Jehovas vittnens årsbok 1988

HAN var bara 33 år gammal när hans liv klipptes av genom avrättning. Men hans budskap lever alltjämt, efter 1.900 år! Hans namn var Jesus Kristus. Mindre än tre dagar före sin grymma död, medan han satt i en olivträdslund på en höjd med utsikt över Jerusalem, uttalade han en profetia vars uppfyllelse ställer alla som är vid liv i dag inför valet mellan liv och död. Han förutsade att de ”goda nyheterna” om Guds rike skulle predikas på hela den bebodda jorden. — Matt. 24:14.

Att ta emot dessa goda nyheter i vår tid betyder evigt liv, att avvisa dem medför evig död. (Upp. 14:6, 7) Likt den forntida Josua måste människor som önskar leva välja att tjäna Jehova. (Jos. 24:15) Guds rikes intressen måste uppta främsta platsen i deras liv. (Matt. 6:33) Men hur skulle detta livsviktiga budskap spridas?

De anvisningar Jesus gav sina efterföljare var enkla och rakt på sak: Predika och undervisa. Han ville att hans lärjungar skulle efterlikna det han själv gjorde. (Matt. 4:23; 9:35) De skulle vara förkunnare av de goda nyheterna om Riket. Det av anden vägledda predikandet om Riket skulle bli den centrala drivkraften hos den sanna kristendomen. Därför har uppfyllelsen av Matteus 24:14 drivit budskapet om Guds rike ut till jordens mest avlägsna del.

Vilka utför detta storslagna arbete i dag? Jehovas vittnen. Det vi uträttat i predikandet om Riket under mer än hundra år talar för sig självt. Vi följer samma mönster och använder samma tema i vårt predikande och undervisande som Kristi lärjungar gjorde under det första århundradet. Vår senaste rapport visar att vi inte har saktat farten i detta arbete.

”DU SKALL GÖRA DESS GLÄDJE STOR”

Jehovas vittnen utför skördandet med en glädjens ande, alldeles som det uttrycks i Jesaja 9:3: ”Du skall göra folket talrikt, du skall göra dess glädje stor. Inför dig skall de glädja sig, som man gläds under skördetiden, som man fröjdar sig, när man utskiftar byte.” Vi gläder oss över att vårt predikande och vårt arbete med att göra lärjungar har välsignats av Jehova med fler arbetare för Riket och att han har gett oss redskap för att kunna hjälpa dessa. Den följande rapporten ger oss därför alldeles särskild orsak att vara jublande glada.

Under det senaste tjänsteåret var i medeltal 3.237.751 Jehovas vittnen verksamma med att predika varje månad, och man nådde ett högsta antal om 3.395.612 förkunnare. På ett enda år fick vi ihop den enorma summan av 739.019.286 timmar — vilket motsvarar 84.000 år — som ägnats åt predikandet om Riket.

Jehovas vittnen undervisar också. Vad är syftet med kristen undervisning? Att göra döpta lärjungar till Kristus. (Matt. 28:19, 20) Och eftersom Jesus Kristus tillbad Jehova, måste hans lärjungar också bli Guds tillbedjare.

Under tjänsteåret 1987 blev 230.843 döpta som Jehovas vittnen och lärjungar till Jesus Kristus. Möjligheterna till ytterligare ökning av antalet lärjungar är stora, eftersom vi ledde i medeltal 3.005.048 bibelstudier varje månad. Låt oss nu ta en snabb överblick jorden runt på några teokratiska höjdpunkter som också kommer att få oss att känna glädje.

Det gångna tjänsteåret medförde utmärkta resultat i Frankrike med följande högsta antal under maj månad: 96.954 förkunnare — däribland 10.180 hjälppionjärer och 3.411 reguljära pionjärer. Det var det 22:a rekordet i följd i antalet reguljära pionjärer. Under maj var omkring 15 procent av alla förkunnarna i någon form av heltidstjänst. Dessutom använde förkunnarna i medeltal 12,9 timmar i tjänsten, och man rapporterade ett rekord på 65.806 bibelstudier under samma månad.

Portugal har under tjänsteåret välsignats med nya förkunnarrekord i alla de länder och territorier som lyder under avdelningskontoret. Själva Portugal hade sju förkunnarrekord och överskred för första gången 32.000-strecket. En enastående utveckling är att antalet bibelstudier som nu leds överskrider antalet förkunnare i fem av de länder och territorier som rapporterar till det här avdelningskontoret. Vilka spännande möjligheter till en riklig skörd framöver!

”Vi är tacksamma mot Jehova för att vi har fått uppleva ytterligare ett år med välsignad verksamhet”, säger man vid avdelningskontoret i Japan. Under tjänsteåret har 125 nya församlingar bildats i Japan. Antalet förkunnare ökade till 120.722 i augusti — det 104:e månatliga rekordet i följd. Något mycket uppmuntrande var antalet bibelstudier. I juni hölls 166.277 — en ökning med 14 procent över förra årets medeltal. Den nya broschyren ”Se, jag gör allting nytt!” visade sig bli ett mycket effektivt redskap för att göra återbesök och lägga grunden för bibelstudier i Japan.

I maj fick avdelningskontoret på Fiji bevittna sitt 29:e förkunnarrekord i följd — samma månad som en militärkupp genomfördes där i landet. I juni hade man ytterligare ett rekord på över 1.300 verksamma förkunnare. ”Allt som ni tidigare har berättat för oss besannas nu”, medgav en poliskommissarie för ett vittne. ”Om alla människor här i landet var Jehovas vittnen skulle vi inte ha sådana landsomfattande oroligheter.”

För första gången passerade antalet förkunnare 46.000 i Australien, och det blev nya rekord i antalet reguljära pionjärer nästan varje månad. Förkunnarna var nitiska i tjänsten på fältet, i synnerhet i april, då medeltalet timmar var 12,1.

Sedan 1947 har invandringen svarat för närmare 40 procent av Australiens befolkningstillväxt. De europeiska länderna Storbritannien, Irland, Italien, Jugoslavien, Grekland, Västtyskland, Nederländerna och Polen har bidragit med det största antalet. På grund av denna tillströmning har 58 utländska församlingar och 39 grupper bildats. De gläder sig över att regelbundna möten såväl som krets- och områdessammankomstprogram nu ordnas på 20 olika språk.

På senare tid har Australien fått en tillströmning av flyktingar från Vietnam, Laos, Kampuchea, Thailand och andra länder i Sydostasien. Huvudparten av dessa människor har fått gå igenom oerhörda lidanden och umbäranden. Nu när de lever i mer stabila omgivningar ger många av dem gensvar till de goda nyheterna. I Sydney finns det till exempel en församling bestående av 124 förkunnare och 24 pionjärer som har många asiatiska invandrare på sitt distrikt. Den här församlingen gläder sig över sina 220 bibelstudier. Avdelningskontorets kommentar är: ”Det är sannerligen en stor skara ur alla nationer som håller på att samlas för att få överleva!”

I ett land i Afrika, där Jehovas vittnens arbete har varit förbjudet i omkring 20 år, har 17 nya församlingar bildats under det gångna tjänsteåret. Församlingarna upplevde en 18-procentig ökning i det genomsnittliga antalet hjälppionjärer. Vilken skörd fick dessa flitiga hjälppionjärer inbärga? Man leder nu fler bibelstudier — de har ökat med 22 procent.

Zambia nådde ett nytt högsta antal om 67.144 förkunnare i april — 16,5 procent över förra årets medeltal. Det är också många fler som tar del i pionjärtjänsten. Antalet reguljära pionjärer ökade med 13,5 procent och antalet hjälppionjärer med 20,5 procent jämfört med förra årets siffror. Under året registrerade avdelningskontoret den 1.715:e församlingen, vilket innebär en ökning med 93 församlingar sedan början på tjänsteåret 1987.

En pionjär i Zambias kopparbälte tänkte ut ett annorlunda sätt att få andra att tilltalas av de goda nyheterna. Han säger: ”Jag har alltid försökt tala med min arbetskamrat om de goda nyheterna om Riket, men han vägrade blankt att ta emot någon litteratur eller några tidskrifter. En dag tog jag med vår trevliga almanacka till jobbet och visade honom den på lunchrasten. Mannen utropade: ’Vilken vacker almanacka!’ Han blev så imponerad att han till och med tackade ja till ett bibelstudium, och han gör nu goda andliga framsteg.”

Årets höjdpunkt i Burkina Faso var då man beslöt att göra större bruk av det lokala moorespråket i församlingarnas undervisning. Sedan februari har valda studieartiklar ur Vakttornet översatts och getts ut i en månadsupplaga. Därefter översattes också Tjänsten för Guds rike. Nio av de franskspråkiga församlingarna kunde därför till mångas glädje ordna med att deras möten hölls på moorespråket.

TIDSKRIFTERNA — EN HJÄLP I PREDIKANDET OM RIKET

Förkunnarna i Liberia har i genomsnitt gjort 15,4 timmar i månaden i tjänsten på fältet och uppnått ett beaktansvärt rekord i antalet spridda tidskrifter. ”Vi spred 17.630 lösnummer. Så många tidskrifter har inte satts i allmänhetens händer under någon månad sedan mars 1972”, skriver avdelningskontoret. ”Tidskrifternas tilltalande utseende tack vare fyrfärgstrycket har utan tvivel stimulerat tidskriftsverksamheten här i landet. Många förkunnare finner att deras förråd tar slut bara några dagar efter att de fått de nya numren. Människor går ofta fram till förkunnarna på gatan och frågar: ’Har du några sådana där ”biblar” jag kan få skaffa?’ — och menar då Vakttornet och Vakna!”

”Sedan våra tidskrifter började ges ut i fyrfärgstryck i april 1987 har många förkunnare ökat sin lösnummerspridning något alldeles enormt”, rapporterar avdelningskontoret i Zimbabwe. En broder från landsbygden skrev, efter det att han fått ett av de första numren i fyrfärgstryck: ”Jag tog ett antal tidskrifter och ställde mig vid ett affärscentrum för att erbjuda dem åt förbipasserande. Det var några som skaffade sig lösnummer. När de var på väg hem visade de tidskrifterna för sina grannar, och efter en stund strömmade människor till från grannskapet för att skaffa sig egna exemplar. Mitt förråd tog slut på några minuter.”

