjänare, ja faktiskt till smälek för Gud. I likhet med förorenat salt som mist sin kraft kommer de då att bli utkastade, tillintetgjorda. Lukas 14:25—35; 1 Moseboken 29:30—33; Matteus 5:13.

Att söka efter det förlorade

JESUS är angelägen om att söka efter och finna dem som ödmjukt vill tjäna Gud. Han söker därför upp alla och talar med dem om Guds kungarike, också ökända syndare. Sådana personer närmar sig nu honom för att lyssna till honom.

När fariséerna och de skriftlärda ser detta, kritiserar de Jesus för att han umgås med människor som de betraktar som ovärdiga. De muttrar och säger: ”Den mannen välkomnar syndare och äter tillsammans med dem.” Det skulle vara långt under deras värdighet att göra något sådant! Fariséerna och de skriftlärda behandlar vanliga enkla människor mycket illa, som markens smuts under deras fötter. För att visa det förakt de känner använder de det hebreiska uttrycket ‛am ha·’ạ·rets, dvs. ”landets [jordens] folk”, när de talar om sådana människor.

Jesus, däremot, behandlar alla med värdighet, vänlighet och medkänsla. Många av dessa enkla människor, däribland personer som är kända för att leva ett syndigt liv, är därför ivriga att lyssna till honom. Men hur reagerar då Jesus när fariséerna kritiserar honom för att han offrar tid och kraft på sådana som de betraktar som ovärdiga?

Jesus besvarar deras invändning genom att framställa en liknelse. Han utgår från fariséernas eget betraktelsesätt, som om de är rättfärdiga och i säkert förvar i Guds fålla, medan de föraktliga ‛am ha·’ạ·rets är som vilsegångna och förlorade får. Låt oss höra vad han säger till dem:

”Vilken människa bland er, som har hundra får och som förlorar ett av dem, lämnar inte kvar de nittionio i vildmarken och ger sig av efter det förlorade, tills han finner det? Och när han har funnit det, lägger han det på sina axlar och gläder sig. Och när han kommer hem, kallar han samman sina vänner och sina grannar och säger till dem: ’Gläd er med mig, för jag har funnit mitt får som var förlorat.’”

Jesus gör sedan en tillämpning av liknelsen och förklarar: ”Jag säger er att på samma sätt skall det vara mer glädje i himlen över en enda syndare som ändrar sinne än över nittionio rättfärdiga som inte har behov av sinnesändring.”

Fariséerna anser sig vara rättfärdiga och därför inte ha behov av sinnesändring. När somliga av dem ett par år tidigare hade kritiserat Jesus för att han åt tillsammans med uppbördsmän och syndare, hade han svarat dem: ”Jag har ... inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.” De egenrättfärdiga fariséerna, som inte inser sitt behov av sinnesändring, åstadkommer ingen glädje i himlen. Det gör däremot de syndare som är uppriktigt ångerfulla.

För att ytterligare understryka att det är en orsak till stor glädje när förlorade syndare blir förda till rätta berättar Jesus en annan liknelse. Han säger: ”Vilken kvinna, som har tio drakmer, tänder inte en lampa, om hon tappar bort en enda drakma, och sopar huset och söker omsorgsfullt, tills hon finner myntet? Och när hon har funnit det, kallar hon samman sina väninnor och grannkvinnor och säger: ’Gläd er med mig, för jag har funnit den drakma, som jag hade tappat bort.’”

Jesus tillämpar sedan denna liknelse på liknande sätt som den förra. Han fortsätter med att säga: ”På samma sätt, säger jag er, uppstår glädje bland Guds änglar över en enda syndare som ändrar sinne.”

Det kärleksfulla intresse som Guds änglar hyser för syndare som ändrar sinne är verkligen anmärkningsvärt, i synnerhet som dessa en gång så obetydliga och föraktade ‛am ha·’ạ·rets så småningom skall få privilegiet att ingå i Guds himmelska kungarike. De kommer följaktligen att få en ställning i himlen som är högre än den som änglarna själva har! Men i stället för att känna sig svartsjuka eller förbigångna inser änglarna ödmjukt att dessa syndiga människor har uthärdat och övervunnit situationer i livet som kommer att göra dem rustade att tjäna som förstående och barmhärtiga kungar och präster i himlen. Lukas 15:1—10; Matteus 9:13; 1 Korinthierna 6:2, 3; Uppenbarelseboken 20:6.

