Jesus undervisar om skilsmässa och om kärlek till barn

JESUS och hans lärjungar är på väg till Jerusalem för att fira den judiska påskhögtiden år 33 v.t. De tar sig över floden Jordan och tar vägen genom Pereen. Jesus hade varit i Pereen några veckor tidigare men blev då kallad ner till Judeen, eftersom hans vän Lasarus var sjuk. När han var i Pereen den gången, talade han med fariséerna om skilsmässa, och nu tar de upp ämnet på nytt.

Bland fariséerna finns olika meningsriktningar när det gäller skilsmässa. Mose har sagt att en man kan skiljas från sin hustru om han ”har funnit något anstötligt hos henne”. Somliga menar att detta gäller enbart ett okyskt uppförande, medan andra anser att uttrycket ”något anstötligt” kan inbegripa de obetydligaste förseelser. För att pröva Jesus frågar därför fariséerna honom: ”Har en man lov att skilja sig från sin hustru på vilken grund som helst?” De är övertygade om att vad Jesus än säger så kommer han att komma i konflikt med de fariséer som är av en annan uppfattning.

Jesus besvarar frågan på ett mästerligt sätt. Han stöder sig inte på någon mänsklig uppfattning, utan hänvisar till det ursprungliga syftet med äktenskapet. ”Har ni inte läst”, säger han, ”att han som skapade dem från början gjorde dem till mankön och kvinnkön och sade: ’Fördenskull skall en man överge sin far och sin mor och skall hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött’? Så är de då inte längre två, utan ett kött. Därför: vad Gud har fogat samman, det må ingen människa skilja åt.”

Jesus visar att Guds ursprungliga uppsåt var att makarna inte skulle skiljas, utan hålla ihop. Om det förhåller sig så, svarar fariséerna, ”varför har då Mose föreskrivit att man kan ge henne ett skilsmässointyg och skilja henne från sig?”

”Med hänsyn till er hårdhjärtenhet gjorde Mose den eftergiften för er att ni kan skilja er från era hustrur”, svarar Jesus, ”men från början har det inte varit på det sättet.” Nej, när Gud upprättade de sanna normerna för äktenskapet i Edens trädgård, gjorde han inga föranstaltningar för skilsmässa.

Jesus säger vidare till fariséerna: ”Jag säger er att vemhelst som skiljer sig från sin hustru, utom på grund av otukt [från grekiska: por·nẹia], och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott.” Han visar därigenom att por·nẹia, vilket är detsamma som grov sexuell omoraliskhet, är den enda skilsmässoorsak som Gud godkänner.

Att äktenskapet skall vara en bestående förening och att det finns bara en enda orsak till skilsmässa får lärjungarna att säga: ”Om mannens ställning i förhållande till hustrun är sådan, då är det inte rådligt att gifta sig.” Det råder inget tvivel om att den som överväger att gifta sig allvarligt bör tänka på att äktenskapet är varaktigt!

Jesus fortsätter nu att tala om det ogifta ståndet. Han förklarar att somliga pojkar föds till eunucker och inte kan fullgöra äktenskapets förpliktelser därför att de inte utvecklas normalt i sexuellt avseende. Andra har gjorts till eunucker av människor — blivit grymt stympade i sexuellt avseende. Somliga, slutligen, har gjort sig själva till eunucker genom att undertrycka sin längtan efter äktenskap och sexuellt umgänge för att mera helt och fullt kunna ägna sig åt det som har med himlarnas kungarike att göra. ”Den som kan ge rum åt det [det ogifta ståndet], han må ge rum åt det”, säger Jesus till sist.

Människorna börjar nu komma till Jesus med sina små barn. Men lärjungarna förebrår barnen och försöker mota bort dem, utan tvivel därför att de vill bespara Jesus onödiga bekymmer. Men Jesus säger: ”Låt de små barnen komma till mig; sök inte hejda dem, för Guds kungarike hör sådana till. I sanning säger jag er: Vemhelst som inte tar emot Guds kungarike likt ett litet barn skall alls inte komma in i det.”

Vilka fina lärdomar Jesus ger oss vid detta tillfälle! För att kunna ta emot Guds kungarike måste vi efterlikna den ödmjukhet och läraktighet som kännetecknar små barn. Men Jesu exempel visar också hur viktigt det är, i synnerhet för föräldrar, att tillbringa tid tillsammans med sina barn. Jesus visar sedan sin kärlek till dessa små genom att ta dem i sin famn och välsigna dem. Matteus 19:1—15; 5 Moseboken 24:1; Lukas 16:18; Markus 10:1—16; Lukas 18:15—17.