Efter att i en församling på Elfenbenskusten ha studerat Vakttornet för 1 mars 1987 om tidskriftsvittnande beslöt två bröder att tillämpa några av förslagen på väg hem från Rikets sal. De började entusiastiskt erbjuda tidskrifter åt alla de mötte längs vägen. Vid hemkomsten hade de placerat 20 lösnummer.

En del förkunnare prövar nya och ovanliga metoder för att få teckna prenumerationer. I Argentina bestämde sig en broder för att ta med sin årgång av tidskriften Vakna! till den han studerade med och visa honom de olika ämnen som hade behandlats under ett år. Mannen blev imponerad av all den kunskap tidskrifterna innehöll. Han hade just köpt några böcker som behandlade närbesläktade ämnen och gett omkring 150 kronor för dem. Nu kunde han skaffa sig liknande upplysningar från våra tidskrifter för bara 35 kronor per år. Det behöver väl knappast sägas att brodern fick teckna en prenumeration.

ANTALET NÄRVARANDE VID ÅMINNELSEN ENASTÅENDE!

Den 12 april 1987, under den tid som jorden fullbordade ett varv kring sin axel, samlades 8.965.221 Jehovas vittnen och deras gäster i 210 länder för att på mer än 160 språk högtidlighålla Herrens kvällsmåltid. Vakttornets olika avdelningskontor har sänt in några spännande rapporter.

Antalet närvarande vid Åminnelsen i El Salvador var 58.933. Eftersom förkunnarrekordet för året var 16.041, finns det fortfarande mycket att göra där. El Salvadors grannland Belize hade också ett enastående antal närvarande vid Åminnelsen. Det var totalt 3.928 personer som samlades, vilket är fem gånger högsta antalet förkunnare! Det betyder att omkring var 44:e invånare i landet var närvarande.

Zambias antal närvarande vid Åminnelsen var 381.129 — 16 procent fler än förra året. Det är sannerligen många människor som vill ha andlig hjälp i detta land. I Hongkong var 3.583 närvarande vid Åminnelsen, 45.466 samlades i Belgien, och 198.797 infann sig i Frankrike — dubbelt så många som antalet förkunnare i alla dessa tre länder. Och i Förenta staterna församlades drygt 86.000 fler vid Åminnelsen i år jämfört med i fjol, sammanlagt 1.778.066. Mexico, med ett förkunnarrekord på 222.168, hade ett häpnadsväckande antal närvarande vid Åminnelsen på 957.081!

SKOLAN I PIONJÄRTJÄNST

Tack vare de drygt 44.000 nya pionjärerna hade Skolan i pionjärtjänst inga rekryteringsproblem. Efter att ha fungerat i tio år blir skolan alltmer effektiv i att utbilda heltidsevangelister. En syster i Guyana som är 74 år gammal och änka sade: ”Även om jag var sjuk just då, fick jag glädjen att vara med i Skolan i pionjärtjänst.” Det var dock en stor ansträngning för henne att vara närvarande. Hon fortsätter: ”Eftersom jag knappt kunde gå, brukade instruktören hämta mig varje morgon och köra mig till skolan och sedan hem igen varje eftermiddag. Tack vare den uppmuntran jag fått från Skolan i pionjärtjänst kan jag nu göra mycket mer i tjänsten.”

Skolan i pionjärtjänst ger praktiska råd om hur man hjälper dem man studerar med att göra framsteg mot dop. En annan pionjär från Guyana sade: ”Innan jag gick pionjärskolan hade jag ett studium som inte kunde komma till mötena. Hon skyllde alltid på att hon hade så mycket hushållsarbete att göra. Sedan jag i skolan fått lära mig hur man skall visa mer personligt intresse för andra, praktiserade jag mina lärdomar. Vid nästa bibelstudium gav jag henne några råd som gjorde god verkan. Eftersom många av hennes vänner och släktingar kom på besök och hindrade henne från att bli klar med hushållsarbetet, föreslog jag att hon skulle be dem hjälpa henne med en del av uppgifterna. Nu har den här kvinnan inte bara tid att komma på mötena, utan också att gå ut i tjänsten på fältet.”

I Libanon höll man i december 1986 Skolan i pionjärtjänst för första gången sedan 1978. ”Vi har inte haft någon tillräckligt stor grupp för att bilda en klass förrän nu”, förklarar man på avdelningskontoret. ”Men med Jehovas välsignelse spred sig pionjärandan så snabbt att vi fick tillräckligt många behöriga pionjärer för att fylla en klass.”

En pionjär som uppskattade att få vara närvarande vid skolan i Zambia skrev: ”Jag har gått igenom pionjärboken tre gånger varje år sedan skolan hölls och har förbättrat min tjänst väldigt mycket.”

OMRÅDESSAMMANKOMSTERNA ”FÖRTRÖSTA PÅ JEHOVA”

Allteftersom de internationella spänningarna ökar blir världens framtid dyster för fler och fler människor. Varför det? Eftersom de sätter sin lit till sådant som rikedomar, vishet eller makt eller till sina politiska ledare. (Luk. 21:25—28) Men Jehovas vittnen ser det hela på ett annat sätt. Vi går framtiden till mötes med tillförsikt, eftersom vi förtröstar på Jehova av allt vårt hjärta och inte förlitar oss på vårt förstånd. (Ords. 3:5) Därför var det lämpligt att serien om tredagars områdessammankomster som började i juni 1987 betonade temat ”Förtrösta på Jehova”.

Vid de 24 sammankomsterna i Västtyskland uppnåddes ett nytt rekord i antalet närvarande — 159.361 — omkring 8.500 fler än under något tidigare år. Antalet döpta var också ett nytt rekord för sommarsammankomster — 1.455.

Avdelningskontoret för Förenta staterna rapporterar: ”Vi blev uppmuntrade av att få veta att 1.288.313 var närvarande vid de 123 områdessammankomsterna ’Förtrösta på Jehova’ och att något över 1 procent av alla närvarande, eller 13.562, blev döpta. Det är första gången på fem år som antalet döpta har varit över 1 procent.”

I vissa delar av världen fortsatte områdessammankomsterna ”Guds frid”, som började under senare delen av tjänsteåret 1986, in i tjänsteåret 1987. Panamá och Ghana är två exempel.

Bröderna i Panamá hade ett problem. Frågan var om man utan hinder kunde hålla sammankomster, eftersom det förekom politiska oroligheter i landet. Situationen såg inte lovande ut. Folket hade organiserat strejker och gatudemonstrationer, och regeringen hade skickat ut kravallpolis för att skingra dem med tårgas. Skulden lades på katolska kyrkan, därför att den använder sina predikstolar till att egga församlingsborna att protestera. Ett regeringsorgan lät till exempel trycka förstasidesrubriker som anklagade ärkebiskopen för att trotsa regeringen och egga folket till revolt. Längst ner på första sidan stod det med stora bokstäver: ”’Religion i politiken — Är det Guds vilja?’ (Se sidan 4.)” På sidan 4 i tidningen återgavs en artikel med denna rubrik från tidskriften Vakna! för 22 april 1987. Man hade också infört en bild på en präst som skakar hand med nazistdiktatorn Adolf Hitler.

”Tidningsartikeln publicerades tydligen för att visa kontrasten mellan vår ståndpunkt och katolska kyrkans”, skriver avdelningskontoret i Panamá. ”Fastän offentliga hörsalar inte fick användas för politiska möten, kunde vi till följd av detta, mitt under dessa politiska oroligheter, hålla våra områdessammankomster med ett sammanlagt närvaroantal på mer än 10.000 personer.”

Avdelningskontorets kommitté i Ghana var intresserad av att ett grundligt vittnesbörd kunde avges på de icke-utlämnade distrikt som finns i norra delen av landet. Man uppmuntrade därför vännerna i söder att närvara vid områdessammankomsten ”Guds frid” som planerats i den nordliga staden Tamale. Gensvaret blev faktiskt överväldigande.

”Vi väntade oss cirka ett tusen deltagare och räknade med att en del skulle ordna med resan på egen hand”, rapporterar avdelningskontoret. ”Vi skrev därför till ett bussbolag och beställde tio bussar med 70 platser vardera. Men när vi fick tillbaka beställningarna från församlingarna, var det över 3.000 som hade bestämt sig för att närvara vid sammankomsten i Tamale. Hur skulle vi få tag i bussar för att transportera alla dessa till sammankomsten?”

Resurserna inom transportväsendet i Ghana är dåliga, och en stor del av den 640 kilometer långa vägen från hamnstaden Accra i söder, där avdelningskontoret är beläget, till Tamale är i dåligt skick. Bussbolagen tar därför ogärna på sig en sådan här uppgift. Men två bolag gick med på att hyra ut sammanlagt 28 bussar till Sällskapet. Det behövdes emellertid ytterligare fyra bussar.

”Handels- och turistministeriet hade importerat fyra lyxutrustade, luftkonditionerade långfärdsbussar i syfte att utveckla turismen i Ghana”, fortsätter avdelningskontorets rapport. ”Ministeriet hade dock vägrat att hyra ut bussarna till något ressällskap. Vi gjorde en förfrågan angående dessa bussar. Till att börja med verkade det hopplöst. Till slut, på tisdag eftermiddag, dagen innan vi behövde bussarna, undertecknade ministern det brev som gav oss tillåtelse att använda bussarna. Turistchefen vid ministerns kontor sade till sina kolleger, när han såg ministern underteckna brevet: ’Jehova är i verksamhet!’”

Därmed begav sig alltså vännerna i väg med sina familjer i en konvoj om 32 bussar. Denna syn var i sig själv ett stort vittnesbörd hela vägen till Tamale. Ingen annan grupp hade någonsin transporterat så många människor samtidigt. Människor längs vägen blev eld och lågor av spänning och talade om vilka fantastiska saker Jehovas vittnen kan åstadkomma.

Dessutom uppmuntrade Ghanas utgåva av Tjänsten för Guds rike vännerna som reste till Tamale att föresätta sig att ägna minst en timme varje dag åt tjänsten på fältet, antingen före eller efter sammankomstsessionerna. Klockan sju en morgon ringde därför två bröder på vid det pensionat där tre medlemmar av avdelningskontorets kommitté som var med vid sammankomsten hade sitt logi. De sade: ”Bröder, vi bearbetar det här distriktet och har slut på litteratur. Har ni något vi kan använda, så att vi kan fortsätta?”