Berättelsen om en förlorad son

JESUS har just framställt två liknelser för fariséerna — en om ett förlorat får och en om ett borttappat mynt — och han fortsätter nu med en annan liknelse. Denna gång är det om hur en kärleksfull far handlar mot sina två söner, som båda har allvarliga brister.

Först har vi den yngre sonen, huvudpersonen i liknelsen. Han ber att få ut sitt arv, och utan att tveka ger fadern honom hans del av förmögenheten. Sonen ger sig sedan av hemifrån och blir invecklad i ett mycket omoraliskt levnadssätt. Lyssna nu uppmärksamt, när Jesus framställer sin liknelse, och se om du kan avgöra vilka personerna i berättelsen representerar.

”En viss man”, börjar Jesus, ”hade två söner. Och den yngre av dem sade till sin far: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som faller på min lott.’ Då delade han [fadern] sina försörjningsmedel åt dem.” Vad gör då den yngre sonen med sin del av förmögenheten?

Jesus förklarar: ”Senare, inte många dagar därefter, samlade den yngre sonen ihop allt och for utrikes till ett avlägset land, och där slösade han bort sin förmögenhet genom att föra ett utsvävande liv.” I själva verket förbrukar han sina pengar genom att leva tillsammans med prostituerade kvinnor. Så småningom kommer svåra tider, som Jesus vidare säger i sin liknelse:

”När han hade gjort av med alltsammans, kom en svår hungersnöd över hela det landet, och han började lida brist. Han gick rentav och slöt sig till en av det landets invånare, och denne skickade honom till sina åkrar för att driva svin på bete. Och han brukade längta efter att bli mättad med johannesbrödträdets baljor, som svinen åt, och ingen gav honom något.”

Hur förödmjukande det måste ha varit att tvingas vakta svin — sådana djur var ju orena enligt Lagen! Men det som plågade sonen mest var den gnagande hunger som till och med fick honom att längta efter den föda som svinen fick. På grund av den här eländiga situationen, sade Jesus, ”kom [han] till besinning”.

Jesus fortsätter nu sin berättelse: ”Han [sade till sig själv]: ’Hur många lejda män hos min far har inte bröd i överflöd, medan jag håller på att gå under här av svält! Jag vill bryta upp och färdas till min far och säga till honom: ”Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värdig att kallas din son. Låt mig bli som en av dina lejda män.”’ Så bröt han upp och gick till sin far.”

Här har vi en avgörande punkt: Om hans far i vredesmod hade farit ut mot honom och hade skrikit åt honom när han for hemifrån, skulle sonen troligen inte ha varit så säker på vad han skulle göra. Han kunde ha beslutat sig för att återvända till sitt hemland och försöka få tag i ett arbete någon annanstans, så att han inte skulle behöva träffa sin far. Men han kom aldrig på den tanken. Det var hem han ville bege sig!

Det är tydligt att fadern i Jesu liknelse representerar vår kärleksfulle, barmhärtige himmelske Fader, Jehova Gud. Och du kanske också förstår att den förlorade sonen, han som var slösaktig, representerar människor som är kända för att vara syndare. Fariséerna, som Jesus talar till i sin liknelse, har tidigare kritiserat Jesus för att han åt tillsammans med just sådana människor. Men vem föreställer den äldre sonen?

Den förlorade sonen kommer tillbaka

När den förlorade sonen i Jesu liknelse återvänder hem till sin fars hus, vad för slags mottagande får han då? Lyssna till Jesu berättelse:

”Medan han ännu var långt borta, fick hans far syn på honom och greps av medlidande, och han sprang och föll honom om halsen och kysste honom ömt.” Vilken barmhärtig och varmhjärtad far — en träffande bild av vår himmelske Fader, Jehova!

Fadern hade förmodligen hört talas om sonens utsvävande liv. Ändå hälsar han honom välkommen hem utan att vänta på en detaljerad förklaring. Jesus har också en sådan välkomnande anda och inleder kontakter med syndare och uppbördsmän, vilka representeras av den förlorade sonen i liknelsen.

Den insiktsfulle fadern i Jesu liknelse har säkert fått en viss uppfattning om sin sons ångerfulla inställning genom att ge akt på hans sorgsna och missmodiga ansiktsuttryck när han återvänder. Men faderns kärleksfulla initiativ gör det lättare för sonen att bekänna sina synder, enligt vad Jesus vidare berättar: ”Då sade sonen till honom: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värdig att kallas din son. Låt mig bli som en av dina lejda män.’”