Jesus och en rik ung styresman

NÄR Jesus nu färdas vidare genom Pereen på väg mot Jerusalem, kommer en ung man springande emot honom och faller på knä framför honom. Mannen omtalas som styresman, vilket förmodligen betyder att han innehar en framträdande ställning i en av traktens synagogor eller kanske till och med är medlem av Sanhedrin. Han är också mycket rik. ”Gode Lärare”, säger han till Jesus, ”vad skall jag göra för att ärva evigt liv?”

”Varför kallar du mig god?” svarar Jesus. ”Ingen är god utom en enda, Gud.” Den unge mannen använder förmodligen ordet ”god” som en titel, och Jesus låter honom därför veta att en sådan titel endast tillkommer Gud.

”Men om du gärna vill gå in i livet”, fortsätter Jesus, ”håll då ständigt buden.”

”Vilka?” undrar mannen.

Jesus svarar genom att citera fem av de tio buden och säger: ”Jo: Du skall inte mörda; Du skall inte begå äktenskapsbrott; Du skall inte stjäla; Du skall inte bära falskt vittnesbörd; Ära din far och din mor.” Därefter tillägger Jesus ett ännu viktigare bud. Han säger: ”Du skall älska din nästa som dig själv.”

”Allt detta har jag hållit ända från min ungdom”, svarar mannen i all uppriktighet. ”Vad fattas mig ännu?”

När Jesus hör mannens innerliga och uppriktiga fråga, grips han av kärlek till honom. Men Jesus förstår att mannen är fäst vid materiella tillhörigheter och påpekar därför vad han skulle behöva göra: ”En sak fattas dig: Gå bort, sälj vad du än har och ge åt de fattiga, så skall du få en skatt i himlen, och kom, bli min efterföljare.”

Jesus ser då, utan tvivel med medömkan, hur mannen reser sig och går därifrån djupt bedrövad. Hans rikedom gör honom blind för värdet av sanna skatter. ”Hur svårt”, säger Jesus beklagande, ”kommer det inte att vara för dem som har pengar att komma in i Guds kungarike!”

Jesu ord gör lärjungarna häpna. Men de blir ännu mer förvånade när han fortsätter med att slå fast en allmän regel: ”Det är i själva verket lättare för en kamel att komma igenom ett synålsöga än för en rik man att komma in i Guds kungarike.”

”Vem kan då bli räddad?” undrar lärjungarna.

Jesus ser rakt på dem och säger: ”För människor är det omöjligt, men inte för Gud; för Gud är nämligen alla ting möjliga.”

Petrus inser att de har gjort ett val som skiljer sig mycket från den rike unge styresmannens och säger: ”Se! Vi har lämnat allt och följt dig.” Han frågar därför: ”Vad kommer i själva verket att finnas åt oss?”

”I återskapelsen”, lovar Jesus, ”när Människosonen sätter sig på sin härliga tron, skall också ni som har följt mig själva sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar.” Ja, Jesus visar att det kommer att ske en återskapelse av förhållandena på jorden så att allt blir som det var i Edens trädgård, och Petrus och de andra lärjungarna kommer att som belöning få regera tillsammans med Kristus över detta världsomfattande paradis. Nog är en sådan storslagen belöning värd alla uppoffringar!

Men som Jesus med bestämdhet slår fast finns det belöningar att få redan nu: ”Ingen har lämnat hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar för min skull och för de goda nyheternas skull, som inte skall få hundrafalt nu i den här tidsperioden: hus och bröder och systrar och mödrar och barn och åkrar, tillsammans med förföljelser, och i den kommande tingens ordning evigt liv.”

Jesus lovar således att vart hans lärjungar än beger sig i världen åtnjuter de en samhörighet med medkristna som står dem närmare och är dem kärare än deras egna familjemedlemmar. Den rike unge styresmannen går tydligen miste om både den belöningen och belöningen evigt liv i Guds himmelska kungarike.

Därefter tillägger Jesus: ”Men många som är de första skall vara de sista och de sista de första.” Vad menar han med det?

Han menar att många människor som är ”de första” i fråga om att åtnjuta religiösa privilegier, sådana som den rike unge styresmannen, inte skall komma in i Guds kungarike. De kommer att bli ”de sista”. Men många, däribland Jesu ödmjuka lärjungar, som är föraktade av de egenrättfärdiga fariséerna och betraktas som ”de sista” — som jordens folk, eller ‛am ha·’ạ·rets — kommer att bli ”de första”. Att de blir ”de första” innebär att de kommer att få privilegiet att bli medregenter tillsammans med Kristus i Guds kungarike. Markus 10:17—31; Matteus 19:16—30; Lukas 18:18—30.

Arbetarna i vingården

”MÅNGA som är de första skall vara de sista och de sista de första”, har Jesus just sagt. Sedan illustrerar han det med en berättelse. ”Himlarnas kungarike är nämligen likt en människa”, börjar han med att säga, ”en husfar, som gick ut tidigt på morgonen för att leja arbetare till sin vingård.”

