Pionjärandan påskyndar skörden i Filippinerna

OM DU hade varit i Manila år 1935 och önskat komma i kontakt med Jehovas vittnen, skulle du ha varit tvungen att leta upp en liten lägenhet på Rizal Avenue 1134. Där kom omkring 20 personer regelbundet tillsammans för att studera bibeln. Denna lägenhet var Sällskapet Vakttornets första avdelningskontor i Filippinerna.

I storstaden Manila finns det nu 103 församlingar av Jehovas vittnen med drygt 9.000 förkunnare av Riket! Ett liknande exempel är staden Davao, långt nere i södra delen av Filippinerna, där det inte fanns några vittnen för 50 år sedan. Nu finns det drygt 2.800 i de 41 församlingarna i den staden.

Ökningen i dessa två storstäder är en del av bevisen för att dessa första vittnen levde i överensstämmelse med sitt namn. (Jesaja 43:10—12) De har utvidgat sitt prediko- och undervisningsarbete till alla delar av Filippinerna. Om du studerar tabellen på nästa sida, kan du se de fruktbara resultaten av det kristna arbetet med att göra lärjungar under de femtio senaste åren. Vad är det som påskyndar tillväxten på det filippinska fältet?

Pionjärandan bidrar till ökning

Om det inte hade varit för de första filippinska vittnenas nitiska pionjäranda, skulle det ha varit omöjligt att nå de hundratals bebodda öarna med de goda nyheterna. Denna anda är fortfarande mycket levande. Rapporten för februari 1986 visade till exempel att det förutom 758 pionjärer med särskilt uppdrag fanns 9.090 förkunnare som tjänade som reguljära pionjärer i hela Filippinerna. Detta antal var drygt dubbelt så stort som det antal som rapporterade sådan tjänst endast två år tidigare! I april 1985 var 26.630 — en tredjedel av alla vittnen i landet — engagerade i någon form av predikoarbete på heltid.

Ja, Jehovas folk i Filippinerna är medvetna om att det brådskar. Detta sporrar dem att ägna så mycket tid som möjligt åt att predika Guds ord för sin nästa och att undervisa dem däri. Helt säkert är du intresserad av att få veta hur några av dessa vittnen är i stånd att ordna sina förhållanden så att de kan börja i heltidstjänsten och vilka fina erfarenheter de kan glädjas åt.

Att inrätta sig för pionjärtjänst

Felipe Ventura från Binalonan i Pangasinan ägnade 13 år åt heltidstjänsten i sin ungdom innan han bildade familj. När hans barn blev lite äldre, ville han återigen bli pionjär, men han blev blind på ett öga på grund av diabetes. För omkring fyra år sedan blev han fullständigt blind. Trots detta kunde Felipe fortsätta att driva ett litet företag och därigenom försörja sin familj, och med sin hustrus och sina barns hjälp kunde han justera sin tid så att han återigen kunde bli pionjär och börja i den tjänsten den 1 april 1985. Trots sitt handikapp tar han del i tjänsten från hus till hus med hjälp av sin son som läser skriftställen åt honom. Broder Ventura leder också flera bibelstudier i människors hem och är förordnad som äldste i församlingen. En av hans söner tjänar som reguljär pionjär tillsammans med honom, och hans dotter är då och då hjälppionjär.

Clodualdo Quiohilag, äldste i Biñan i Laguna, var pionjär och resande tillsyningsman på 1960-talet, fram till dess att han och hans hustru fick ett barn. Men, som han säger: ”Har man väl en gång smakat glädjen av heltidstjänsten, har man alltid en önskan att få ägna sig åt den.” Trots att han hade varit framgångsrik som affärsman och levt ett bekvämt liv tillsammans med sin hustru och sin dotter, betraktade han alltså inte detta som sitt verkliga uppsåt i livet. Han kommenterar saken på följande sätt: ”Allt som jag äger skulle vara meningslöst att ha, om min länge närda dröm att få återvända till heltidstjänsten inte hade blivit förverkligad.” För att kunna bli pionjär minskade han sin affärsverksamhet till endast halva dagen och använde förmiddagarna i tjänsten på fältet. Hans dröm förverkligades den 1 oktober 1984, då han började tjäna som reguljär pionjär. Hans inkomst är omkring hälften så stor som den tidigare var, men hans utgifter är också lägre. Nu har hans hustru gjort gemensam sak med honom i det reguljära pionjärarbetet, och hans dotter tjänar då och då som hjälppionjär.

Heltidstjänst trots blindhet

Till följd av att Pantaleon Tatoy fick röda hund har han varit blind alltsedan han var tre år gammal. År 1972 hörde han talas om sanningen för första gången och började studera boken Sanningen som leder till evigt liv. Detta hjälpte honom snart att övervinna sitt begär efter tobak och alkohol, och han symboliserade sitt överlämnande åt Jehova genom dop den 29 juli 1973.

När Pantaleon först började predika för sina grannar, klandrade hans äldre syster honom och sade: ”Hur kan du vara förkunnare, när du är blind och bara har ett par byxor?” Men detta slog inte ned hans mod. Eftersom han kände väl till området runt omkring bostaden, gick han ut ensam och predikade sanningen för sina grannar. År 1984 fick han glädjen att kunna hjälpa sin kusin och sin brorson att lära känna sanningen, och dessa döptes i september samma år.