Men orden hinner knappt komma över sonens läppar förrän fadern skyndsamt befaller sina slavar: ”Fort! Hämta ut en lång dräkt, den bästa, och klä honom i den och sätt en ring på hans hand och sandaler på hans fötter. Och hämta den gödda ungtjuren, slakta den och låt oss äta och roa oss, eftersom min son här var död och har fått liv igen; han var förlorad och blev funnen.” Sedan börjar de ”roa sig”.

Under tiden var faderns ”äldre son på åkern”. Se om du kan komma underfund med vem han representerar genom att lyssna till resten av berättelsen. Jesus säger om den äldre sonen: ”När han kom gående och närmade sig huset, fick han höra musik och dans. Han kallade då till sig en av tjänarna och frågade vad detta betydde. Han sade till honom: ’Din bror har kommit, och din far har slaktat den gödda ungtjuren, därför att han har fått honom tillbaka vid god hälsa.’ Men han blev vred och ville inte gå in. Då kom hans far ut och började uppmuntrande vädja till honom. Till svar sade han till sin far: ’Här har jag i så många år gått som slav åt dig, och inte en enda gång har jag överträtt ditt bud, och ändå har du inte en enda gång gett mig en killing, för att jag skulle kunna roa mig tillsammans med mina vänner. Men så snart som den här, din son, kom, han som har förtärt dina försörjningsmedel tillsammans med skökor, slaktade du den gödda ungtjuren för honom.’”

Vilka har, i likhet med den äldre sonen, varit kritiska mot den barmhärtighet och uppmärksamhet som visats syndare? Är det inte de skriftlärda och fariséerna? Eftersom deras kritiska inställning till Jesus för att han välkomnar syndare var det som gav anledning till liknelsen, måste det naturligtvis vara de som representeras av den äldre sonen.

Jesus avslutar sin liknelse med faderns vädjan till den äldre sonen: ”Barn, du har alltid varit hos mig, och allt mitt är ditt; men vi kunde inte annat än roa oss och glädja oss, därför att din bror här var död och har fått liv, och han var förlorad och blev funnen.”

Jesus låter oss inte få veta hur den äldre sonen sedan handlar. Men efter Jesu död och uppståndelse sägs det att ”en stor skara präster började vara lydiga mot tron”, vilket kanske inbegriper några av den äldre sonens klass, som Jesus här riktar sig till.

Men vilka representerar de två sönerna i nutiden? Det måste vara sådana personer som har fått veta tillräckligt mycket om Jehovas uppsåt för att kunna träda in i ett förhållande till honom. Den äldre sonen förebildar vissa medlemmar av ”den lilla hjorden” eller ”församlingen av de förstfödda som har blivit inskrivna i himlarna”. Dessa lade sig till med en liknande inställning som den äldre sonen. De hade ingen önskan att välkomna en jordisk klass av ”andra får”, som enligt deras uppfattning drog till sig hela uppmärksamheten.

Den förlorade sonen, å andra sidan, har avseende på dem av Guds folk som ger sig av för att ägna sig åt de njutningar som världen erbjuder. Med tiden vänder de dock ångerfullt tillbaka och blir åter aktiva Guds tjänare. Ja, hur kärleksfull och barmhärtig är inte Fadern mot dem som inser sitt behov av förlåtelse och återvänder till honom! Lukas 15:11—32; 3 Moseboken 11:7, 8; Apostlagärningarna 6:7; Lukas 12:32; Hebréerna 12:23; Johannes 10:16.

Planera för framtiden med praktisk vishet

JESUS har just berättat liknelsen om den förlorade sonen för en folkskara bestående av hans lärjungar, oärliga uppbördsmän och andra kända syndare samt skriftlärda och fariséer. Nu vänder han sig till lärjungarna och framställer en liknelse om en rik man som har fått en ogynnsam rapport om sin husföreståndare eller förvaltare.

Jesus berättar att den rike mannen kallar till sig sin förvaltare och talar om för honom att han tänker avskeda honom. ”Vad skall jag göra, när min herre nu kommer att ta ifrån mig förvaltarskapet?” undrar förvaltaren. ”Gräva orkar jag inte, tigga skäms jag för. Jo, nu vet jag vad jag skall göra, så att folk kommer att ta emot mig hemma hos sig, när jag blir avsatt från förvaltarskapet.”