Jesus fortsätter: ”När han [husfadern] hade kommit överens med arbetarna om en denar om dagen, sände han ut dem till sin vingård. Också när han gick ut omkring tredje timmen såg han andra stå arbetslösa på torget; och till dessa sade han: ’Gå också ni till vingården, och vad som än kan vara rättvist skall jag ge er.’ Och de gav sig i väg. Åter gick han ut omkring sjätte och nionde timmen och gjorde på samma sätt. Slutligen gick han ut omkring elfte timmen och träffade på andra stående där, och han sade till dem: ’Varför har ni stått här hela dagen arbetslösa?’ De sade till honom: ’Därför att ingen har lejt oss.’ Han sade till dem: ’Gå också ni till vingården.’”

Husfadern, vingårdens ägare, är Jehova Gud, och vingården är Israels nation. Arbetarna i vingården är de som förs in i lagförbundet, speciellt de judar som lever på apostlarnas tid. Det är bara med dem som arbetar full dag som ett löneavtal görs upp. Lönen är en denar för ett dagsverke. Eftersom ”tredje timmen” är klockan nio på förmiddagen, är antalet arbetstimmar för dem som kallas vid tredje, sjätte, nionde och elfte timmen bara 9, 6, 3 respektive 1.

De som arbetar 12 timmar, dvs. full dag, representerar de judiska ledarna, som hela tiden har varit upptagna i religiös tjänst. I detta skiljer de sig från Jesu lärjungar, som under större delen av sitt liv har varit sysselsatta med fiske eller andra förvärvsarbeten. Inte förrän på hösten år 29 v.t. sände ”husfadern” Jesus Kristus för att samla ihop dessa till att bli hans lärjungar. Dessa blev därmed ”de sista”, de som började arbeta i vingården vid elfte timmen.

Till sist slutar den symboliska arbetsdagen i och med Jesu död, och tiden är inne då arbetarna skall få betalning. Vid utbetalningen följer man den ovanliga regeln att de sista kommer först. Vi läser: ”När det blev kväll, sade vingårdens ägare till sin betrodde man: ’Kalla hit arbetarna och betala ut lönerna, med början från de sista tillbaka till de första.’ När männen från elfte timmen kom, fick de en denar var. När så de första kom, drog de den slutsatsen att de skulle få mer; men också de fick betalning enligt taxan om en denar. Då de fick den började de muttra över husfadern och sade: ’De här sista har utfört en enda timmes arbete; ändå har du likställt dem med oss som har burit dagens börda och den brännande hettan!’ Men som svar till en av dem sade han: ’Vän, jag gör dig inte orätt. Kom du inte överens med mig om en denar? Ta vad som är ditt och gå. Åt den här siste vill jag gärna ge detsamma som åt dig. Har jag inte lov att göra vad jag vill med mina egna ting? Eller är ditt öga ont därför att jag är god?’” Som avslutning upprepar Jesus en tidigare tanke genom att säga: ”På detta sätt skall de sista vara först och de första sist.”

Utbetalandet av denaren sker inte vid Jesu död, utan vid pingsten år 33 v.t., när Kristus, den ”betrodde” mannen, gjuter ut helig ande över sina lärjungar. Jesu lärjungar liknar ”de sista”, dem som börjar arbeta vid elfte timmen. Denaren representerar inte den heliga andens gåva i sig själv. Denaren är något som lärjungarna skall använda här på jorden — något som ger dem livsuppehälle, som ger dem evigt liv. Det är privilegiet att få vara en andlig israelit, smord till att predika om Guds kungarike.

Snart märker de som har lejts först att Jesu lärjungar har fått sin betalning, och de ser dem göra bruk av den symboliska denaren. Men de vill ha mer än den heliga anden och med Guds kungarike förbundna privilegier. Deras muttranden och protester tar sig uttryck i att de förföljer Kristi lärjungar, ”de sista” arbetarna i vingården.

Är denna uppfyllelse under det första århundradet den enda uppfyllelsen av Jesu liknelse? Nej, kristenhetens präster nu under 1900-talet har, på grund av sina ställningar och sitt ansvar, varit ”de första” som lejts till att arbeta i Guds symboliska vingård. De har ansett överlämnade förkunnare anslutna till Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet vara ”de sista” som har ett giltigt förordnande i Guds tjänst. Men i själva verket är det just dessa, de som prästerskapet har sett ner på, som har fått motta denaren — äran att få tjäna som smorda ambassadörer för Guds himmelska kungarike. Matteus 19:30—20:16.

JESUS och hans lärjungar befinner sig i närheten av Jordan, där de tar sig över floden från provinsen Pereen och kommer in i Judeen. Många andra färdas med dem till påskfirandet år 33 v.t., som infaller om bara en vecka eller så.