Tamale, en stad med 146.000 invånare som till övervägande delen är muslimer, genomarbetades därför grundligt med vittnande från hus till hus. Man satte också i gång bibelstudier. Det högsta närvaroantalet vid sammankomsten, 4.220, visar att många intresserade personer från staden var med under programmet. Avdelningskontoret avslutar sin rapport: ”Vi hoppas verkligen att de två församlingarna i Tamale kommer att vattna ordentligt på den säd som så rikligt såddes och att Jehova i sin egen tid får det att växa.” — 1 Kor. 3:6.

ÅRET HAR KRÖNTS MED UTBYGGNADER

”Du har krönt året med din godhet”, skrev psalmisten. (Ps. 65:12, NW) Våra bröders ansträngningar på fältet har ”krönts” med tillväxt, vilket gjort det nödvändigt att bygga ut Rikets salar och avdelningskontor. Här följer några exempel:

Efter ytterligare ett fantastiskt år av verksamhet ser man nu i Mexico fram emot ett spännande tjänsteår 1988. Byggandet av ett nytt Betelhem med 126 rum skrider redan framåt mycket bra. Det nuvarande tryckeriet håller också på att få en stor tillbyggnad. Mexico är dessutom det första avdelningskontoret som installerar två nya fyrfärgspressar och två bokbinderilinjer samtidigt. Alla dessa projekt skall slutföras under det nya tjänsteåret.

Portugals arbete med det nya Betelhemmet fortsätter att dominera deras byggnadsprogram. Avdelningskontorets rapport lyder: ”Till dags dato har alla byggkostnader täckts av bidrag från vännerna i landet.” Bidragen innefattar värdet av många privata föremål och ägodelar. Vännerna har också ställt allt slags byggnadsmaterial till förfogande, såväl som grisar, höns, får och ankor.

I Colombia ansåg man för inte alltför många år sedan att det var bra om 15 nya församlingar bildades under ett år. Nu fick avdelningen för tjänst på fältet på bara en enda dag hela 13 ansökningar om nya församlingar i enbart kuststaden Barranquilla! Under det gångna tjänsteåret har 143 nya församlingar bildats i landet.

För cirka 30 år sedan var staden Medellín känd som katolicismens centrum i Colombia, och man skröt över att 99 procent av landets befolkning var katoliker. På grund av det moraliska förfallet, narkotikahandeln och befolkningens avtagande tro är Medellín nu en av de mer otrygga städerna i landet. Dessa förändringar har fått många människor med ärliga hjärtan att ge gynnsamt gensvar till predikandet av de goda nyheterna. Det finns nu 35 församlingar i och omkring Medellín. ”All denna ökning har skapat ett trängande behov av fler Rikets salar”, säger man på avdelningskontoret. Det vännerna gjorde i den lilla staden Segovia, inte långt från Medellín, illustrerar deras villighet att fylla detta trängande behov.

Områdestillsyningsmannens rapport lyder: ”I Segovia finns det bara 32 förkunnare. Av dessa är 17 systrar, som alla är villiga att arbeta hårt. För ett år sedan köpte den här lilla gruppen en tomt, började själva tillverka väggelement av betong och samlade annat material för byggandet av en Rikets sal. Kretstillsyningsmannen var på besök kort efter det att tomten hade köpts. Vilken överraskning det blev för honom när han kom tillbaka fem månader senare och fann att Rikets salen var färdig! Allt arbete hade utförts på lördagar, söndagar och kvällar.” Salen är faktiskt stor nog för mindre kretssammankomster. Vid den första sammankomsten som hölls där var 263 närvarande, och 5 personer blev döpta.

Ett vulkanutbrott som följdes av en dödande flodvåg av slam ödelade området kring Armero i Colombia. Vårt världsvida brödraskap gav villigt gensvar. Efter det att de överlevandes fysiska behov hade tillgodosetts, fick avdelningskontoret tillåtelse av den styrande kretsen att använda de återstående medlen till att sörja för vännernas andliga behov. Man byggde därför ändamålsenliga Rikets salar i det olycksdrabbade området, så att den andliga undervisningen kunde fortsätta utan avbrott.

Församlingen i La Dorada var en av tre församlingar som fick internationellt bistånd för att kunna bygga upp en ny Rikets sal. En stor del av byggnadsarbetet utfördes av systrar och intresserade personer, eftersom det fanns bara sex döpta bröder i den församlingen. De fick emellertid kärleksfullt bistånd av en grupp bröder från Bogotá. Så på mindre än en vecka färdigställdes en ny Rikets sal i La Dorada. Man började bygga på en torsdag, och följande måndag kväll hölls det första mötet med 200 närvarande. Man gjorde också anordningar för att bygga nya salar i Mariquita och Lérida. Många colombianer som överlevt förödelsen efter vulkanens framvällande våg av slam börjar nu söka sig till sanningens uppfriskande vatten.

För att ta hand om en stor skara tillbedjare har 121 nya församlingar bildats i Argentina under tjänsteåret — ett medeltal på 10 församlingar per månad. På många platser har man för små Rikets salar, och på andra orter är det fyra eller fem församlingar som håller möten i samma byggnad. Avdelningskontoret har startat en Riketssalsfond och kommer snart att börja erbjuda lån för nya salar. Man gör nu särskilda anordningar för att samordna församlingarnas arbetskraft och ekonomiska bidrag för att kunna färdigställa ett antal Rikets salar och sedan börja bygga nya.

Avdelningskontoret på Sri Lanka fick uppleva att tre nya församlingar organiserades under tjänsteåret, varav en i den politiskt oroliga norra delen. Fem församlingar har byggt egna Rikets salar. Den i Chilaw färdigställdes med bistånd av tillresande bröder från Västtyskland.

En kretstillsyningsman i Kerala i Indien rapporterar att två församlingar ganska nyligen byggt var sin egen Rikets sal. En av dessa har 120 sittplatser. Antalet närvarande i den församlingen har under året ökat så mycket att mötena nu måste delas upp i två sessioner som hålls vid olika tidpunkter.

Att skaffa Rikets salar är verkligen ett problem på Taiwan, eftersom det är svårt för församlingarna att få hyra passande lokaler, särskilt i städerna. När man har fått tag i en lokal händer det ofta att hyresvärden, sedan första året har gått, höjer hyran så mycket att vännerna måste flytta. Under det gångna året har åtta församlingar — 38 procent av alla församlingar — antingen flyttat till nya Rikets salar eller börjat se sig om efter en egen byggnad. Församlingar i större städer köper flera angränsande lägenheter på samma våning i ett hus och bygger om dem till en Rikets sal.

I Förenta staterna hade antalet församlingar ökat med 211 vid slutet av tjänsteåret. Det är ett medeltal på fyra nya församlingar varje vecka! På grund av denna ökning krävs fler Rikets salar. Fram till december 1987 hade Sällskapets Riketssalsfond ställt pengar till byggande av 387 Rikets salar till förfogande. Under det gångna tjänsteåret har 108 salar kunnat byggas tack vare fonden.

SNABBYGGDA RIKETS SALAR ÖVERALLT

Idén med att på bara några få dagar bygga Rikets salar som genast är klara att tas i bruk har sitt ursprung i Förenta staterna. Den utvecklades och började organiseras under 70-talet. År 1987 hade idén burit frukt över hela världen. Veckoslutet den 26—28 juni 1987 byggde till exempel vittnena på Nya Zeeland landets första snabbyggda Rikets sal i Cambridge på Nordön. Det var något som människor lade märke till.

”Ett nära nog mirakulöst projekt”, löd förstasidesrubriken i lokaltidningen Cambridge Edition. Artikeln fortsatte sedan: ”På fredagen såg det ut som om hela världen hade flyttat till Arnold Street. Upp till 800 Jehovas vittnen från hela Nordön samlades på en tomt och satte i gång med att arbeta på ett nära nog mirakulöst projekt. De började bygga en komplett Rikets sal med trädgårdsanläggning på två och en halv dagar. Och de klarade det! Det kanske mest ofattbara i sammanhanget var organisationen och den genuina friden i samband med arbetet.”

I Belize hade en grupp på 13 förkunnare i San Pedro på ön Ambergris Cay mellan 30 och 40 närvarande vid sina möten, men de hade ingen Rikets sal. De samlades på uteplatsen till en broders hem, så därför beslöt de att sätta i gång med en snabbyggd Rikets sal. Men det fanns hinder som spärrade vägen. Eftersom de bor på en isolerad ö omkring 60 kilometer från Belize City, skulle de få lov att transportera över allt byggnadsmaterial till ön. Något sådant projekt hade aldrig tidigare gjorts i Belize. Man planerade att använda inhemska träslag som kan stå emot väder och vind och som är mycket hårda. Innan delarna kunde spikas ihop fick man lov att förborra ett antal hål. Alla medarbetarna var tvungna att ta sig över med båt eller flyg. Det är tydligt att Jehova välsignade det hela, för Rikets salen byggdes, och 247 var närvarande vid överlämnandet.

September 1986 var den månad som Danmarks första snabbyggda Rikets sal kom till. Tidningar, radio och TV gjorde positiva reportage om händelsen. Sedan dess har året krönts med godhet genom ytterligare sju snabbyggda Rikets salar.

I Nederländerna trodde man länge att man inte skulle få göra några snabbyggda Rikets salar på grund av särskilda lagar och bestämmelser i landet. Men tack vare samarbetet med myndigheterna och vännernas villighet blev detta lands första snabbyggda Rikets sal en enorm framgång. Till följd av det väcktes mycket intresse för Rikets budskap i denna del av Europa.

Av Luxemburgs 20 församlingar höll 12 på med att bygga nya eller bygga ut redan befintliga Rikets salar under tjänsteåret. Det är 60 procent av landets församlingar. Grannlandet i norr, Belgien, har för närvarande två egna byggarbetslag som har rest sex snabbyggda salar, och fler projekt väntar på sin tur. Vilka orsaker till glädje!

I Canada, som också uppvisat tillväxt, har 11 Rikets salar byggts under året. Hittills har Canada sammanlagt 120 snabbyggda Rikets salar. Nio av dessa har dubbla salar. Man håller just på med att bygga en ny sammankomsthall i Montreal och planerar att ta den i bruk i slutet av 1987. Canada har nu åtta sammankomsthallar.

Västtyskland har 11 byggkommittéer. Under det senaste tjänsteåret har 19 snabbyggda salar rests. Ytterligare 62 Rikets salar har byggts eller håller på att färdigställas. Jehova har krönt detta tjänsteår inte bara med snabbt byggnadsarbete på 81 Rikets salar, utan också med överlämnandet av den nionde sammankomsthallen. Därmed kan alla kretsar i Västtyskland ha sina sammankomster i vackra hallar, som också används till områdessammankomster för utländska språkgrupper.