Vad är förvaltarens plan? Han kallar till sig dem som står i skuld hos hans herre. ”Hur mycket är du skyldig?” frågar han dem.

Den förste svarar: ”Hundra batmått [2.200 liter] olivolja.”

”Ta din skriftliga överenskommelse tillbaka och sätt dig och skriv fort femtio”, säger han till denne.

Därefter säger han till en annan: ”Du då, hur mycket är du skyldig?”

Han säger: ”Hundra kormått [22.000 liter] vete.”

”Ta din skriftliga överenskommelse tillbaka och skriv åttio.”

Förvaltaren är i sin fulla rätt att skriva ner sin herres fordringar, eftersom han fortfarande har ansvar för sin herres ekonomi. Genom att skriva ner skulderna gör han sig till vän med sådana som kan återgälda honom när han förlorar sitt arbete.

När hans herre hör vad som har hänt, blir han imponerad. Faktum är att han ”berömde sin förvaltare, därför att han, fastän orättfärdig, hade handlat med praktisk vishet”. Jesus tillägger: ”Denna tingens ordnings söner är nämligen klokare i praktiskt avseende gentemot sin egen generation än ljusets söner är.”

Jesus tar nu fram själva lärdomen i liknelsen och uppmanar sina lärjungar: ”Skaffa er vänner med hjälp av den orättfärdiga rikedomen, så att de, när den tar slut, må ta emot er i de eviga hyddorna.”

Jesus berömmer inte förvaltaren för hans orättfärdighet, utan för hans framsynta, praktiska vishet. ”Denna tingens ordnings söner” är ofta smarta nog att använda sina pengar eller sin ställning till att bli vänner med sådana som kan göra dem vissa gentjänster. Guds tjänare, ”ljusets söner”, bör därför också använda sina materiella tillgångar, ”den orättfärdiga rikedomen”, på ett vist sätt som är till nytta för dem själva.

Men som Jesus säger bör de med hjälp av denna rikedom göra sig till vän med dem som kan ta emot dem ”i de eviga hyddorna”. När det gäller medlemmar av den lilla hjorden, befinner sig dessa hyddor i himlen; för de ”andra fåren” befinner de sig på den paradisiska jorden. Eftersom det endast är Jehova Gud och hans Son som kan ta emot människor i dessa hyddor, bör vi sträva efter att uppodla vänskap med dem genom att använda all ”orättfärdig” rikedom som vi kan ha till att understödja Rikets intressen. När sedan våra materiella rikedomar tar slut eller går förlorade, vilket de med all säkerhet kommer att göra, kommer vår eviga framtid att vara säker och trygg.

Jesus fortsätter sedan med att säga att de som är trogna även i fråga om dessa materiella, dessa ”minsta”, ting också kommer att vara trogna i frågor av större betydelse. ”Alltså”, säger han vidare, ”om ni inte har visat er trogna i förbindelse med den orättfärdiga rikedomen, vem skall då anförtro er det som är sant [dvs. andliga ting eller Rikets intressen]? Och om ni inte har visat er trogna i förbindelse med det som är en annans [de Rikets intressen som Gud har anförtrott sina tjänare], vem skall då ge er något för egen del [belöningen i form av liv i de eviga hyddorna]?”

Vi kan helt enkelt inte vara Guds sanna tjänare och samtidigt vara slavar åt den orättfärdiga rikedomen, materiell rikedom, som Jesus avslutningsvis säger: ”Ingen hustjänare kan vara slav åt två herrar; för antingen kommer han att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla fast vid den ene och förakta den andre. Ni kan inte vara slavar åt Gud och åt Rikedomen.” Lukas 15:1, 2; 16:1—13; Johannes 10:16.

Den rike mannen och Lasarus

JESUS har just talat med sina lärjungar om rätt bruk av materiell rikedom och förklarat att vi inte kan vara slavar både åt den och åt Gud. Fariséerna lyssnar också till detta samtal, och de börjar håna Jesus, eftersom de är penningkära. Han säger därför till dem: ”Ni är de som förklarar sig själva rättfärdiga inför människor, men Gud känner era hjärtan; därför att det som är upphöjt bland människor är någonting vämjeligt i Guds ögon.”

