Judiskt liv under persertiden

År 537 f.v.t. utfärdade Cyrus en kungörelse som befriade judarna från den babyloniska fångenskapen. En grupp judar och icke-judiska medförbundna lydde påbudet och lämnade Babylon. Denna andligt lyhörda kvarleva återvände till ett land med förstörda städer och obrukade jordar. Edoméer, fenicier, samarier, arabiska stammar och andra hade uppslukat Israels en gång så vidsträckta landområde. Det som var kvar av Juda och Benjamin blev provinsen Juda i den persiska satrapin Abarnahara (ett namn som betyder ”På andra sidan floden”). — Esra 1:1—4; 2:64, 65.

Under det persiska styret upplevde Juda ”en period av expansion och befolkningstillväxt”, förklarar The Cambridge History of Judaism. I samma verk sägs det beträffande Jerusalem: ”Lantbefolkningen och pilgrimer förde dit skänker; templet och staden blev rika, och välståndet lockade till sig utländska köpmän och hantverkare.” Perserna var visserligen mycket toleranta när det gällde inrikespolitiska och religiösa frågor, men skatterna var höga och måste betalas i ädla metaller. — Jämför Nehemja 5:1—5, 15; 9:36, 37; 13:15, 16, 20.

Det persiska väldets sista år var en mycket orolig tid, som utmärktes av upprepade revolter från satrapernas sida. Många judar blev inblandade i ett uppror vid Medelhavskusten och deporterades till en plats långt uppe i norr, Hyrkanien vid Kaspiska havet. Större delen av Juda tycks emellertid inte ha berörts av Persiens repressalieåtgärder.

Under de första åren efter den babyloniska fångenskapen motstod trogna judar all inblandning av hedniska begrepp och filosofier i den sanna religion som finns uppenbarad i de hebreiska skrifterna. Esters bok, som skrevs efter mer än 60 års nära kontakt med Persien, innehåller inga som helst spår av zoroastrisk religion. Man kan inte heller finna några spår av denna persiska religion i bibelböckerna Esra, Nehemja och Malaki, som alla skrevs i början av den persiska perioden (537—443 f.v.t.).

Forskare tror emellertid att många judar under den senare delen av den persiska perioden började lägga sig till med en del av de religiösa uppfattningar som kännetecknade tillbedjan av Ahura Mazda, den högste guden enligt zoroastrisk tro. Detta kommer till synes i populära vidskepliga föreställningar och i esséernas trosuppfattningar. De vanliga hebreiska orden för schakaler, vissa nattfåglar och andra ökendjur kom i judarnas föreställningsvärld att förknippas med onda andar och nattliga monster som förekom i babylonisk och persisk folktro.