Storbritannien har nu fem sammankomsthallar som betjänar 75 procent av landets förkunnare.

Det gångna tjänsteåret förde med sig nya förkunnarrekord för Jehovas folk i Norge. Denna ökning har dock skapat ett stort behov av Rikets salar. ”Hittills har vi färdigställt 25 snabbyggda Rikets salar, vilket har fångat både pressens och allmänhetens intresse”, rapporterar man på avdelningskontoret. Ett exempel på det var en stad i Norge där bröderna begav sig till kommunens byggnadsnämnd för att klarlägga vissa angelägenheter i samband med sitt bygge. Innan de gick därifrån berättade de om sina planer att bygga salen på tre dagar. När bröderna gick nerför trappan hörde de ett gapskratt från alla på kontoret. Kommunens representanter kunde helt enkelt inte tro att det var möjligt att bygga ett så stort hus på bara tre dagar.

Arbetet på Rikets salen gick faktiskt fortare än planerat. På fredag middag var taket färdigt, och murarna var halvvägs klara med sitt arbete. Då kom en av de kommuntjänstemän som hade skrattat förbi i sin bil och såg vad som pågick. I rena ivern skyndade han sig ner till kontoret och sade: ”Grabbar, de klarar det!”

Alla tjänstemännen kände sig skamsna och kom överens om att de skulle be om ursäkt på något sätt. En av dem som arbetade på kontoret var ledare för en musikkår som bestod av anställda på kommunalkontoret. Han föreslog att de på lördagen skulle marschera till byggplatsen och spela för Jehovas vittnen och på det sättet ”be om ursäkt”. Alla instämde. Till sin förvåning fick de 180 bröderna se en spelande orkester marschera gatan fram och in på byggplatsen, där flera musikstycken framfördes till allas förnöjelse.

DE GODA NYHETERNA BLIR ”LAGLIGT STADFÄSTA”

Det gångna tjänsteåret har varit fyllt av verksamhet. Våra bröder har modigt mött utmaningen att lagligt stadfästa predikandet av de goda nyheterna. — Fil. 1:7.

Avdelningskontoret på Nya Kaledonien skriver angående en betydelsefull rättslig seger som gällde byggandet av en Rikets sal i öriket Vanuatu i södra Stilla havet. Det protestantiska kyrkorådet hade gjort mycket kraftigt motstånd mot detta projekt. Trots det faktum att bröderna hade tecknat arrendekontrakt på tomten och vidtagit alla åtgärder för att få byggnadstillstånd fick de ett brev från myndigheterna där det stod att de, på grund av motståndet från kyrkorna, inte kunde få bygga en sådan lokal. Bröderna skrev ett brev till premiärministern angående problemet. Det gick flera månader, men så fick församlingen svar från premiärministern som gav tillstånd till bygget.

Det händer allt oftare att en persons religiösa tro används som slagträ för att påverka domstolsbeslut i vårdnadstvister som gäller barn. Så till exempel begärde en systers icke troende man i Alaska att få vårdnaden om ett barn, eftersom han inte ville att hans son skulle uppfostras som ett Jehovas vittne. Vår syster förklarar:

”När jag bestämde mig för att tjäna Jehova helhjärtat, begärde min man att få skilsmässa. Han motsatte sig vår uppfattning om rätt bruk av blodet. (Apg. 15:28, 29) Min advokat var inte heller särskilt gynnsamt inställd till vår ståndpunkt angående blodet, men när jag använde boken Resonera med hjälp av Skrifterna fick hon mycket större förståelse för vår inställning. Hon sade att hon nu faktiskt själv skulle tänka sig för både en och två gånger innan hon lät sitt eget barn få blod. Hon frågade om det gick bra att få använda Resoneraboken inför rätten. Så när jag stod i vittnesbåset återgav jag tankarna från Resoneraboken nästan ord för ord. Resultatet blev att jag fick vårdnaden om min son. Nästa dag utfärdade domaren ett föreläggande som sade att när min son besöker sin far, skall denne i händelse av olycka uppge för sjukvårdspersonalen att min son tillhör Jehovas vittnen, att de skall undvika blod och använda alternativa behandlingsmetoder.”

I Förenta staterna erbjuder Sällskapets juridiska avdelning ett ”informationspaket” till de förkunnare som ställs inför vårdnadstvister. Paketet innehåller material från gynnsamma domslut och förslag till argumenteringsteknik vid rättegångar. Paketet har bidragit till att hjälpa en del förkunnare, vars frånskilda makar processat mot dem, att få behålla vårdnaden om sina barn. En förkunnare skriver: ”Jag anser att informationspaketet var en uppmuntran för mig. Det visade mycket klart hur Jehova ser till och tar vård om sina tjänare på jorden. Jag uppskattade också förslagen till hur man beter sig vid en rättegång, vilket visade sig vara till nytta.”

Avdelningskontoret i Canada rapporterar: ”Vi har vunnit tio vårdnadstvister, antingen genom domstolsbeslut eller genom ingående av förlikning.” Fallen fördes inför rätta för att skydda troende föräldrars rätt att ge sina barn religiös uppfostran och få ta dem till församlingens möten — rättigheter som några icke troende föräldrar och lägre domstolar försökte förvägra dem. Våra bröder har också försvarat sig i 11 rättsprocesser där läkare försökt påtvinga patienter blodtransfusioner. Ett fall inbegrep en vuxen, och de övriga inbegrep minderåriga vars föräldrar hade begärt att de skulle få alternativ medicinsk behandling.

I Danmark har två läkare som inte är vittnen i Ugeskrift for læger tagit upp frågan om Jehovas vittnen och blodtransfusioner. Läkarna begärde att få klara riktlinjer från ansvariga myndigheter. Även om medicinalstyrelsen inte har velat ge detta, har den förklarat att den inte kommer att väcka allmänt åtal mot läkare som önskar respektera vittnenas vägran att ta emot blod, även om patienten skulle dö.

Det uppstår fortfarande bittra konfrontationer med vissa läkare och sjukhus i blodfrågan i Korea. Men i några fall har man kunnat bryta isen. I numret för 20 oktober 1986 redogjorde läkartidningen Hu Saing Bo för en framgångsrik operation med öppen hjärtkirurgi utan blod som utförts på en åttaårig son till ett Jehovas vittne. Läkaren Park Young-kwan sade: ”Det har hittills använts för mycket blod i öppen hjärtkirurgi i Korea. Vi måste här i landet utveckla metoden att utföra öppen hjärtkirurgi med så lite blod som möjligt eller helt utan blod.” Artikeln nämnde att sjukhuset i Buchun Sejong planerar att erbjuda alla patienter öppen hjärtkirurgi utan blod. Det kan vara uppmuntrande att känna till att operationer med öppen hjärtkirurgi med framgång har utförts på barn till Jehovas vittnen.

Rättsprocesser kan antingen förloras eller vinnas i domstolarna. Men det som räknas är vem som vinner den slutliga kampen. Dess utgång är säker och viss. Det kan bara bli en vinnare — Jehova Gud, vars namn och ord kommer att hävdas och rättfärdigas.

Afrika höjer sin röst

Psalmisten sade: ”Av barns och diandes mun har du grundlagt styrka.” (Ps. 8:3, NW) Åttaårige Moses i Sierra Leone är ett fint exempel på det. Han tycker om tjänsten på fältet och gör ofta själv upp om samarbete med andra i församlingen. Men det var något som bekymrade honom. Han var alltid tvungen att låna de tidskrifter och broschyrer han använde i tjänsten. Hur skulle han kunna skaffa egen litteratur, med tanke på att hans föräldrar inte gav honom några fickpengar? Han sade inget om sitt problem till någon, utan bestämde sig själv för en lösning — han skulle spara en del av de pengar som han betalade skolmaten med. Efter tre dagar hade han tillräckligt mycket för att köpa tre broschyrer. Vad gör han med de pengar han sedan får för broschyrerna i tjänsten på fältet? ”Jag tar dem med till Rikets sal och skaffar fler så klart!” svarar Moses.

”Glödande av anden” passar bra som beskrivning på Jehovas folk i Liberia. (Rom. 12:11) De fick uppleva ett nytt förkunnarrekord med 1.576 som rapporterade — en ökning med 20 procent över förra årets medeltal. Närvaroantalet vid Åminnelsen, 8.254, är en spännande mätare på graden av intresse för Rikets budskap i landet.

Något som stimulerade vännerna till större verksamhet i tjänsten var överlämnandet av det nya avdelningskontoret i mars förra året. Ett nytt idrottsstadion som byggts av kinesiska biståndsarbetare valdes för överlämnandeprogrammet. Det var första gången som anläggningen blev använd för ett religiöst evenemang. Hur skulle den ateistiska kinesiska ledningen för stadion reagera? Efter att ha sett hur de 2.126 närvarande uppförde sig sade en av representanterna för ledningen: ”Vi kan se att ni har gjort det här förr. Ni är välkomna tillbaka när ni vill.”

Två dagar före Åminnelsen ställdes en församling i Liberia inför ett verkligt problem. Deras normala möteslokal var reserverad för en världslig tillställning, och det enda alternativet var en tom sal utan stolar. Man väntade sig att över 400 skulle komma, så bröderna vände sig till stadens skolförvaltning där de tidigare fått låna stolar. Det blev ett blankt nej på deras förfrågan. Bröderna fick veta att alltför många stolar hade stulits av andra grupper. Och vid ett tillfälle hade en religiös grupp låtit stolarna stå utomhus ett helt veckoslut.

Inga vädjanden från brödernas sida hjälpte. Skolmyndigheterna lät sig inte bevekas. Slutligen, efter tjänsten på fältet en dag, vände sig en grupp bröder till chefen för skolförvaltningen för en sista vädjan. En broder förklarade för henne att Jehovas vittnen är väl organiserade och ärliga och att det vid våra sammankomster inte är ovanligt att någon som tappar ett mynt kan få tillbaka det vid avdelningen för förlorat och upphittat. Det skulle säkert inte vålla några problem om Jehovas vittnen fick använda stolarna vid det här tillfället, argumenterade han.