Tiden är inne för en förändring till de människors nackdel som är rika i fråga om världsliga ägodelar, politisk makt och religiöst inflytande. De skall förnedras. Men de människor som inser sitt andliga behov skall upphöjas. Jesus syftar på denna förändring, när han vidare säger till fariséerna:

”Lagen och Profeterna har varat ända till Johannes [döparen]. Från och med då förkunnas Guds kungarike såsom goda nyheter, och varje slags människa tränger fram mot det. Ja, det är lättare för himmel och jord att försvinna än för en enda del av en bokstav i Lagen att bli ouppfylld.”

De skriftlärda och fariséerna är stolta därför att de menar sig hålla fast vid Moses lag. Du minns säkert deras skrytsamma ord, när Jesus mirakulöst gav synen tillbaka åt en blind man i Jerusalem: ”Vi är Moses lärjungar. Vi vet att Gud har talat till Mose.” Men nu har Moses lag fullgjort sitt syfte, nämligen att leda ödmjuka människor till Guds förordnade kung, Jesus Kristus. Så från och med den tidpunkt då Johannes börjar sin tjänst bemödar sig människor av alla slag, i synnerhet de ödmjuka och fattiga, om att bli Guds kungarikes undersåtar.

Eftersom den mosaiska lagen nu håller på att uppfyllas, kommer människor snart inte längre att vara förpliktade att hålla den. Lagen tillåter till exempel skilsmässa av en rad olika anledningar, men nu säger Jesus: ”Var och en som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan kvinna, han begår äktenskapsbrott, och den som gifter sig med en kvinna som är skild från sin man, han begår äktenskapsbrott.” Hur irriterande måste inte sådana uttalanden vara för fariséerna, i synnerhet som de tillåter skilsmässa av många olika anledningar!

När Jesus nu fortsätter att tala till fariséerna, berättar han en liknelse om två män, vilkas ställning eller situation genomgår en drastisk förändring. Kan du komma underfund med vilka männen representerar och vad innebörden är i deras ombytta roller?

”En viss man var rik”, förklarar Jesus, ”och han brukade hölja sig i purpur och fint linne och roade sig storslaget dag efter dag. Men en viss tiggare vid namn Lasarus brukade placeras vid hans port, full av sår, och han längtade efter att bli mättad av de ting som föll från den rikes bord. Ja, därtill brukade hundarna komma och slicka hans sår.”

Jesus låter här den rike mannen representera de judiska religiösa ledarna, inte bara fariséerna och de skriftlärda, utan också sadducéerna och de främsta prästerna. De är rika i fråga om andliga privilegier och möjligheter, och de uppför sig på samma sätt som den rike mannen gjorde. Deras kungligt purpurfärgade kläder representerar deras gynnade ställning, och det vita linnet är en bild av deras egenrättfärdighet.

Denna stolta rikemansklass betraktar de fattiga, enkla människorna med yttersta förakt och kallar dem ‛am ha·’ạ·rets, dvs. jordens folk. Tiggaren Lasarus representerar följaktligen dessa människor som de religiösa ledarna förvägrar tillbörlig andlig näring och rättmätiga privilegier. Liksom Lasarus är full av sår betraktas de enkla människorna föraktfullt som andligt sjuka och inte värda att umgås med andra än hundar. Men de som tillhör Lasarusklassen hungrar och törstar efter andlig näring och befinner sig därför vid porten för att om möjligt få del av de ynkliga smulor av andlig föda som kan falla från den rike mannens bord.

Jesus övergår nu till att beskriva de förändringar som drabbar den rike mannen och Lasarus. Vad är det för förändringar, och vad är de en bild av?

Den rike mannen och Lasarus upplever en förändring

Den rike mannen representerar de religiösa ledarna som gynnats med andliga privilegier och möjligheter, och Lasarus är en bild av det enkla folket som hungrar efter andlig föda. Jesus fortsätter nu sin berättelse och beskriver en dramatisk förändring i dessa båda mäns omständigheter.

”Med tiden dog nu tiggaren”, säger Jesus, ”och fördes bort av änglarna till platsen vid Abrahams bröst. Också den rike mannen dog och blev begravd. Och i Hades lyfte han upp sina ögon, under det han befann sig i plågor, och han såg Abraham långt borta och Lasarus på platsen vid hans bröst.”

Eftersom den rike mannen och Lasarus inte är verkliga personer, utan symboliserar olika klasser av människor, måste deras död, logiskt sett, också vara symbolisk. Vad är då deras död en symbol av?

