Matteus 16:18: ”Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min kyrka.”

Lukas 22:32: ”Men jag har bedt för dig, att din tro icke skall varda om intet; och du, när du en gång har blifvit omvänd, styrk dina bröder.”

Johannes 21:15—17: ”Vakta mina lamm.” ”Vakta mina får.” — J. P. E. Benelius’ katolska svenska översättning.

Enligt katolska kyrkan visar ovanstående verser: 1) att Petrus var ”apostlarnas furste”, dvs. han var den främste ibland dem; 2) att han var ofelbar; 3) att han skulle ha ”efterträdare” som skulle dela hans prerogativ — primatet och ofelbarheten.

Giuseppe Alberigo, docent i kyrkohistoria, gör emellertid följande intressanta kommentar beträffande detta: ”Ordet ’påve’ ... förekommer som bekant inte i NT [Nya testamentet]. Den enda framträdande gestalten är Jesus från Nasaret; bland lärjungarna själva, och i synnerhet bland apostlarna, är det mycket svårt att på grundval av bibeltexter urskilja en gestalt som höjer sig över alla andra. Petrus, Johannes, Jakob och Paulus är alla lika karakteristiska och betydelsefulla personligheter, som skiljer sig från varandra och kompletterar varandra. Petrus framställs utan tvivel som en av de apostlar som Kristus ofta vände sig till, även om han inte var den ende eller den mest framträdande.”

Vad trodde då de första kristna? Professor Alberigo svarar: ”Under de första århundradena förekommer ingen preciserad doktrin eller praxis med avseende på påvens person och funktioner. ... Tanken på en ’episcopos episcoporum’ [biskoparnas biskop] ansågs som en villfarelse av Cyprianus [en skribent som levde på 200-talet], något som han själv bekräftade vid kyrkomötet i Kartago.”

När tillkom då denna lära om påven som kyrkans överhuvud? Professor Alberigo säger: ”Mot slutet av 300-talet börjar den romerska kyrkans anspråk på att tjäna i en apostolisk funktion, dvs. som samordningsorgan för de västerländska kyrkorna, att framföras med större ihärdighet.” Det var ”under Leo I:s episkopat [på 400-talet]”, tillägger Alberigo, som ”tanken på Petrus’ ’särställning’ bland apostlarna, baserad på Matt. 16:18”, kom att utvecklas. ”I NT finns inget tillkännagivande av Jesus beträffande någon efterträdare till Petrus eller till de andra apostlarna.”

Petrus — påve eller en av många jämlikar?

Vad använde Jesus sig av för att vägleda sina trogna efterföljares verksamhet efter sin himmelsfärd? Utsåg han någon av dem till sin ”ställföreträdare” och gjorde denne till kyrkans högste ledare eller ”påve”? Nej, han upprättade inte någon monarkisk styrelseform över församlingen. I stället anförtrodde han uppdraget att ta vård om hjorden åt en grupp eller krets av trogna tjänare. Den första kristna församlingen vägleddes av en kollektiv styrande krets bestående av de tolv apostlarna och de äldste i församlingen i Jerusalem.

Det var de tolv apostlarna, som grupp betraktade, som bestämde hur man skulle gå till väga för att sörja för de mindre bemedlades materiella behov. (Apostlagärningarna 6:1—6) Det var också de som bestämde vilka som skulle sändas i väg till samariterna när dessa hade tagit emot de goda nyheterna, och Petrus och Johannes utsågs till uppdraget. Det framgår av skildringen att Petrus vid detta tillfälle inte fattade några beslut på egen hand, utan tvärtom bara var en av dem som apostlarna ”sände ... i väg”. — Apostlagärningarna 8:14.

Slutligen var det under ett möte som ”apostlarna och de äldste” höll i Jerusalem omkring år 49 v.t. som man på grundval av Skrifterna beslöt att det inte var nödvändigt att låta omskära de hedningar som hade blivit omvända till kristendomen. (Apostlagärningarna 15:1—29) Av den historiska skildringen framgår det tydligt att det inte var Petrus, utan Jesu halvbror Jakob, som presiderade vid detta möte. Han avslutade faktiskt mötesförhandlingarna med orden: ”Mitt beslut [är] att inte orsaka bekymmer för dem från nationerna som vänder sig till Gud.” (Apostlagärningarna 15:19) Skulle Jakob ha kunnat tala om ”sitt beslut”, ifall Petrus, som ju var närvarande vid detta tillfälle, hade haft en särställning bland apostlarna?

När aposteln Paulus talade om de olika tjänster som bidrog till församlingens uppbyggelse, nämnde han inte påvens s. k. magisterium, utan i stället den samfällda tjänst som alla apostlarna utförde. — 1 Korintierna 12:28; Efesierna 4:11, 12.

På grund av sitt nit och sin initiativförmåga spelade Petrus utan tvivel en ”betydande” roll, som Alberigo uttrycker det. Jesus gav honom ”himmelrikets nycklar”. (Matteus 16:19) Han använde dessa symboliska nycklar för att öppna möjligheten för judar, samariter och hedningar att komma in i himmelriket. (Apostlagärningarna 2:14—40; 8:14—17; 10:24—48) Han fick också ansvaret att ”binda” och ”lösa”, en uppgift som han delade med de andra apostlarna. (Matteus 16:19; 18:18, 19) Han skulle fungera som herde för den kristna församlingen, något som alla kristna tillsyningsmän måste göra. — Apostlagärningarna 20:28; 1 Petrus 5:2.

Det var emellertid inte bara Petrus, utan också andra apostlar, som var ”framstående” på grund av sina kristna egenskaper. Paulus talade om dem ”som tycktes vara pelare” i församlingen och syftade då på ”Jakob och Kefas [Petrus] och Johannes”. (Galaterna 2:2, 9) Jesu halvbror Jakob spelade en särskilt viktig roll. Som tidigare nämnts presiderade han vid apostlarnas möte i Jerusalem, och det finns många bibelställen som bekräftar hans framträdande roll. — Apostlagärningarna 12:17; 21:18—25; Galaterna 2:12.

Gud förlänade Jesu trogna lärjungar stor makt, däribland förmågan att utföra underverk. Men ingenstans i bibeln står det att han gav dem makt att göra ofelbara uttalanden. Hur trogen Petrus än var, så begick han ändå felsteg. Han blev tillrättavisad av Jesus, och vid ett tillfälle gav aposteln Paulus honom en offentlig tillrättavisning. — Matteus 16:21—23; 26:31—34; Galaterna 2:11—14.