Trots denna vädjan förblev chefen oberörd. Just då bröts tystnaden av den ene broderns sexårige brorson som kom inspringande från skolchefens trädgård och med upphetsning i rösten sade att han hade hittat pengar på gården. Han räckte fem dollar till sin farbror, som gav dem vidare till den helt förbluffade skolchefen. ”Om något av mina barn hade hittat de här pengarna”, medgav hon, ”skulle det ha stoppat dem i fickan och betraktat dem som en skänk från Gud.”

Bröderna fick tillåtelse att använda alla stolar som fanns. Hon skulle berätta för sin religiösa bönegrupp om denna ärliga handling, och om någon annan religion skulle fråga henne varför hon tillät oss använda stolarna, skulle hon svara att Jehovas vittnen var ärliga och att hon visste att de skulle ta väl hand om dem. De 474 närvarande gladde sig åt Åminnelsen, och alla stolar återlämnades samma kväll.

I Sydafrika har en person som tidigare förföljde Jehovas vittnen tagit emot sanningen. En dag, när denne man och hans vänner diskuterade politik, avbröt en broder artigt deras samtal och lät dem få höra bibelns syn på ämnet. Männen, som var ivriga att få veta mera, bombarderade honom med frågor. En av männen visade stort intresse för bibelns svar. När brodern besökte honom i hans hem, sade han: ”Jag vill verkligen läsa bibeln, men vem kan hjälpa mig?” Brodern ordnade med ett bibelstudium och använde då boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden på zuluspråket. Snart bekände mannen förläget för brodern att han några år tidigare hade bott i ett land där Jehovas vittnen var förbjudna. Medan han tjänade som soldat i det landets armé hade han förföljt vittnena. Men nu har sanningen förändrat hans liv. Han har blivit en nitisk Rikets förkunnare, som är lycklig över att få bära en väska med biblisk litteratur i stället för gevär.

Asien prisar Jah

”Lovprisa Jah, ni människor!” lyder det klingande ropet som avslutar psalmernas bok. (Ps. 150:6, NW) Läs följande erfarenheter, så får du se att även länderna i Asien har avslutat sitt tjänsteår med ett sådant glädjefyllt rop.

Vid avdelningskontoret i Hongkong har man lagt märke till en intressant utveckling under det senaste tjänsteåret. Förkunnarna är mer vakna för tillfällen att tala om sanningen, vilket gör att människor inte bara lyssnar, utan också snabbt visar uppskattning av det de hör. Intresserade personer blir på kort tid regelbundna mötesbesökare, sedan de börjat studera bibeln. Ett exempel på det är en ung man vars far dog. I samband med att den unge mannen ordnade några angelägenheter som hade med dödsfallet att göra gick han och hans mor till det kontor där hans far varit anställd. En broder som arbetar på kontoret lade märke till den unge mannens sorg, talade med honom om uppståndelsehoppet och gav honom ett exemplar av boken Är detta livet allt vi kan vänta oss? Inte lång tid därefter besökte en annan förkunnare den unge mannens hem och fick lämna boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. Den unge mannen läste ivrigt hela boken och beslöt att gå till ett möte i Rikets sal. Han blev imponerad av det varma mottagande han fick och tackade ja till ett bibelstudium. Efter att ha studerat i en månad blev han regelbunden på mötena. Dessutom har han nu läst boken Liv — ett resultat av evolution eller skapelse? och håller för närvarande på med att läsa Världsvid säkerhet under ”Fredens furste”.

En äldre pionjärsyster i Japan betraktar sjukhusets väntrum som sitt distrikt. Vilken teokratisk strategi gör hon bruk av? Hon sitter och läser Sällskapets publikationer och väntar på att någon nyfiken person skall stanna upp och fråga vad hennes böcker handlar om. En dag sade en röst bakom henne: ”Var skulle jag kunna få tag i en sådan där skrift?” Hon vände sig om och såg en ung man i övre tonåren. Han hade kikat över axeln på henne och försökt läsa broschyren Sökandet efter en Fader. ”Du förstår, jag söker också efter min far”, förklarade han. Systern gav honom broschyren och lovade att sammanträffa med honom igen på sjukhuset. Några dagar senare träffade hon honom igen. Den här gången uppmuntrade hon honom att läsa om en annan Fader, Jehova Gud. När systern efter flera månader kontaktade den unge mannen blev hon glatt överraskad över att få veta att han hade funnit två fäder — dels sin biologiske far och dels den allsmäktige Guden, Jehova. Den unge mannen, hans mor och hans far tog nu alla tre till sig av de praktiska råden i broschyren. Det ledde till att hela familjen började studera bibeln tillsammans med vittnet.

”Det här har varit ett minnesvärt år för oss”, förklarar man på avdelningskontoret på Taiwan. Deras genomsnittliga ökning av antalet förkunnare är 13 procent — den största ökningen sedan 1959 för det här avdelningskontoret! På flera platser där man för ett år sedan byggt nya Rikets salar är dessa nu fyllda till sista plats.

För att kunna göra andliga framsteg måste de som nyligen slutit sig till organisationen vara villiga att göra förändringar i sitt liv. Ett exempel på det var när flera kvinnor som arbetade på samma fabrik började studera med missionärer. Sanningens inflytande började snart göra sig märkbart och ledde till att de vägrade arbeta övertid på möteskvällar. Att vägra övertid är något som nästan aldrig förekommer på någon fabrik, eftersom de anställda arbetar många timmar extra. De här kvinnornas ärlighet och föredömliga arbetsvanor gjorde emellertid att de snart fick större ansvarsuppgifter. De fick förtroendeuppdraget att föra protokoll över produktionen.

Det uppstod problem på fabriken när alla de här kvinnorna ansökte om semester samma dagar för att kunna vara med vid områdessammankomsten. Hur löste man det? Kvinnorna gick med på att komma tillbaka till fabriken varje kväll efter sammankomsten och arbeta en timme. Företaget erbjöd kvinnorna full lön för detta, men de avböjde, eftersom de hade bett om semester för att kunna vara med vid sammankomsten och inte ville ta ut full dagslön för bara en timmes arbete.

Efter dopet ville dessa systrar bli pionjärer och lämnade därför heltidsanställningen för att kunna söka sig ett arbete med ett mer passande schema. Förmannen de haft tog emellertid kontakt med dem och erbjöd dem att få arbeta tre dagar i veckan och gick med på deras villkor — ”ingen övertid på möteskvällar och ledigt i samband med sammankomster”. Företaget kalkylerade med att det skulle tjäna på att återanställa systrarna. Hur kan det komma sig? Jo, systrarna kunde utföra ett gott arbete utan övervakning. De brukade inte heller stjäla. Förmannen drog slutsatsen att om vittnena är så trogna mot sin Gud, måste de givetvis också vara pålitliga i företaget.

Avdelningskontoret i Filippinerna rapporterar: ”Från ön Mindanao kommer följande erfarenhet om att bevara sin ostrafflighet på arbetsplatsen. En ung syster i staden Davao arbetade som sekreterare på kommunalkontoret. Hon var plikttrogen i sitt arbete, kom tidigt till jobbet och latade sig inte under arbetstid. Hon hade emellertid inte fast plats där, så efter en tid togs hennes anställning upp till förnyad prövning. Hennes avdelningschef rekommenderade henne inte för fortsatt anställning i samma befattning. I stället erbjöd han henne ett bättre jobb under förutsättning att hon gick med på att ha ett omoraliskt förhållande med honom. Det sade hon blankt nej till, trots att det kunde betyda att hon miste sin anställning. Hon visade full förtröstan på Jehova och blev belönad. Hennes väl utförda arbete blev uppmärksammat av andra tjänstemän. De förflyttade henne till ett annat kontor inom förvaltningen, gav henne en högre ställning och bättre lön.”

Malaysia registrerar nya rekord i de flesta tjänstegrenarna. Trots att den politiska och ekonomiska situationen är osäker, lyssnar uppriktiga fårlika personer till den rätte herdens röst. Så till exempel sattes ett bibelstudium i gång med en eurasisk kvinna och hennes son. De levde i fattigdom, eftersom mannen inte klarade av att försörja familjen. Dessutom var äldste sonen demonbesatt sedan barndomen. Modern vände sig ofta till kinesiska taoistmedier och malaysiska medicinmän (bomohs) för att få hjälp. I själva verket bar alla i familjen, även fadern, en amulett (tangkal) som skydd mot demonangrepp. När familjen insåg att Jehova ogillar allt som har minsta lilla anstrykning av spiritism, gjorde sig alla utom fadern av med sina skyddsamuletter. Det var ett misstag av fadern. Han utsattes än en gång för demonangrepp. Men den här gången ropade modern ut Jehovas namn och bad högt i en halvtimme. Till slut upphörde angreppet. Sedan gjorde fadern sig också av med sin tangkal. En vecka senare fick han ett arbete, och det började gå ihop sig ekonomiskt för familjen. Mannen och kvinnan insåg också att de måste legalisera sitt äktenskap, och hela familjen gör nu fina framsteg i sanningen.

De våldsamma strider som stör friden på Sri Lanka har inte dämpat Jehovas vittnens anda där i landet. De har glatt sig åt en 13-procentig ökning av det genomsnittliga förkunnarantalet. Visserligen har konflikten medfört egendomsförluster för en del av vittnena, men hittills har ingen lidit fysisk skada. Genom att anpassa tid och plats efter omständigheterna och eventuella utegångsförbud har man kunnat hålla alla församlingsmöten. Man har också kunnat hålla kretssammankomster och områdessammankomster såväl som en kurs i Skolan i pionjärtjänst i den krigshärjade norra delen av landet.

Förkunnare som bor i krigszonerna i norr och öster har dock vid några tillfällen kommit undan med knapp nöd. Människor har grävt skyddsvärn och täckt över dem med sandsäckar, så att de har någonstans att gömma sig vid bombangrepp och kulspruteeld från helikoptrar. Olikheter i fråga om religion och kast glöms snabbt bort, när människor dyker ner i dessa tillflyktsorter för att ta skydd. Under ett bombanfall anropade några hinduer som låg hopkrupna i ett skyddsvärn sin gud Muragah för att få hjälp. En av dem hade fått höra om Jehova och sade åt de andra att ropa till Jehova, eftersom han var den ende Gud som skulle kunna rädda dem. Inom kort gjorde de det allihop.