Jesus har just pekat på en förändring i omständigheterna genom att säga: ”Lagen och Profeterna har varat ända till Johannes. Från och med då förkunnas Guds kungarike såsom goda nyheter.” Det är alltså i och med Johannes’ och Jesu Kristi predikande som både den rike mannen och Lasarus dör i förhållande till sina tidigare omständigheter eller förhållanden.

De som tillhör den ödmjuka, ångerfulla Lasarusklassen dör i förhållande till sitt tidigare andligt utarmade tillstånd och kommer in i en ställning av gudomlig ynnest. Tidigare hade de blickat upp till de religiösa ledarna för att få del av de smulor som föll från deras andliga bord, men nu blir de mättade av de bibliska sanningar som Jesus delger dem. De får på så sätt en gynnad ställning, platsen vid den större Abrahams, Jehova Guds, bröst.

De som utgör den rike mannens klass ådrar sig däremot Guds misshag, på grund av att de envist vägrar att omfatta budskapet om Guds kungarike som Jesus undervisat om. De dör därigenom i förhållande till sin tidigare ställning av skenbar ynnest. Det sägs faktiskt att de i bildlig bemärkelse plågas. Låt oss nu höra vad den rike mannen säger:

”Fader Abraham, var barmhärtig mot mig och skicka i väg Lasarus till att doppa spetsen av sitt finger i vatten och svalka min tunga, för jag våndas i denna flammande eld.” Att Jesu lärjungar förkunnar Guds glödheta domsbudskap plågar den rike mannens klass. De vill att lärjungarna skall sluta upp att förkunna sådana budskap och på så sätt ge dem en viss lindring i deras plågor.

”Men Abraham sade: ’Barn, kom ihåg att du fick dina goda ting fullt ut i din livstid, men Lasarus i motsvarande grad de skadliga tingen. Nu blir han emellertid vederkvickt här, men du våndas. Och förutom allt detta har ett stort svalg blivit befäst mellan oss och er, så att de som vill ta sig över härifrån till er inte kan det, ej heller må man komma över därifrån till oss.’”

Hur rättvist och passande är det inte att en sådan dramatisk förändring äger rum i förhållandet mellan Lasarusklassen och den rike mannens klass! Denna förändring kommer till stånd några månader senare, vid pingsten år 33 v.t., då det gamla lagförbundet blir ersatt av det nya förbundet. Det ges då otvetydiga bevis för att det är lärjungarna som åtnjuter Guds ynnest, inte fariséerna och de andra religiösa ledarna. Det stora ”svalg” som skiljer den symboliske rike mannen från Jesu lärjungar är därför en bild av Guds oföränderliga, rättfärdiga domar.

Den rike mannen vänder sig nu till ”fader Abraham” och säger: ”Jag [ber] dig ... att du skickar i väg honom [Lasarus] till min fars hus — jag har nämligen fem bröder.” Den rike mannen erkänner alltså att han har ett förtroligare förhållande till en annan fader, som i själva verket är Satan, Djävulen. Den rike mannen ber att Lasarus skall vattna ur Guds domsbudskap för att inte också hans ”fem bröder”, hans religiösa medförbundna, skall bli förpassade till ”detta plågoställe”.

”Men Abraham sade: ’De har Mose och Profeterna; låt dem lyssna till dessa.’” Ja, allt de ”fem bröderna” behöver göra för att undgå plåga är att ägna uppmärksamhet åt Moses och Profeternas skrifter, som identifierar Jesus som Messias, och sedan bli hans lärjungar. Men den rike mannen invänder: ”O nej, fader Abraham, men om någon från de döda går till dem, kommer de att ändra sinne.”

Men han får veta: ”Om de inte lyssnar till Mose och Profeterna, kommer de inte heller att övertygas om någon uppstår från de döda.” Gud kommer inte att sörja för några speciella tecken eller underverk för att övertyga människor. De måste läsa och tillämpa Skrifterna, om de vill vinna hans ynnest. Lukas 16:14—31; Johannes 9:28, 29; Matteus 19:3—9; Galaterna 3:24; Kolosserna 2:14; Johannes 8:44.

En färd till Judeen för att visa barmhärtighet

UNDER invigningshögtiden i Jerusalem några veckor tidigare hade judarna försökt döda Jesus. Han begav sig därför norrut, tydligen till trakterna kring Galileens hav.