Pantaleon har också haft möjlighet att leda ett bibelstudium med sina brorsdöttrar Lorna och Luz, som är tvillingar och som båda är dövstumma. Hur går en blind pionjär till väga, när han skall studera med sådana personer? Med bistånd av en medhjälpare använder han i stor utsträckning illustrationerna i publikationerna. När han förklarar sanningen, översätter hans kusin Roquina det han säger till teckenspråk för tvillingarna. Lorna och Luz döptes den 20 april 1985 trots sitt stora handikapp. Vad Pantaleon själv beträffar blev han förordnad som reguljär pionjär den 1 mars 1985 sedan han tjänat som hjälppionjär i ett år.

Heltidstjänsten som levnadsbana

En av eleverna på en gymnasieskola sade till en klasskamrat som var ett vittne: ”Det slår aldrig fel att när jag frågar någon av er vittnen vilken bana han eller hon tänker välja efter gymnasiet, så säger alla: ’Pionjärbanan.’ Vilket slags bana är det?” Det unga vittnet förklarade vad det innebär att vara pionjär. Skolkamraten blev intresserad och samtyckte till ett bibelstudium, och hon satte också snart som sitt mål att bli pionjär.

Andra har funnit att högskolestudier inte tillfredsställer de andliga behoven. I Bohol fann en ung syster, som gick sista året på högskolan, att hon hade tid att vara pionjär samtidigt som hon fullbordade sina studier. Senare gick hon skolan i pionjärtjänst och betygade att högskolan inte kunde jämföras med pionjärskolan och den glädje hon upplevde i heltidstjänsten för Jehova. Hon tjänar nu som pionjär där behovet av förkunnare är stort.

Ung och gammal tar villigt del

I Psaltaren har följande förutsagts om Guds tillbedjare i samband med att Riket kommer till makten: ”Villigt kommer ditt folk.” Där sades också att ”ni ynglingar, likaså jungfrur, ni gamla med de unga” skulle komma att lovprisa Jehovas namn. (Psalm 110:3; 148:12, 13) Detta har verkligen visat sig vara sant bland Guds folk i Filippinerna.

Vid den senaste sammanräkningen var 1.159, eller 13 procent, av de reguljära pionjärerna som var förordnade i Filippinerna under 20 år. Vilken glädje att se hur ungdomar på detta sätt osjälviskt följer rådet ”tänk på din Skapare i din ungdomstid” i stället för att förslösa ungdomstiden på själviska eller världsliga strävanden! — Predikaren 12:1.

Somliga som började i heltidstjänsten i sin ungdom håller nu på att bli till åren men tjänar fortfarande troget. Broder Leodegario Barlaan och hans hustru, Natividad, började som pionjärer den 1 april 1938. De gick igenom de svåra krigsåren och har tjänat i många ställningar, bland annat i resandetjänsten. Nu är broder Barlaan 72 år och tjänar fortfarande nitiskt som pionjär med särskilt uppdrag i San Carlos i Pangasinan tillsammans med sin hustru.

Andra har börjat i heltidstjänsten senare i livet och fortsatt med den även sedan de blivit gamla. Leoncio Sabandal började till exempel som pionjär när han var 52 år gammal och är fortfarande pionjär med särskilt uppdrag vid 92 års ålder. Han och hans hustru har hjälpt 118 personer att överlämna sitt liv åt Jehova. Ett liknande exempel är Cipriano Sepulveda, som började som pionjär när han var 72 år och var reguljär pionjär ända fram till sin död vid 88 års ålder år 1985. Paula Mariano började som pionjär när hon var 71 år gammal och är ännu i heltidstjänsten vid 88 års ålder trots en del skröpligheter. Vilka helgjutna exempel på tro och hängivenhet är inte dessa och andra äldre förkunnare!

Glädje över uppnådda framsteg

När man blickar tillbaka på de femtio senaste åren, ser man att Jehovas välsignelser av hans vittnens nitiska ansträngningar har varit uppenbara. Vilken glädje att se 88.113 ta del i tjänsten på fältet i februari 1986, när man tänker på att det bara fanns en handfull år 1935! Den lilla församlingen på Rizal Avenue i Manila har nu vuxit till 2.454 församlingar över hela landet, organiserade i 120 kretsar.

Och hur är framtidsutsikterna? En uppmuntrande antydan om detta är det enastående antalet närvarande, 268.526 — mer än tre gånger så många som antalet vittnen i landet — vid firandet av Åminnelsen den 4 april 1985. Dessutom leddes i februari 1986 63.248 bibelstudier i hem med intresserade personer. Och utan tvivel kommer vi att få vara med om fortsatt tillväxt med Jehovas välsignelse och godkännande.

Vi är glada över att Jehova har gjort det arbete som påbörjades av hans första smorda vittnen på dessa öar för drygt 50 år sedan mycket fruktbart. Med hans välsignelse och vägledning har hans folk i Filippinerna som mål att utvidga sitt prediko- och undervisningsarbete även i fortsättningen.

[Tabell på sidan 29]

Femtio års tillväxt i Filippinerna

1935 20

1940 222

1950 10.055

1960 31.608

1970 54.789

1980 61.164

1986 88.113

[Karta på sidan 28]

(För formaterad text, se publikationen)

Filippinerna

San Carlos

Manila

Biñan

Zamboanga

Davao