På Sri Lanka ringde också en ung pionjär på hos en äldre metodist, som invände mot hennes besök med att säga: ”Hur kan en ung flicka som du undervisa mig i bibeln?” Pionjären svarade: ”Jag kom faktiskt inte för att undervisa, utan för att dela med mig av något som jag fått reda på och som gjort mig så lycklig att jag helt enkelt måste berätta om det för andra.” Pionjärens svar väckte den gamle mannens intresse. ”Tala om för mig då vad du har fått reda på”, bad han. ”Jag har fått reda på hur man kan få evigt liv”, svarade pionjären. Pionjären blev inbjuden, och man resonerade länge om bibliska frågor. Nu studerar den äldre mannen bibeln tillsammans med pionjären.

”En evangelieförkunnares verk” utförs i Latinamerika

”Aktiva” är ett ord som väl beskriver våra bröder som bor i länderna i Mellan- och Sydamerika. De har varit mycket flitiga med att utföra ”en evangelieförkunnares verk” under det gångna tjänsteåret, vilket följande erfarenheter tydligt visar. — 2 Tim. 4:5.

Brasilien noterar ytterligare ett år av tillväxt, både i antalet förkunnare och, vad som är viktigare, i fråga om tjänstens kvalitet. Närvaroantalet vid Åminnelsen var 23 procent högre än år 1986 — det nådde 657.784. Man uppnådde sex nya förkunnarrekord med ett slutligt högsta antal om 216.216. Dessutom leddes ett högsta antal om 261.423 bibelstudier.

Kvaliteten gav sig till känna i ökningen av antalet förkunnare som trädde in i heltidstjänsten och antalet förkunnare som reste ut för att påbörja verksamheten på nya distrikt. Det registrerades tio rekord i antalet pionjärer under året. Mer än 750 förkunnare tillbringade veckoslut och semestrar i åtminstone 110 tidigare obearbetade städer och uppnådde fantastiska resultat. Man spred tusentals exemplar av vår litteratur, startade dussintals bibelstudier och höll ett antal offentliga föredrag. Följande brev är en typisk reaktion från en intresserad person i dessa områden:

”Jag är mycket glad över att ni sände två unga damer till min stad, eftersom det har gjort det möjligt för mig att lära känna Jehovas organisation. För mig var de en verklig välsignelse från Jehova. Det gör mig ledsen att få höra att de snart skall lämna oss. Kära bröder, om det alls är möjligt, låt dem stanna hos oss lite längre. — R.M.P.”

En höjdpunkt under tjänsteåret i Brasilien var utgivningen av den nya upplagan i stor stil av Referensbibeln på portugisiska. Flera tidningar och tidskrifter innehöll artiklar om det. Veja, en välkänd nyhetstidskrift i São Paulo, publicerade en artikel med rubriken: ”JEHOVAS BIBEL — Den mest fullständiga översättning av bibeln som getts ut”. Det stod bland annat i artikeln:

”Förra veckan gav Jehovas vittnen i Brasilien ut en bibelöversättning vars fotnoter och parallelltexter saknar motstycke i omfattning. Verket är betitlat Tradução do Novo Mundo das Escrituras Sagradas, det är organiserat i Förenta staterna med hjälp av datorer och har getts ut i ett band om 1.600 sidor. I Brasilien har [den nya bibeln] en första upplaga på 50.000 exemplar, vilket är utomordentligt. En bra nationell utgåva har i genomsnitt 5.000 exemplar.”

Tidskrifterna i fyrfärgstryck för med sig goda resultat i Brasilien. Avdelningskontoret har aldrig tidigare fått motta så många prenumerationer — 49.154 på en enda månad. Vicente, som är järnvägsingenjör, använder mycket tid till resor och har begränsade möjligheter att gå i tjänsten från dörr till dörr. Han läste i Vakttornet att en syster hade tecknat 59 prenumerationer bland sina arbetskamrater. Han beslöt därför att försöka samma sak. Han satte som mål att teckna tio prenumerationer under april månad. ”Jag blev helt förbluffad”, skriver han. ”Jag nådde mitt mål på två dagar! Så jag höjde målet till 20 men nådde det på sju dagar. Mitt tredje mål på 30 nådde jag i mitten av månaden. Då satte jag som mål att teckna lika många prenumerationer som systern vars erfarenhet jag hade läst. Föreställ er min glädje när jag kunde rapportera 68 prenumerationer för månaden!”

Efter att ha hört de äldste uppmuntra till hjälppionjärtjänst ansökte en broder om att bli det i mars. Han tyckte så mycket om det att han fortsatte i april och tecknade 79 prenumerationer under de två månaderna, de flesta av dem på sin arbetsplats.

Till och med en fyraårig flicka gjorde vad hon kunde. En vän till familjen kom på besök några dagar. En dag blev besökaren lässugen och klagade: ”Finns det ingenting att läsa här i huset?” Det unga vittnet satte händerna mot höfterna och svarade: ”Jaså, finns det ingenting att läsa här i huset? Vänta lite, så skall du få se.” Hon rusade till sin mammas rum, klättrade upp på en stol och fick tag i en stapel med sin mammas tidskrifter Vakttornet och Vakna! Hon bar dem till besökaren och sade: ”Titta nu om det inte finns något att läsa!” Vännen tyckte så mycket om tidskrifterna att den lilla flickan sade: ”Om du vill kan du få dem hem till dig med posten.” Resultatet blev två prenumerationer.

I Ecuador var representanter från 13 olika länder med vid byggandet av deras nya avdelningskontor under tjänsteåret. Höjdpunkten för de frivilliga byggnadsarbetarna var när de fick gå i tjänsten på fältet, språkbarriären till trots. För dem var det idealiskt att vittna på marknadstorg, på busstationer och på gatorna. Att bara visa fram en av de illustrerade böckerna, till exempel Min bok med bibliska berättelser, eller en färggrann broschyr är ofta tillräckligt för att dra till sig stora skaror människor. En grupp på åtta bröder från bygget vittnade på torget en morgon och fick lämna 73 böcker, 51 broschyrer och 30 lösnummer. Vid ett annat tillfälle vittnade en grupp om fyra på busstationen och fick lämna 133 broschyrer och 13 böcker. De kunde ha spridit mer litteratur, men deras förråd tog slut.

En jordbävning skakade San Salvador, huvudstaden i El Salvador, alldeles i början av tjänsteåret. Minst 14 vänner, förutom intresserade personer, dödades. Många Rikets salar och privata hem jämnades med marken. Det som gjorde den kraftigaste verkan på människor var inte smärtan på grund av de materiella förlusterna, utan den känslomässiga chock jordbävningen gav upphov till. Förutom detta känner människor sig nertryckta av det fortsatta politiska våldet som sveper över landet. Vatten och elektricitet ransoneras också under långa perioder, samtidigt som inflationen skjuter i höjden och gör människors pengar värdelösa.

Trots denna dystra situation är vännerna andligen optimistiska, eftersom avdelningskontoret har hållit dem upptagna i den teokratiska verksamheten. Man organiserade hjälp för församlingsmedlemmar som förlorat sina hem i jordbävningen, och Rikets salar blev reparerade. December månad innebar en stor andlig injektion — fyra områdessammankomster under temat ”Guds frid”. Det sammanlagda antalet närvarande var 30.003, och 521 blev döpta. Åminnelsen besöktes av 58.933 — nästan fyra gånger så många som förkunnarrekordet på 16.041.

Nordamerika och öarna i Karibiska havet ”vittnar”

Huruvida folk är rika eller fattiga, små eller stora spelar ingen roll för Jehovas jordiska tjänare. De kommer att fortsätta att ”vittna” för alla slags människor. (Apg. 26:22) En del människor kanske undrar varför vi fortsätter att besöka dem, fastän de sagt att de inte är intresserade. Men det finns mycket goda skäl till att vi kommer tillbaka. Det visar följande exempel från Canada:

En kvinna som blev besökt av två vittnen klargjorde för dem att hon inte ville ha något att göra med vår religion. Senare, medan hon höll på med sitt hushållsarbete, började hon tänka på vittnena. Olika frågor i samband med våra trosuppfattningar började väckas hos henne. Hon satte sig därför i sin bil och körde gata upp och gata ner för att söka efter de två vittnena, men hon kunde inte hitta dem någonstans. Därefter körde hon till sin väninnas hus, eftersom hon tänkte att de kanske hade besökt henne. Nej, de hade inte varit där, fick hon veta. Men hennes väninna sade att hon arbetade tillsammans med ett vittne och erbjöd sig att sammanföra de två kvinnorna. Systern som blev kontaktad förklarar:

”Första gången jag kom på besök var till min förvåning fem kvinnor samlade, och de bombarderade mig med frågor som: ’Varför kallar ni er för Jehovas vittnen?’ ’Varför går ni från dörr till dörr?’ och: ’Tror ni på Jesus?’ Jag ägnade tre timmar åt att besvara deras frågor. Sedan det här första besöket har jag gått tillbaka i genomsnitt tre gånger per månad och har träffat mellan 5 och 15 personer varje gång.”

Under en period på sex månader fick vår syster lämna 313 lösnummer, 171 broschyrer och 272 böcker till den här gruppen. Men nu säger systern: ”Jag gör allt jag kan för att uppmuntra gruppen att utnyttja vårt program med enskilt bibelstudium i hemmet.” Det blir mycket intressant att se vad det hela leder till.

Skolorna är en bördig jordmån för Rikets säd. Ett ungt vittne från Canada säger angående boken Liv — ett resultat av evolution eller skapelse?: ”Jag bestämde mig för att lägga den på min bänk, så att alla andra elever skulle kunna se den. Fem stycken kom fram och tittade på den. Jag visade dem vilka olika ämnen boken tar upp. Tre elever bad mig skaffa dem var sitt exemplar. Därefter frågade jag skolbibliotekarien om hon skulle vilja ha en bok. Hon gick med på att ta emot en som gåva till biblioteket. Nästa dag berättade hon för mig att boken redan var utlånad, och hon bad om ett exemplar för egen del och ett för en väninna. Slutligen tog min NO-lärare emot två exemplar. Bibliotekarien har sedan dess bett att få ytterligare två böcker. Jag har funnit att om man gör en ansträngning, så välsignar Jehova den. Han välsignade min ansträngning så att jag fick lämna 11 böcker.”

Ungdomar i Guadeloupe blir också uppmuntrade att göra skolan till sitt distrikt, där de kan vittna för skolkamrater och lärare. Men ett gott uppförande i skolan är också viktigt. I december i fjol fick eleverna i en klass till uppgift att göra en muntlig redovisning över ämnet jul. En ung syster ville inte göra det och erbjöd sig att redogöra för ett annat ämne. Läraren blev rasande och ledde klassen i att göra narr av vår syster.