Nu har han återigen gett sig av mot Jerusalem och predikar utefter vägen i byarna i Pereen, ett område öster om Jordan. Efter att ha berättat liknelsen om den rike mannen och Lasarus fortsätter han med att undervisa sina lärjungar om sådant som han lärt dem när de var i Galileen.

Han säger till exempel att det skulle vara fördelaktigare för en person ”om en kvarnsten hade blivit hängd om hans hals och han hade blivit slängd i havet, än att han skulle få en av dessa små att snava och falla”. Han framhåller också hur viktigt det är att vi förlåter varandra och säger: ”Även om [en broder] ... syndar mot dig sju gånger om dagen och kommer tillbaka till dig sju gånger och säger: ’Jag ångrar mig’, skall du förlåta honom.”

När lärjungarna ber: ”Ge oss mera tro”, svarar Jesus: ”Om ni hade tro så stor som ett senapskorn, skulle ni säga till detta svarta mullbärsträd: ’Ryck dig upp med rötterna och plantera dig i havet!’ och det skulle lyda er.” Även ett litet mått av tro kan alltså uträtta stora ting.

Därefter återger Jesus en verklig situation för att belysa vilken inställning en som tjänar den allsmäktige Guden bör ha. ”Finns det väl någon av er”, säger Jesus, ”som har en slav, vilken plöjer eller ser till hjorden, och som kommer att säga till honom, när han kommer in från fältet: ’Kom genast hit och lägg dig till bords’? Kommer han inte snarare att säga till honom: ’Gör i ordning vad jag skall ha till kvällsmat, och sätt förkläde på dig och betjäna mig, tills jag har ätit och druckit färdigt, och efteråt kan du själv äta och dricka’? Inte kommer han väl att känna tacksamhet mot slaven, därför att han gjorde de ting som hade anvisats honom? Så också ni, när ni har gjort alla de ting som har anvisats er, säg då: ’Vi är odugliga slavar. Vad vi har gjort är bara vad vi borde göra.’” Guds tjänare bör således aldrig känna det som om de gör Gud en tjänst genom att tjäna honom. I stället bör de ständigt påminna sig vilket privilegium det är att få tillbe honom som betrodda medlemmar av hans hushåll.

Tydligtvis är det strax efter det att Jesus framställt den här liknelsen som en budbärare anländer. Han har skickats dit av Maria och Marta, Lasarus’ systrar, som bor i Betania i Judeen. ”Herre, se! den som du är så fäst vid är sjuk”, säger budbäraren.

Jesus svarar: ”Ändamålet med den här sjukdomen är inte döden, utan härlighet åt Gud, för att Guds Son må förhärligas genom den.” Efter att ha stannat kvar där han är i två dagar säger Jesus till sina lärjungar: ”Låt oss gå till Judeen igen.” Men de påminner honom: ”Rabbi, nyss ville judéerna komma åt att stena dig, och går du nu dit igen?”

”Är det inte tolv timmars dagsljus?” säger Jesus till svar. ”Om någon vandrar i dagsljus, törnar han inte emot något, eftersom han ser den här världens ljus. Men om någon vandrar om natten, törnar han emot något, eftersom ljuset inte är i honom.”

Jesus menar tydligen att den period av ”dagsljus” som Gud har bestämt för Jesu jordiska tjänst ännu inte har löpt ut, och så länge den inte har gjort det, kan ingen vålla honom någon skada. Han måste dra full nytta av den korta tid av ”dagsljus” som han ännu har kvar. Sedan kommer ”natten”, då hans fiender kommer att ha dödat honom.

Jesus tillägger: ”Lasarus, vår vän, har gått till vila, men jag är nu på väg dit för att väcka honom ur sömnen.”

Lärjungarna tror tydligen att Lasarus vilar sig i sömnen och att det är ett positivt tecken på att han skall tillfriskna och säger därför: ”Herre, om han har gått till vila, kommer han att bli frisk.”

Jesus säger därför rättframt till dem: ”Lasarus har dött, och jag gläder mig för er skull över att jag inte var där, för att ni må tro. Men låt oss gå till honom.”

Lärjungen Tomas, som inser att Jesus kan komma att bli dödad i Judeen men som ändå vill följa honom, uppmanar sina medlärjungar: ”Låt oss också gå, för att vi må dö med honom.” Så med risk för sina egna liv följer lärjungarna Jesus på denna färd till Judeen. Lukas 13:22; 17:1—10; Johannes 10:22, 31, 40—42; 11:1—16.