Ett exempel är Pacifico Pantas som under kriget läste bibliska publikationer som tillhörde hans grannar som var vittnen. Han berättar: ”Jag började vara med vid möten. Sedan ansökte jag om att få bli reguljär pionjär, men jag var ännu inte döpt. De uppmanade mig därför att bli döpt, och det blev jag.” Det var 1946. Pacificos pionjärtjänst förde honom till många olika delar av landet. Han kunde också glädja sig åt andra privilegier. Han förklarar: ”Jag blev inbjuden att gå igenom Gileadskolans 16:e klass och kunde vara med vid den internationella sammankomsten i New York 1950. Efter skolans avslutning var jag kretstillsyningsman i staterna Minnesota och North Dakota i USA, och sedan återvände jag till Filippinerna för att tjäna som områdestillsyningsman i den del av landet som låg söder om floden Pasig, från Manila ända till Mindanao.”

Under de följande åren hade broder Pantas glädjen att ha en mängd olika uppgifter vid Betel och vara resande tillsyningsman. Sedan gifte sig Pacifico 1963. Han och hans fru fick barn, så det blev nödvändigt för dem att skaffa bostad och ta hand om sin familj. De fortsatte att som familj tjäna Jehova, och alla tre barnen har blivit lovprisare av honom. Alla tre är nu äldste, och en har gått igenom Skolan för förordnade tjänare. En av de andra arbetar på Betel. Även på äldre dagar fortsätter broder Pantas att ha ett gott inflytande på församlingen.

[Ruta/Bild på sidorna 217, 218]

Intervju med Pacifico Pantas

Född: 1926

Döpt: 1946

Bakgrund: Utexaminerades från Gileadskolans 16:e klass 1951. Är nu äldste i Quezon City.

När vi under andra världskriget bodde i provinsen Laguna, hade vi grannar som var Jehovas vittnen. De sade att jag fick läsa vilka böcker jag ville som fanns i deras bibliotek. Böckerna var bra: Skapelsen, Rättfärdighetens triumf, Försoningen, Religion, Fiender, Barnen och många fler. När japanerna brände vår stad, förlorade vi kontakten med vittnena, men jag återfann dem i Manila över ett år senare. Jag började vara med vid mötena, och sedan jag blivit döpt arbetade jag tillsammans med en grupp pionjärer. Vi hade som distrikt hela provinsen Tayabas, som senare ändrade namn till Quezon. Vi bearbetade stad efter stad och sov i tomma bussar, hos människor som visade intresse och på liknande ställen.

När vi kom till Mauban, utsattes staden för ett anfall från en grupp gerillasoldater. Vi låg och sov på andra våningen i stadshuset. Vi väcktes av oväsendet. Det verkade som om poliserna som fanns på bottenvåningen hade blivit fångade som i en fälla. Vi kunde höra hur de släppte ner sina vapen på golvet.

Soldaterna rusade uppför trappan. En av dem lyste med en ficklampa på oss och sade: ”Vilka är ni?” Vi låtsades sova. Han upprepade frågan och tillade: ”Visst är ni spioner inom den filippinska polisen!”

”Nej”, svarade vi.

Han sade: ”Men ni har kakikläder.”

Vi förklarade att vi hade fått kläderna och att våra skor hade funnits med i en hjälpsändning från våra medkristna i Amerika.

Ledaren sade: ”Okej, jag tar skorna.” Jag tog därför av mig skorna. Han ville också ha mina byxor. Snart hade vi allihop bara kalsongerna på oss. Det var bra att vi hade lite kläder i förvar i närheten. Vi var faktiskt glada över att de tog våra kakikläder. Annars skulle hela staden ha trott att vi var gerillasoldaternas spioner!

Vi köpte träskor, reste tillbaka till Manila och sedan vidare till Visayaöarna för att fortsätta predika.

Broder Pantas tog del i heltidstjänsten och var tjänare för bröderna (som nu kallas kretstillsyningsman) innan han gick igenom Gileadskolan. Efter det att han kommit tillbaka till Filippinerna och innan han bildade familj, tjänade han som områdestillsyningsman och även vid avdelningskontoret.