Men under skolårets tredje kvartalstermin hade situationen förändrats. Läraren medgav för modern till vår unga förkunnare: ”Jehova är med er; han beskyddar er dotter. Det är inte bara det att hennes uppförande är utmärkt, utan hon gör också ett utmärkt skolarbete och får fina betyg. Jag vill gratulera er. Ni har uppfostrat er dotter bra. Just den här eftermiddagen sade jag till hela klassen att er dotters Gud, Jehova, är den sanne Guden och är mäktigare än de andra religionernas gudar, eftersom er dotter alltid uppträder respektfullt, medan hennes skolkamrater skapar oordning och uppför sig illa.”

Nederländska Antillerna är en ögrupp med många språk. Nederländska är det officiella språket. Papiamento är det inhemska språket, medan engelska är affärsmännens språk. Många människor talar också spanska, eftersom Nederländska Antillerna är en ögrupp nära Colombias och Venezuelas kuster. Det betyder att de flesta invånarna talar och läser flera språk. Avdelningskontoret skriver: ”Till vår förvåning har Curaçao, en ö med en befolkning på 171.500, sex dagstidningar, och alla klarar sig år efter år. Eftersom människor här tycker om att läsa, läser de också vår litteratur. De uppskattar verkligen våra vackra tidskrifter. En av årets stora händelser har varit utgivningen av Vakttornet på papiamento i fyrfärgstryck. Utan tvivel har det hjälpt oss att öka vår lösnummerspridning under tjänsteåret.”

Det är inte att undra på att Martinique hade ett närvaroantal vid Åminnelsen som var nästan tre gånger så stort som antalet förkunnare. Människor på denna ö gör snabba framsteg i att tillämpa sanningen. Så till exempel började ett nyintresserat gift par besöka bokstudiet bara en vecka efter det att en pionjärsyster och hennes man hade satt i gång ett bibelstudium med dem, och snart därefter var de på alla mötena. En månad senare satt de bland åhörarna vid områdessammankomsten. Eftersom mannen var fackföreningsbas, blev han imponerad av sammankomstens organisation. Vilken skillnad i fråga om värdighet det var, jämfört med hans fackföreningsmöten! Mannen tillhörde också en yogagrupp. Men nu sade han: ”Bibeln är en bättre terapi för att få frid i sinne och hjärta och är en mycket bättre hjälp för att lösa personliga problem än yogaövningar.” Åtta månader efter första studietillfället symboliserade han sitt överlämnande åt Jehova genom vattendop, och hans hustru och äldsta dotter är nu också förkunnare.

Europa predikar frihet

Medan hotet om kärnvapenkrig hänger som ett mörkt moln över Europa, predikar Jehovas vittnen en frihet som endast Jehova kan införa. (Jes. 61:1) Dessa goda nyheter predikas även för dem som är svåra att nå, vilket följande erfarenhet visar.

I Österrike gjordes under det gångna tjänsteåret en koncentrerad ansträngning att nå döva. En ung döv man där i landet hittade ett nummer av Vakttornet i väntsalen till en järnvägsstation. Han blev nyfiken, plockade upp tidskriften och började läsa. Ordet ”Jehova” satte myror i huvudet på honom. ”Namnet på en av Jesu apostlar”, tänkte han och fortsatte läsa. En artikel rörde hans hjärta, och eftersom det alltid hade varit hans önskan att undervisa människor om Gud, besökte han avdelningskontoret i Wien. Där fick han veta var de döva har sina möten. Samma vecka besökte han sitt första möte, trots att det innebar en resa på 90 kilometer i vardera riktningen. Hans nit har redan frambringat frukt. Ett annat par studerar bibeln och besöker regelbundet mötena.

I Sverige arbetar statskyrkan i motvind. Mer än 90 procent av svenskarna tillhör kyrkan, men bara ett fåtal går regelbundet i kyrkan. Tusentals lämnar kyrkan varje år. Prästerna i södra Sverige är oroliga. Ett par kurser anordnades för att ventilera problemen. Eftersom Jehovas vittnen är kända för att vara en av de snabbast växande religiösa grupperna i Sverige, kontaktade en av kursens organisatörer avdelningskontoret och frågade om något Jehovas vittne kunde komma och informera om vittnenas tro, metoder och organisation. En områdestillsyningsman skickades. Han höll ett tal och svarade på frågor.

Vid första kursen, som hölls i februari 1986, var ett 50-tal präster och andra representanter för kyrkan närvarande. De lyssnade uppmärksamt och visade en mild och artig attityd. Efter sessionen fick brodern lämna 5 böcker, 25 broschyrer och 30 lösnummer.

Nästa kurs hölls i februari 1987. Ett 20-tal präster, en professor i religionssociologi och en docent vid Lunds universitet var med. Den kyrkoherde som var ordförande sade, när han introducerade områdestillsyningsmannen: ”För det första vill jag säga att jag är säker på att ingen av oss präster här skulle gå med på att predika på samma villkor som vår gästtalare. Jag vet att han gör det på heltid utan betalning, medan vi klagar över våra löner och vill ha mer.”

Många frågor ställdes under sessionen, och de närvarande såg ut att godta förklaringarna. Efter sessionen kom de flesta av dem fram till brodern och ville ha litteratur. Omkring 25 broschyrer och 20 lösnummer lämnades ut. En av kyrkans yngre män berättade för brodern att han beundrade vår organisation. ”Det är märkligt att ni kan hålla samman i enhetlig tro och i ett brödraskap i mer än 200 länder jorden runt”, sade han och suckade över kyrkans problem i Sverige.

Ett 80-tal kilometer från Madrid i Spanien ligger två fängelser där farliga brottslingar och terrorister hålls inspärrade. I ett av dessa fängelser, som håller på att renoveras, iordningställs ett rum som enbart skall användas som en ”Rikets sal” och som studierum för dem som vill läsa bibeln med Jehovas vittnen. I det andra fängelset samlas så många som 50 interner regelbundet för att lyssna till inspelningar av möten som hålls av den närmast liggande församlingen.

De fångar som besöker mötena ser annorlunda ut än andra fångar. De är prydliga och välklädda och sätter till och med på sig slips, vilket inga andra fångar gör. En skylt med texten ”Rökning förbjuden” har satts upp väl synlig i det rum där mötena hålls.

Vad som är viktigare är att dessa fångar tillämpar det de får lära sig. En fånge hade in i minsta detalj planerat ett bankrån, som han tänkte genomföra efter sin frigivning. Han inställde planerna till följd av de bibliska sanningar han fick lära sig. En annan fånge har beslutat gifta sig med den kvinna han levt tillsammans med i nio år. Ytterligare en annan fånge kom till mötet med ett blått öga. När han tillfrågades vad som hade hänt, förklarade han glatt att en medfånge hade slagit till honom, men att han var lycklig över att han kunnat tygla sig själv och inte betalat igen med samma mynt.

Jehova blir ärad på öarna i havet

Från öarna i havet kommer en röst som sannerligen ärar Jehovas namn. (Jes. 24:15) Ön Réunion, som ligger i Indiska oceanen öster om Afrika och lyder under avdelningskontoret på Mauritius, är ett exempel på en sådan röst. En ung broder som var upptagen med att predika träffade en musiker som redan hade en del av vår bibliska litteratur. Musikern tillhörde ett rockband på fem personer, och de odlade och sålde marijuana. Men brodern inbjöd ändå musikern till områdessammankomsten 1986. Tre av orkestermedlemmarna kom på sammankomstens första dag, och alla fem var med den sista dagen. Ett bibelstudium sattes i gång med allihop. Fyra av musikerna tillhörde samma familj, och trots att familjen motsatte sig det förstörde de sin marijuanaodling. Därefter skänkte de den mikrofon de använde vid sina spelningar till församlingen. Inom tre månader hade alla fem gjort så stora förändringar i sitt liv att de var kvalificerade som förkunnare.

Öster om Australien ligger ön Nya Kaledonien. Under det gångna tjänsteåret sände avdelningskontoret flera vänner till Wallis- och Futunaöarna, där katolska kyrkan har ett starkt inflytande på människors liv och kraftigt motstår vårt arbete. Ganska många vänner från de här öarna bor på Nya Kaledonien. Under ett besök på dessa öar träffade bröderna en lärare som arbetar på ett katolskt seminarium. Han berättade för dem att de på sista tiden hade haft klassdiskussioner om andra religioner på seminariet, och alla eleverna ville tala om Jehovas vittnens trosuppfattningar. Efter att ha forskat en del och lyssnat till tal grundade på våra publikationer påpekade en elev: ”Det är förvånande att se att människor från vår etniska grupp som blir vittnen tycks bli mer fördomsfria, mer resonliga och har aktningsvärd kunskap i bibeln. Det ser ut som om denna rörelse har lyckats förändra människor. Vi kan inte lägga märke till samma inverkan på människor i vår kyrka.”

Från avdelningskontoret på Hawaii får vi rapporter om skolungdomar som tar fastare ståndpunkt för Jehova. ”Eftersom jag var rädd för negativa reaktioner från mina klasskamrater, minns jag hur jag brukade ange de dummaste skäl till att jag inte deltog i världsliga aktiviteter”, medger en flicka som är ett vittne. ”Men nu gör jag det inte längre! Jag har lärt mig att stå ut med varje enskild påtryckning och utnyttja den som ett tillfälle till att vittna. Det har förbättrat mitt förhållande till Jehova och min egen självaktning.”

Tack vare dessa uppriktiga ansträngningar har hon fått lämna mycket litteratur och leder hela sju olika bibelstudier. Hennes NO-lärare sade till henne: ”Jag har talat med några Jehovas vittnen tidigare när de kommit till min dörr, men det är först i år som våra samtal, den litteratur jag har läst och din förmåga att stå upp för det du tror är rätt äntligen har vidgat min förståelse för Jehovas vittnens organisation. Jag hyser stor beundran för ditt arbete och dina förmågor, och nu kan jag också respektera din religion. Du skall ha tack för att du inte tiger och för att du tar dig tid att förklara din tro för mig.”

Den unga systern sammanfattar sin inställning till vittnandet i skolan så här: ”En sak har jag lärt mig: Även om vi blir isolerade från de övriga förkunnarna och pionjärerna och från mötena för tjänst, blir vi aldrig isolerade från vårt distrikt. I 30 timmar i veckan är vi på ett distrikt som ingen annan kan bearbeta.”

