• Han lydde Gud som härskare mer än människor
    Vakttornet – 1986 | 15 juni

    • Jan Hus kände sig tilltalad av Wycliffes skrifter, i synnerhet skriften On Truth of Holy Scripture (Om sanningshalten i den Heliga skrift), som han fick i sin ägo år 1407.

      Han rönte emellertid motstånd från ärkebiskop Zbynek i Prag, som tog avstånd från Hus’ förkunnelse och offentligen brände många av Wycliffes skrifter år 1410. Zbynek lät detta följas av att han förbjöd all predikoverksamhet utom i godkända kyrkor, vilket uteslöt Betlehemskyrkan, där Hus var föreståndare. Hus vägrade att rätta sig efter ärkebiskopens förbud och hävdade att han måste ”lyda Gud mer än människor i fråga om sådant som är nödvändigt för frälsning”. Han vädjade till påven, vilket ledde till att ärkebiskopen uteslöt honom. Men Hus gav inte vika, eftersom han hade klart för sig att hans fördjupade kunskaper hade skärpt hans samvete och gjort det mera mottagligt för bibelns läror. Han framhöll klart och tydligt: ”Människan må ljuga, men Gud ljuger inte”, vilket påminde om aposteln Paulus’ ord till romarna. (Romarna 3:4) Kung Venceslav (Wenzel) tog parti för Hus’ reformrörelse, och slutligen flydde Zbynek ur landet och dog efter en kort tid.

      Oppositionen mot Hus tog på nytt fart, när han fördömde ett korståg mot kungen i Neapel och avslöjade försäljningen av avlatsbrev för kriget och därmed satte stopp för prästernas inkomster. Avlatsbreven gjorde det möjligt för en person att få eftergift för ett världsligt straff genom att betala en summa pengar. För att undvika att dra problem över staden lämnade Hus Prag för en tids exil på landsbygden. Där utarbetade han år 1413 en skrift om handeln med kyrkliga ämbeten, vilken avslöjade prästerskapets kärlek till pengar och det stöd det fick av de världsliga myndigheterna. Återigen hänvisade Hus till Guds ord som sin auktoritet, och han sade: ”Varje trogen kristen bör vara så sinnad att han inte håller fast vid en uppfattning som står i strid med de heliga skrifterna.”

      Hus skrev också en avhandling med titeln De Ecclesia (Om kyrkan). I denna avhandling framförde han ett antal påståenden, av vilka ett löd: ”Att Petrus aldrig varit och inte är kyrkans överhuvud.” Han fann att nyckelverserna i Matteus 16:15—18 med all tydlighet fastställde att Jesus Kristus är grundvalen och huvudet för kyrkan, som utgjordes av hela sammanslutningen av sådana troende som var kallade. Därför var det Kristi lag, såsom man finner den i Guds ord, som var den högsta lagen och inte påvens. I själva verket ledde påvedömet sitt ursprung till det kejserliga Roms makt.

      Vittnesmål inför konsiliet i Konstanz

      Katolska kyrkan kunde inte längre finna sig i Hus’ avslöjanden och instämde honom att stå till svars för sina uppfattningar inför konsiliet i Konstanz, som pågick från 1414 till 1418 i närheten av Konstanzsjön.b Han förleddes av kungens bror, kejsar Sigismund (Sigmund), att inställa sig, mot löfte av fri lejd, vilket snabbt visade sig vara ett bedrägeri. Kort efter sin ankomst blev han arresterad, men han fortsatte att sätta sig upp mot både påvens och konsiliets myndighet.

      När konsiliet uppmanade Hus att avsäga sig sina idéer och läror, svarade han att han gärna skulle göra det, om man med Skriftens hjälp kunde bevisa att han hade fel, i enlighet med 2 Timoteus 3:14—16. Hus ansåg att hans samvete alltid skulle anklaga honom, om han gjorde ett avsägande formulerat i dunkla ordalag. Han förklarade: ”Min önskan har alltid varit att någon skall framlägga en bättre tolkning av Skriften, och då skall jag beredvilligt ta tillbaka mina ord.” Trots hans uppfordran att den lägsta medlemmen av konsiliet med hjälp av Guds ord skulle påvisa hans villfarelse för honom, anklagades han för att vara en hårdnackad kättare och sändes tillbaka till fängelset utan att någonting av bibelns innehåll hade diskuterats.

      Den 6 juli 1415 fick Hus formellt sin dom i katedralen i Konstanz. Han tilläts inte gå i svaromål, när anklagelserna mot honom lästes upp. Sedan blev han offentligen fråntagen sitt prästämbete, samtidigt som hans skrifter brändes på kyrkogården. Han fördes ut till ett fält i utkanten av staden och brändes där på bål.