En pionjär med särskilt uppdrag på södra Luzon, Primitiva Lacasandile, satte i gång ett bibelstudium med ett par i en by. De hade två barn och var fattiga. När Primitiva en gång kom till bibelstudiet, fann hon till sin förfäran det äldsta barnet gråtande där det hängde i en säck i huset. Primitiva berättar: ”Modern hade en kniv i handen och skulle precis döda sitt barn. Jag hindrade henne och frågade varför hon handlade så här. Modern förklarade att det berodde på deras svåra ekonomiska situation.” Primitiva gav dem bibliska råd som gällde deras problem, och på det sättet räddades barnets liv. De fortsatte att studera Bibeln och började vara med vid mötena, trots att de måste gå åtta kilometer för att komma dit. Paret gjorde framsteg i sanningen och döptes, och nu är mannen äldste i församlingen. Primitiva förklarar: ”Barnet som nästan blev dödat är nu reguljär pionjär. Ja, det arbete Jehova har gett sina tjänare är livräddande både nu och i framtiden.”

Pascual och Maria Tatoy var reguljära pionjärer. De var villiga att följa med Angelito Balboa, en pionjär med särskilt uppdrag, och hjälpa till att bearbeta det distrikt som bestod av ön Coron i den västra delen av Filippinerna. För att försörja sig fiskade Pascual tillsammans med en annan broder, och Maria gjorde i ordning små portioner av klibbigt ris som hon sålde.

När kretstillsyningsmannen kom på besök, talade han om att det fanns behov på en annan ö, Culion. Där fanns det en leprakoloni och bara fyra förkunnare. Han uppmuntrade vännerna Tatoy att flytta dit. Pascual och Maria var villiga att göra det, och Jehova har välsignat deras ansträngningar. Från att ha varit fyra förkunnare på Culion är det nu två församlingar.

Det är många pionjärer med särskilt uppdrag som bearbetar avlägsna områden i Filippinerna. De tar ofta med sig andra förkunnare och pionjärer till dessa platser. Norma Balmaceda berättar hur det är att predika i den bergiga provinsen Ifugao. Hon säger: ”Vi beger oss för det mesta i väg på måndagar med våra tjänsteväskor fyllda med litteratur, och dessutom har vi med oss kläder och mat – allt så att det räcker till lördag förmiddag. På eftermiddagen är vi tillbaka för att vara med vid församlingens möten.”

Redan som ung slöt sig Sofronio Haincadto till dem som gjorde uppror mot regeringen. Han blev gripen och dömd till sex års fängelse. När han var i fängelset New Bilibid på Luzon, lade han märke till en fånge som inte var med vid de gudstjänster som anordnades för fångarna. Han fick veta att mannen hade blivit ett Jehovas vittne. Det ledde till att de nästan varje dag resonerade om Bibeln. Sofronio säger: ”Jag blev övertygad om att det som jag tidigare hade kämpat för inte kunde åstadkomma någon verklig förändring av samhället till det bättre.” Han fick lära sig att det bara är Guds kungarike som kan genomföra de efterlängtade förändringarna. Med hjälp av bröder från en församling i närheten kunde Sofronio göra andliga framsteg, och han blev döpt i fängelset i en brunn vars vatten användes till bevattning.

Efter att ha avtjänat sitt straff blev Sofronio reguljär pionjär och senare pionjär med särskilt uppdrag. Under den tid han var i heltidstjänsten kunde han hjälpa 15 personer att ta emot sanningen. Han gifte sig sedan och fick sex barn. Tre av dem är nu i heltidstjänsten, och av dem är en kretstillsyningsman. Två av hans söner gick 1995 igenom Skolan för förordnade tjänare. Sanningen har medfört verklig frihet för Sofronio, hans familj och andra som han har hjälpt.

Pionjärer med särskilt uppdrag har predikat för fångar i straffkolonin Iwahig på Palawan, och de fick också tillåtelse att bygga en liten Rikets sal på området.

Därför är det mycket uppmuntrande att träffa Leodegario Barlaan. Han har varit i heltidstjänsten sedan 1938. Under kriget blev han och hans kamrater illa behandlade av japanerna, men de fortsatte att predika. Efter kriget fortsatte han i heltidstjänsten tillsammans med sin hustru, Natividad, och de blev senare inbjudna att ta del i resetjänsten. Längre fram blev de ålderspionjärer i provinsen Pangasinan. Natividad dog 2000, men Leodegario fortsätter i sin tjänst. Hans beslutsamhet att fortsätta med det han alltid gjort – att predika – är till uppmuntran för alla.

På den lilla ön Marinduque vittnade en pionjär med särskilt uppdrag i ett hus. När besöket var slut, frågade hon om det var någon annan som bodde i huset. Den besökte svarade att det bodde någon en trappa upp, men tillade: ”Bry dig inte om att gå dit. Han är våldsam och brusar lätt upp.” Men pionjären tyckte att mannen skulle få möjlighet att höra budskapet om Guds kungarike. När hon gick dit upptäckte hon att det var som om mannen hade väntat på henne. Med ett leende erbjöd hon ett kostnadsfritt bibelstudium. Hon blev överraskad när mannen, Carlos, verkade bli glad över erbjudandet. Ett bibelstudium sattes i gång med honom och hans fru.

När pionjären gjorde återbesök, berättade Carlos att han och hans fru hade allvarliga problem och till och med hade försökt begå självmord. Vid pionjärens första besök på bottenvåningen hade Carlos lagt sig med örat mot golvet för att lyssna, och han hade hört grannen avråda pionjären från att gå en trappa upp. När han hörde det, bad han till Gud att pionjären inte skulle bry sig om rådet utan i stället komma upp, eftersom detta kunde vara svaret på deras bön om att få sinnesfrid. Deras studium av Bibeln gav dem sinnesfrid. De blev döpta samtidigt, och Carlos fru är nu reguljär pionjär.