Länder där verket är förbjudet sjunger om Guds makt

Jehovas inflytande omintetgör motståndarnas onda anslag, vilket får hans jordiska tjänare att sjunga om Guds makt. (Ps. 59:1716) Det är omöjligt att tysta ner våra vänner som bor i länder där verket är förbjudet. Deras evangeliseringsarbete fortsätter.

I en landsortsstad i Afrika arresterades en dag i november 1986 en liten grupp vänner som hade samlats i ett hem för att hålla tjänstemötet. I denna grupp fanns den pionjär med särskilt uppdrag som går i spetsen för församlingen. Han blev svårt slagen och sparkad av en av de två polismän som hade verkställt arresteringen. ”Det är han som får de andra att predika trots förbudet! Det är hans fel att de andra är i fängelse!” skrek denne.

Medan brodern blev slagen ropade han till Jehova om hjälp och styrka. Den andre polisen som såg på sade till den som slog att sluta upp och tillade: ”Du skall passa dig för att behandla Guds tjänare illa!” Det fick verkan, för nästa dag kom polismannen till brodern och bad om ursäkt för det han hade gjort. ”Jag bar mig mycket illa åt”, sade han ångerfullt. Han erkände sedan att han visste att Jehova var den sanne Guden. Pionjären och de övriga släpptes en vecka senare. När polisen nu ser våra vänner ta del i tjänsten, lämnar de dem i fred.

I ett annat land i Afrika har 19 nya förkunnare döpts i en församling på bara 35 förkunnare. ”Vakttornet har räddat mitt liv!” sade en av dem strax före sitt dop. Det här är vad som hände:

Han hade arbetat inom det regerande politiska partiet. Ledaren för gerillan och dennes anhang var på jakt efter honom. När de kom till hans hem fann de honom läsa tidskriften Vakttornet. De frågade honom om han var medlem av den kyrka som utgav tidskriften. Han svarade att han inte var medlem än, men att han studerade tillsammans med vittnena och hoppades bli det. De sade att de visste att han var distriktsrepresentant för det regerande partiet, men ”på grund av tidskriften” som han läste skulle de inte döda honom. De lät honom leva.

Helt uppjagad rusade den här intresserade personen till mötesplatsen och förklarade för våra bröder att han skulle ha varit död om det inte hade varit för tidskriften Vakttornet. Han var nu besluten att bli ett Jehovas vittne.

I länder där det råder förföljelse kan Jehova förblinda fienden för att skydda sina tjänare, vilket följande erfarenhet från ett land i Afrika visar. Ett meddelande om kretstillsyningsmannens förestående besök kom till församlingen samtidigt som en broder blev utesluten. Den uteslutne blev hämndlysten och talade om för polisen att han kände till datumet för kretstillsyningsmannens besök och att han kunde leda dem till det hem där denne befann sig och identifiera den här nyckelmannen inom organisationen.

Polisen visade stort intresse för det hela och inväntade med spänning den dagen. Helt oväntat tidigarelade dock kretstillsyningsmannen sitt besök i församlingen med flera veckor. När den uteslutne mannen ledde polisen till det hem där han antog att kretstillsyningsmannen var på besök blev de mycket besvikna. Då bröderna fick reda på att polisen ville arrestera kretstillsyningsmannen, talade de om för polisen att angivaren inte längre var ett Jehovas vittne. Bröderna tillfrågades varför, varpå de svarade att han inte levde som en kristen och därför var utesluten. Poliserna, som blev förargade över de falska förhoppningar som hade väckts och den nu pinsamma situationen, sade: ”Om han inte duger åt er, duger han inte åt oss heller” och förde sedan i väg den uteslutne mannen till häktet.

I ett land i Asien där verket är förbjudet kom en av pionjärerna under sitt arbete i tjänsten till en ung man som visade stort intresse för att samtala om bibeln. Eftersom systern inte hade någon litteratur med sig, lovade hon att komma tillbaka och ge honom något att läsa. Nästa vecka återvände hon. Efter ett samtal på en och en halv timme skaffade han sig boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. Han sade: ”Jag har faktiskt i tre veckor bett till Gud att han skall skicka någon som kan hjälpa mig att förstå bibeln. Jag tror att du är ett svar på mina böner.” Systern och hennes man leder nu ett bibelstudium med den här intresserade personen.

I ett land i Mellanöstern fick en broder utstå motstånd från sin familj, eftersom de betraktade honom som en avfälling. När han talade om för sin mor att han skulle bli vigd av en representant från Jehovas vittnen, vägrade hon envist att tacka ja till hans inbjudan att vara med vid bröllopet. Hon betraktade sin sons giftermål som en form av otukt, eftersom vigseln skulle förrättas utanför hennes kyrka. Till slut lyckades han övertala henne att vara med vid vigseln. Hon följde motvilligt med, men när hon lyssnade på talet som hölls av en äldste började hon gråta. Hennes andre son, som också var med, blev förvånad. Han frågade sin mor varför hon var ledsen. Hon sade att hon hade varit med på många bröllop, men det här var första gången i hela sitt liv som hon förstod vad giftermålet egentligen gäller, dess orsak och dess innebörd. Hon grät för att hon var lycklig. Nu är modern och de övriga familjemedlemmarna i sanningen.

I numret för 15 mars 1987 av tidningen The Sunday Gleaner i Kingston på Jamaica skrev en redaktör, efter att ha läst Jehovas vittnens årsbok 1987 och uttalat sig positivt om vår snabba tillväxt, några intressanta avslutningsord i sin ledarartikel: ”Om den enträgna maningen att predika mer efterföljs under detta tjänsteår, torde Årsbok 1988 bli än mer imponerande.” Ja, efter att ha betraktat rapporten för vårt senaste tjänsteår kan vi instämma i att den verkligen är ”än mer imponerande”. Tack vare Jehova fortsätter därför Jehovas vittnens evangeliseringsarbete från jordens ena ända till den andra. — Ps. 75:21.

[Ruta på sidan 27]

Frivilliga arbetare vid Sällskapets internationella byggnadsprogram

Under november 1985 avreste 11 frivilliga — den yngste av dem en 26-årig ensamstående broder och de äldsta ett par farföräldrar på 59 år — från Förenta staterna med Afrika som mål. Vad var deras uppdrag? Att hjälpa till med byggandet av ett nytt avdelningskontor i ett land som betjänar mer än 100.000 vittnen. Sedan dess har mer än 800 frivilliga bröder och systrar som representerar 12 avdelningskontor och som har erfarenhet inom byggbranschen hjälpt till vid byggandet av 13 olika avdelningskontor. En del arbetare ställde sig till förfogande för minst ett år, andra för mellan två veckor och tre månader. Hur upplever dessa frivilliga och deras familjer ett sådant uppdrag? Här följer några av deras uttalanden:

◻ ”Jag har arbetat hårt i många år, fast då i världen. Nu använder jag alla mina krafter i Jehovas organisation. Att slippa ha något att göra med världen är en befrielse, och att ge ut sig för Jehova är i fysiskt, känslomässigt och andligt avseende en glädje.”

◻ ”Det är svårt att i ord ge uttryck åt de innerliga vänskapsförhållanden som utvecklade sig under den korta tid jag arbetade på det här projektet.”

◻ ”Vi vill som familj tacka er för det privilegium min man har haft att få vara byggnadsarbetare utomlands. Även om ingen av oss kunde följa med honom, har hans erfarenhet varit till nytta för hela familjen. Vi har fått se hur endräktig Jehovas organisation är överallt. Det har också hjälpt honom att komma underfund med hur vi kan leva vårt liv enklare, så att vi som familj kan tjäna Jehova mer helt och fullt.”

[Ruta/Bilder på sidorna 24, 25]

Utvidgning vid huvudkontoret

I januari 1983 köpte Sällskapet Vakttornet i Brooklyn i New York hälften av ett 60 meter långt kvarter, där det låg en nio våningar hög fabriksbyggnad. Denna byggnad har nu helrenoverats. Därefter, i december 1986, köpte Sällskapet den andra hälften av samma kvarter, där det fanns en annan nio våningar hög fabriksbyggnad. Dessa båda byggnader är nu förenade med det ursprungliga tryckerikomplexet på fyra byggnader genom en 49 meter lång och 4 meter bred bro.

Sedan 1978 har Sällskapet vid sitt tryckeri i Brooklyn installerat och kört i gång åtta snabba Harrispressar med rulloffset och fyrfärgstryck. (Fyra liknande pressar används vid Watchtower Farms omkring 16 mil norr om Brooklyn.) För att hålla jämna steg med den ökade efterfrågan på biblar har Sällskapet under det gångna tjänsteåret köpt ytterligare tre nya offsetpressar. Det är snabba Hantschopressar med rulloffset, fyrfärgstryck och fem tryckverk. Två av dessa pressar har två pappersbanor, och de är avsedda för tryckning av böcker och tidskrifter. Den tredje är en 35 meter lång press med fyra pappersbanor och är avsedd för tryckning på bibelpapper. Med denna nya press har tryckeriet i Brooklyn nu tre pressar för tryckning på bibelpapper.

I februari 1987 inköptes ytterligare en byggnad för att hysa Betelfamiljens medlemmar. Denna elva våningar höga byggnad ligger vid 97 Columbia Heights och kommer att ha 127 rum och under markytan parkeringsutrymmen för 30 bilar. En entreprenörfirma fullbordade byggnadens stomme, och Sällskapets personal beräknas vara färdig med inredningen i september 1988.

[Bild]

De två nyligen inköpta nio våningar höga fabriksbyggnaderna som upptar ett kvarter

[Bild]

Det nybyggda elva våningar höga Betelhemmet vid 97 Columbia Heights

[Tabell på sidorna 34–41]

RAPPORT ÖVER JEHOVAS VITTNENS VÄRLDSVIDA TJÄNST PÅ FÄLTET TJÄNSTEÅRET 1987

(Se publikationen)

[Bild på sidan 7]

Portugal hade sju förkunnarrekord och överskred för första gången 32.000-strecket

[Bilder på sidan 15]

Områdessammankomsterna ”Förtrösta på Jehova” drar rekordmånga åhörare

[Bild på sidan 18]

Nybyggd Rikets sal i Kerala i Indien

[Bilder på sidan 26]

Avdelningskontor där arbetare vid Sällskapets internationella byggnadsprogram hjälpte till